Jaha, då var det nyår igen!
Efter en snabb titt på våra fantastiska förstoringar av kompisgänget från förra nyårsafton,
kan jag inte hjälpa att jag undrar Vart tog det här året VÄGEN??!
Över lammsteksmiddagen - med ett fantastiskt gott rödvin till -
för en stund sedan, försökte vi summera vad som hänt detta år och i stora drag blev det följande;
Tung start på året då yngste sonen var sjuk och hemma från skolan i ca fem veckor och ännu tyngre för honom att försöka ta igen det han missat! Tung start även med tanke på att dotterns bägge marsvin dog med en veckas mellanrum, sedan blev katten överkörd och i mitten av mars dog hunden 2 ½ år gammal "knall-och-fall", helt utan förvarning!
Därefter åkte sambon och jag på en extremt välbehövlig och fantastiskt skön Thailandsresa...
Innan dess hann jag fylla 40 (- 40!!! JAG???) och ha ett stort kalas tillsammans med bästa killkompisen, som fyllde lika myket några veckor före mig. Temat på festen var pensionär.
Det var en härligt galen kväll med kompisar och släkt som lagt ner hela sin själ på att se ut som en tvättäkta pensionär! Själv "stagedive"-ade jag för första gången i mitt liv, tänk att det kunde vara så roligt!! ;O)
Sedan kom en tung påsk; ex-mannen var hemma från utlandet och var otrogen mot sin "nygamla" flickvän med en svensk brud och vår dottern tvingades ligga i rummet bredvid och lyssna på eländet! Hon kom hem med en avogt inställning till sin far (konstigt!) och deklarerade att hon aldrig skulle prata men honom mer. Efter det bröt jag med min äldsta väninna bl a för att hon tog hans parti. Insåg att det egentligen inte handlade om riktig vänskap där man verkligen bryr sig och månar om varandra, utan om gamla invanda mönster och rutiner och om att baktala vänner när de inte hör.
Sommaren se´n... jobb, jobb hela sommaren, sånär som på en vecka. Den veckan stålborstade och målade vi huset med hjälp av sambons barn, med färg vunnen från Hus och Hems stora jubileumstävling! Tänk att jag vann färg för 15.000 kronor, med min motivering!
Jag och två av barnen (plus den ena sonens flickvän) hann med en helg hos vännerna på vackra Öland också med camping på vägen dit, innan det var det dags att vända hem och börja på ett nytt jobb. En buskul Ålandskryssning med äldste sonen hann jag också med! Det var då vi trodde att vi skulle vara ifrån varandra ett år eftersom han skulle flytta till pappan i Ghana - "första svängen" skulle han åtminstone vara borta fram till jul...
Den återfunna nära kontakten med den gamla vännen (vars ex tog livet av sig) har berikat både mitt och sambons liv. Bortsett från det har nya fantastiska människor hittat in i mitt liv och då tänker jag på ett antal nya arbetskamrater som delar med sig av sin visdom och humor dagligen, som kommer med uppmuntrande tillrop och agerar problemlösare när man behöver det som bäst!
Sedan har hösten bara rullat på med nya jobbet, danstävlingar med sonen på helgerna, Dublinresan, köksrenovering, musiktävling (sonen), tjat på den äldste som sovit bort dagarna osv, osv.
Renoveringen har tagit mycket must och energi ur tvåsamheten hemma men nu jäklar - det här året ska vi satsa på oss!!! Det kommer att bli ett spännande år på många sätt, hoppas jag - vi har planer som kanske kommer att förverkligas redan det här året, åtminstone ska vi börja arbeta mot det målet...
Det ska bli spännande att se tillbaka och summera 2008 om exakt ett år och se vad som har hänt! Det är väl så det ska kännas att leva, eller...!?!
Gott nytt år, alla vänner!
Hoppas ni alla känner som jag inför det nya året!
måndag 31 december 2007
måndag 19 november 2007
Köksrenovering och novembermörker
Kollegan berättade förra veckan om en kompis som "går på knäna" mestadels pga en köksrenovering som aldrig blir klar.
"Vilken tur" tänkte jag, " att man är så psykiskt stabil så att en liten renovering inte har någon inverkan på familjelivet...!"
Två dagar senare var det klippt! Jag som aldrig någonsin tapetserat (ja, vi FINNS fortfarande, fast jag VET att vi är ett utdöende släkte och att man borde skämmas att erkänna något sådant banalt...), skulle taptsera köket utan instruktioner från mannen eftersom han var strängt upptagen med annat "köks-pul"...
Jag började med den enfärgade - den utan mönsterpassning - för att liksom "få in känslan"...
Våd nummer ett gick ganska bra. "Nu kan det bara bli bättre" tänkte jag.
ICKE!! Vid våd två blev frustrationen TOTAL!
ALLT knölade sig, inga riktiga verktyg gjorde att jag inte kunde skära tapeten där jag ville, sedan gick skiten SÖNDER...!!!
Vid det laget insåg jag att sambon fortfarande inte hade för avsikt att hjälpa mig och skulle jag - mot förmodan - bli klar med den här väggen väntade ny och dyr tapet med mönsterpassning.
Jag skrek och rev ner tapeten, knölade ihop den, och ifrågasatte hela det dumma husets existens och samboskapets vara eller icke vara! (Kan det vara novembermörkret som ger en en så´n kort stubin?) Samtidigt stegade den nyåterfunna goda vännen in med en påse färska kanelbullar och undrade om det fanns något kaffe...
Kaffe och kanelbullar KAN faktiskt göra underverk, för med ny energi och nyinköpta redskap gick tapetserandet som en dans. Det är till och med så jag tror att en branschspecialist hade sneglat smått avundsjuk...
Nu är det bara att försöka få ihop alla miljarder platta paket från Ikea till ett kök, men det ska väl snart vara gjort!
"Vilken tur" tänkte jag, " att man är så psykiskt stabil så att en liten renovering inte har någon inverkan på familjelivet...!"
Två dagar senare var det klippt! Jag som aldrig någonsin tapetserat (ja, vi FINNS fortfarande, fast jag VET att vi är ett utdöende släkte och att man borde skämmas att erkänna något sådant banalt...), skulle taptsera köket utan instruktioner från mannen eftersom han var strängt upptagen med annat "köks-pul"...
Jag började med den enfärgade - den utan mönsterpassning - för att liksom "få in känslan"...
Våd nummer ett gick ganska bra. "Nu kan det bara bli bättre" tänkte jag.
ICKE!! Vid våd två blev frustrationen TOTAL!
ALLT knölade sig, inga riktiga verktyg gjorde att jag inte kunde skära tapeten där jag ville, sedan gick skiten SÖNDER...!!!
Vid det laget insåg jag att sambon fortfarande inte hade för avsikt att hjälpa mig och skulle jag - mot förmodan - bli klar med den här väggen väntade ny och dyr tapet med mönsterpassning.
Jag skrek och rev ner tapeten, knölade ihop den, och ifrågasatte hela det dumma husets existens och samboskapets vara eller icke vara! (Kan det vara novembermörkret som ger en en så´n kort stubin?) Samtidigt stegade den nyåterfunna goda vännen in med en påse färska kanelbullar och undrade om det fanns något kaffe...
Kaffe och kanelbullar KAN faktiskt göra underverk, för med ny energi och nyinköpta redskap gick tapetserandet som en dans. Det är till och med så jag tror att en branschspecialist hade sneglat smått avundsjuk...
Nu är det bara att försöka få ihop alla miljarder platta paket från Ikea till ett kök, men det ska väl snart vara gjort!
lördag 20 oktober 2007
Höstmys!
På hösten ska man mysa, jag tror att det liksom är tanken med hela höstens existens på något sätt! Varför ska det annars bli mörkt och kallt och jävligt...?
Veckan som har gått har jag myst för hela hösten, känns det som!
Den startade med en resa - som bokades häromveckan efter två sekunders betänketid -
till Dublin. Jag åkte dit med en av mina nya kollegor, samt tre andra damer.
Vi var tre som delade rum och vi höll ihop och gjorde en massa roligt tillsammans.
Bland annat så såg vi mycket av sta´n till fots. Vi shoppade och besökte såväl Book of Kells- museum som St Patricks Cathedral (där Jonathan Swift ligger begravd).
Vi åkte också utanför sta´n med buss till Malahide Castle och till kusten.
Öl dracks också och vi åt god mat, goda hotellfrukostar och fikade. Vi lyssnade på ett otal trubadurer (jag blev bjuden på whiskey av en av dem) på olika pubar och i gathörn.
Jag köpte dessutom de första julklapparna (en cool house-cd till sambon, en ännu coolare Beatlesnostalgi-skylt till musikersonen, en underbar sjal till dottern och en riktigt frän klocka gjord av en cd-skiva till den äldste sonen). Allt detta på lite drygt två dygn!
Mitt bestående intryck är fantastiskt trevliga människor, om än något hetlevrade, i en dyr men obeskrivligt mysig stad! Hetlevrade därför att det utbröt slagsmål på gågatan nedanför vår balkong klockan tre på morgonen. Säkert tjugo personer inblandade och de gav sig inte förrän några pucklat på varandra ordentligt och polisen dykt upp.
På vägen hem var åtminstone 90 % av passagerarna på Ryan air-planet nordirländska fotbollsupportrar som skulle till Sverige för att se matchen Sverige - Nord Irland kvällen därpå. Hela vägen hem tränades det därför på hejarramsor och öldrickning i en ljudvolym som kunde göra vilken rocksångare som helst avundsjuk...
Sedan åter hem för en tre dagar lång arbetsvecka som avslutades med att nästan hela arbetslaget (12 personer) åkte till gästgiveriet i Kolbäck för ett dygns "lära-känna-varandra-inom-arbetslaget"-övningar...
Det gick ut på att äta gott, dricka gott, skratta gott, lite bus och lite massage. Dygnet avslutades med en lunch hemma hos mig med mat från kött- och vilthandeln på orten. Genom detta dygn har vi officiellt arbetat in tre dagars schemalagd tid på höstlovet, så nu har vi - liksom eleverna - en hel vecka ledigt istället. .. :O)
Den lediga höstveckan inleds med ett kärt återseende av gamla arbetskamrater då vi ska ut och bowla samt äta och dricka gott...
Vem har sagt att hösten måste vara jobbig!??? ;O)
Veckan som har gått har jag myst för hela hösten, känns det som!
Den startade med en resa - som bokades häromveckan efter två sekunders betänketid -
till Dublin. Jag åkte dit med en av mina nya kollegor, samt tre andra damer.
Vi var tre som delade rum och vi höll ihop och gjorde en massa roligt tillsammans.
Bland annat så såg vi mycket av sta´n till fots. Vi shoppade och besökte såväl Book of Kells- museum som St Patricks Cathedral (där Jonathan Swift ligger begravd).
Vi åkte också utanför sta´n med buss till Malahide Castle och till kusten.
Öl dracks också och vi åt god mat, goda hotellfrukostar och fikade. Vi lyssnade på ett otal trubadurer (jag blev bjuden på whiskey av en av dem) på olika pubar och i gathörn.
Jag köpte dessutom de första julklapparna (en cool house-cd till sambon, en ännu coolare Beatlesnostalgi-skylt till musikersonen, en underbar sjal till dottern och en riktigt frän klocka gjord av en cd-skiva till den äldste sonen). Allt detta på lite drygt två dygn!
Mitt bestående intryck är fantastiskt trevliga människor, om än något hetlevrade, i en dyr men obeskrivligt mysig stad! Hetlevrade därför att det utbröt slagsmål på gågatan nedanför vår balkong klockan tre på morgonen. Säkert tjugo personer inblandade och de gav sig inte förrän några pucklat på varandra ordentligt och polisen dykt upp.
På vägen hem var åtminstone 90 % av passagerarna på Ryan air-planet nordirländska fotbollsupportrar som skulle till Sverige för att se matchen Sverige - Nord Irland kvällen därpå. Hela vägen hem tränades det därför på hejarramsor och öldrickning i en ljudvolym som kunde göra vilken rocksångare som helst avundsjuk...
Sedan åter hem för en tre dagar lång arbetsvecka som avslutades med att nästan hela arbetslaget (12 personer) åkte till gästgiveriet i Kolbäck för ett dygns "lära-känna-varandra-inom-arbetslaget"-övningar...
Det gick ut på att äta gott, dricka gott, skratta gott, lite bus och lite massage. Dygnet avslutades med en lunch hemma hos mig med mat från kött- och vilthandeln på orten. Genom detta dygn har vi officiellt arbetat in tre dagars schemalagd tid på höstlovet, så nu har vi - liksom eleverna - en hel vecka ledigt istället. .. :O)
Den lediga höstveckan inleds med ett kärt återseende av gamla arbetskamrater då vi ska ut och bowla samt äta och dricka gott...
Vem har sagt att hösten måste vara jobbig!??? ;O)
tisdag 2 oktober 2007
Snö som är gul
Sonen har hittat hem och där hemma står köksrenovering på dagordningen.
Jag stortrivs på mitt nya jobb, i det stora hela är de flesta elever goa och jag får till och med spontana kramar i korridoren från tuffa killar i både årskurs sju och nio!
Idag kom även ett kvitto på att mina kollegor trivs med att ha mig i sitt arbetslag, tre av dem kom till mig på olika tider under dagen och sa´ nästan samma sak;
att det är så mycket roligare att jobba nu se´n jag började där! Vilket betyg!!! :O))
Jag toktrivs med dem också - idag när jag kom till jobbet hade någon hittat en interntelefon som även kan fungera som radio och någon gammal discodänga slog emot mig på hög volym när jag klev in genom dörren. "Coolt!" tänkte jag.
På anslagstavlan bakom dörren hade någon av mina kollegor skrivit
"Dagens ledord; Man ska inte äta snö som är gul!" ;O)
Jag gillar så´nt, sjuk humor och att få börja dagen med ett leende!
På jobbet har en av kollegorna börjat reka inför en eventuell resa för hela arbetslaget till Auswich, som vi blev lovade den enda dagen hittills denna termin som rektorn var vänligt sinnad och sa´ att vi gärna fick åka om 14.000 kronor räckte för resa, mat och boende för alla femton personer...
Vad han inte insåg var att med hennes kontaktnät i Polen, samt med alla billiga flygresor som finns numer, så kommer säkert den budgeten att hålla, så vi planerar att åka i februari!
Men innan dess ska jag till Dublin 14-16 oktober med fyra damer från jobbet och senare samma vecka ska hela arbetslaget mysa på gästgivargården i Kolbäck och umgås ett dygn för att på det sättet arbeta in tre schemalagda arbetsdagar på höstlovet, så vi får vara lediga hela den veckan!
Vilket jobb jag har... ;O)
Jag stortrivs på mitt nya jobb, i det stora hela är de flesta elever goa och jag får till och med spontana kramar i korridoren från tuffa killar i både årskurs sju och nio!
Idag kom även ett kvitto på att mina kollegor trivs med att ha mig i sitt arbetslag, tre av dem kom till mig på olika tider under dagen och sa´ nästan samma sak;
att det är så mycket roligare att jobba nu se´n jag började där! Vilket betyg!!! :O))
Jag toktrivs med dem också - idag när jag kom till jobbet hade någon hittat en interntelefon som även kan fungera som radio och någon gammal discodänga slog emot mig på hög volym när jag klev in genom dörren. "Coolt!" tänkte jag.
På anslagstavlan bakom dörren hade någon av mina kollegor skrivit
"Dagens ledord; Man ska inte äta snö som är gul!" ;O)
Jag gillar så´nt, sjuk humor och att få börja dagen med ett leende!
På jobbet har en av kollegorna börjat reka inför en eventuell resa för hela arbetslaget till Auswich, som vi blev lovade den enda dagen hittills denna termin som rektorn var vänligt sinnad och sa´ att vi gärna fick åka om 14.000 kronor räckte för resa, mat och boende för alla femton personer...
Vad han inte insåg var att med hennes kontaktnät i Polen, samt med alla billiga flygresor som finns numer, så kommer säkert den budgeten att hålla, så vi planerar att åka i februari!
Men innan dess ska jag till Dublin 14-16 oktober med fyra damer från jobbet och senare samma vecka ska hela arbetslaget mysa på gästgivargården i Kolbäck och umgås ett dygn för att på det sättet arbeta in tre schemalagda arbetsdagar på höstlovet, så vi får vara lediga hela den veckan!
Vilket jobb jag har... ;O)
onsdag 19 september 2007
"Det går fort i hockey!"
"Det går fort i hockey"... är ett uttryck som använts väl i vår familj genom åren.
Det kommer väl till pass när jag ska beskriva äldste sonens utlandsvistelse och vad som händer
honom i hans värld. Han for ju iväg i juli för att som skoltrött 16 ½-åring spendera ett "mellanår" hos sin pappa i Ghana, för att lära känna pappa bättre, jobba och känna efter vad han vill plugga nästa höst.
Tanken var att han skulle vara borta ett år, men komma hem över jul och nyår på semester.
På ett par veckor har läget ändrat sig från att pappan blivit "omstrukturerad" (fått sparken?) med omedelbar verkan och därför tänker flytta till Tjeckien och därför tänkte låta sonen bo kvar i Ghana hos en god vän och fortsätta jobba där fram till november-december,
till att den goda vännen inte har möjlighet att ha sonen och pappan nu ska till Egypten på nytt projekt och inte kan ta´ sonen med sig i det här skedet och därför tänker sätta honom på ett plan hem nästa vecka... Den 25:e var det visst bokat, enligt sms!
Där fick jag för att jag trodde det var mannens tur att dra sitt strå till stacken och bidra´ i någon mån med hjälp med åtminstone något av barnen, efter mina tre år som ensamstående förälder till alla tre.
Och jag kan inte göra någonting annat än att som vanligt "gilla läget" och hoppas på att ungen kan få ett jobb hemma, eller ett nytt jobb i Egypten såsmåningom, så att han inte är hemma och sover hela dagarna och häckar framför datorn hela nätterna, i väntan på när skolan börjar i augusti nästa år...
Som sagt; "Det går fort i hockey"... och tilläggas kan, trots det; "jag är inte bitter"
(eller förvånad)!!
Det kommer väl till pass när jag ska beskriva äldste sonens utlandsvistelse och vad som händer
honom i hans värld. Han for ju iväg i juli för att som skoltrött 16 ½-åring spendera ett "mellanår" hos sin pappa i Ghana, för att lära känna pappa bättre, jobba och känna efter vad han vill plugga nästa höst.
Tanken var att han skulle vara borta ett år, men komma hem över jul och nyår på semester.
På ett par veckor har läget ändrat sig från att pappan blivit "omstrukturerad" (fått sparken?) med omedelbar verkan och därför tänker flytta till Tjeckien och därför tänkte låta sonen bo kvar i Ghana hos en god vän och fortsätta jobba där fram till november-december,
till att den goda vännen inte har möjlighet att ha sonen och pappan nu ska till Egypten på nytt projekt och inte kan ta´ sonen med sig i det här skedet och därför tänker sätta honom på ett plan hem nästa vecka... Den 25:e var det visst bokat, enligt sms!
Där fick jag för att jag trodde det var mannens tur att dra sitt strå till stacken och bidra´ i någon mån med hjälp med åtminstone något av barnen, efter mina tre år som ensamstående förälder till alla tre.
Och jag kan inte göra någonting annat än att som vanligt "gilla läget" och hoppas på att ungen kan få ett jobb hemma, eller ett nytt jobb i Egypten såsmåningom, så att han inte är hemma och sover hela dagarna och häckar framför datorn hela nätterna, i väntan på när skolan börjar i augusti nästa år...
Som sagt; "Det går fort i hockey"... och tilläggas kan, trots det; "jag är inte bitter"
(eller förvånad)!!
torsdag 13 september 2007
Kräftskiva och bruten arm
Niorna är på prao denna vecka vilket innebär luuugnt på jobbet, eftersom jag undervisar flest nior... ;O)
Lilltjejen sprang på tomten hemma i lördagskväll, ramlade och bröt armen, mitt i kräftskivan vi var på hos grannarna... Sonen och några av hans vänner hade just underhållit med gitarr och skönsång när "skruttan" ringde och ville att jag skulle komma hem.
Efter några nubbar och en flaska vin var det bara att ringa rätt nummer för sjuktransport till akuten och se´n blev det väntan, röntgen, väntan, gips och ännu mera väntan på taxi hem igen. Klockan 02.30 kröp jag till säng, men då hade jag provsovit både britsen i undersökningsrummet och taxin hem! ;O)
Nu blev det ju bara gips närmast armen och bandage runt om, men det har inte hindrat alla möjliga från att skriva autografer och glada tillrop på dotterns arm (jag var först!) och först om 3-4 veckor får vi plocka av gipset själva.
Annars? Tjaa... Tidigare på lördagen hade sonen ett gig på torget i Västerås tillsammans med en tjejkompis från gamla musikklassen. Christer Fuglesang skulle till sta´n för att inviga "luna resort", konstnären Mikael Genbergs "huset på månen"-projekt, och i väntan på att Christer skulle komma underhöll ungdomarna publiken.
Mycket folk var där, även "favvisar" som Kajsa och Anna från mitt gamla jobb och M, min nyfunna vän som jag dissikerar relationsteorier och andligt djup med...
Det lät jättebra när de spelade (det tror jag även de som inte är mammor till de uppträdande ungdomarna tyckte) och efteråt kom en prominent och inflytelserik kvinna från stadens näringsliv och frågade efter telefonnummer, vad de kallade sig och hur man bokade dem!
Jag tror mer och mer på att sonen kanske trots allt kommer att gangna för en god pension så småningom! ;O)
Nu i helgen ska vi spendera en hel helg på tomten, har vi planerat. Hustaket behöver tvättas och borstas rent från mossa, fönstren tvättas, nytt hundstaket sättas upp och inomhus kanske man också skulle behöva göra ett krafttag! Planera nya köket ska göras också - det MÅSTE vi hinna, för det är ROLIGT! Det ska byggas på ledig tid under två veckor i oktober, om jag får bestämma... Undrar varför jag skriver det med ett leende och en viss ironi!??
Det ska bli spännande att se när vi äntligen kommer till skott och när det sedan kan anses som klart. Ska vi tippa på ett år senare? Nåja, huset målades mycket snabbt och effektivt bara vi började. Och det är ju nästan klart nu... ;O)
Lilltjejen sprang på tomten hemma i lördagskväll, ramlade och bröt armen, mitt i kräftskivan vi var på hos grannarna... Sonen och några av hans vänner hade just underhållit med gitarr och skönsång när "skruttan" ringde och ville att jag skulle komma hem.
Efter några nubbar och en flaska vin var det bara att ringa rätt nummer för sjuktransport till akuten och se´n blev det väntan, röntgen, väntan, gips och ännu mera väntan på taxi hem igen. Klockan 02.30 kröp jag till säng, men då hade jag provsovit både britsen i undersökningsrummet och taxin hem! ;O)
Nu blev det ju bara gips närmast armen och bandage runt om, men det har inte hindrat alla möjliga från att skriva autografer och glada tillrop på dotterns arm (jag var först!) och först om 3-4 veckor får vi plocka av gipset själva.
Annars? Tjaa... Tidigare på lördagen hade sonen ett gig på torget i Västerås tillsammans med en tjejkompis från gamla musikklassen. Christer Fuglesang skulle till sta´n för att inviga "luna resort", konstnären Mikael Genbergs "huset på månen"-projekt, och i väntan på att Christer skulle komma underhöll ungdomarna publiken.
Mycket folk var där, även "favvisar" som Kajsa och Anna från mitt gamla jobb och M, min nyfunna vän som jag dissikerar relationsteorier och andligt djup med...
Det lät jättebra när de spelade (det tror jag även de som inte är mammor till de uppträdande ungdomarna tyckte) och efteråt kom en prominent och inflytelserik kvinna från stadens näringsliv och frågade efter telefonnummer, vad de kallade sig och hur man bokade dem!
Jag tror mer och mer på att sonen kanske trots allt kommer att gangna för en god pension så småningom! ;O)
Nu i helgen ska vi spendera en hel helg på tomten, har vi planerat. Hustaket behöver tvättas och borstas rent från mossa, fönstren tvättas, nytt hundstaket sättas upp och inomhus kanske man också skulle behöva göra ett krafttag! Planera nya köket ska göras också - det MÅSTE vi hinna, för det är ROLIGT! Det ska byggas på ledig tid under två veckor i oktober, om jag får bestämma... Undrar varför jag skriver det med ett leende och en viss ironi!??
Det ska bli spännande att se när vi äntligen kommer till skott och när det sedan kan anses som klart. Ska vi tippa på ett år senare? Nåja, huset målades mycket snabbt och effektivt bara vi började. Och det är ju nästan klart nu... ;O)
torsdag 30 augusti 2007
En helg som andra...
Fler än en vän har sagt att det alltid är så kul att bli uppdaterad av mig när vi inte pratats vid på ett tag, för det händer alltid så mycket i vår familj...
Jag har själv tyckt att det kanske är en lätt överdrift, men efter helgen som gick, som jag först betraktade som en helg som alla andra, men vid närmare eftertanke kanske inte var det för gemene man, är jag nog nödd att inse att det kanske är så!
Min mor lämnade in en "spelbång" hos oss, dvs en talang som visar att du spelat - i det här fallet på hästar - en av hennes egna hästuppfödningar skulle näligen springa ett lopp i Sundsvall på lördageftermiddagen och mamma spelade för 100 kronor vinnare + 100 kronor plats åt både brorsan och mig. Lite mer åt sig själv...
Det roliga i kråksången var att hästen var bottentippad och alltså en högoddsare, första priset i loppet var EN MILJON kronor och uppfödaren får alltid 10 % av vinstsumman.
Och nu får du gissa vad som hände!?? Den VANN!!!! :O))) Det betydde nästen 7.000 kronor var för mig och brorsan att kvittera ut! Och 100.000 kronor till mammas travfirma!
Tidigare samma dag hade dottern försynt deklarerat att hon blivit "stor tjej" nu...
Oooops! Min elvaåring!! Huvva´, vad tiden går! Hur gick det till? Hon var ju nyss en pytteliten tjej! Nu har tuttar och rumpa och MENS...!!!
Yngsta sonen repade med bandet på söndagen för att börja spela in i studio på måndagskvällen. Jag och sambon flyttade ur hans övernattningslägenhet under lördagen. På söndagen läpade vi med två motvilliga döttrar till skogen (och en mer frivillig hund!) för en solig och skön promenad runt en vacker tjärn.
Alltså; en helt vanlig helg!
Jag har själv tyckt att det kanske är en lätt överdrift, men efter helgen som gick, som jag först betraktade som en helg som alla andra, men vid närmare eftertanke kanske inte var det för gemene man, är jag nog nödd att inse att det kanske är så!
Min mor lämnade in en "spelbång" hos oss, dvs en talang som visar att du spelat - i det här fallet på hästar - en av hennes egna hästuppfödningar skulle näligen springa ett lopp i Sundsvall på lördageftermiddagen och mamma spelade för 100 kronor vinnare + 100 kronor plats åt både brorsan och mig. Lite mer åt sig själv...
Det roliga i kråksången var att hästen var bottentippad och alltså en högoddsare, första priset i loppet var EN MILJON kronor och uppfödaren får alltid 10 % av vinstsumman.
Och nu får du gissa vad som hände!?? Den VANN!!!! :O))) Det betydde nästen 7.000 kronor var för mig och brorsan att kvittera ut! Och 100.000 kronor till mammas travfirma!
Tidigare samma dag hade dottern försynt deklarerat att hon blivit "stor tjej" nu...
Oooops! Min elvaåring!! Huvva´, vad tiden går! Hur gick det till? Hon var ju nyss en pytteliten tjej! Nu har tuttar och rumpa och MENS...!!!
Yngsta sonen repade med bandet på söndagen för att börja spela in i studio på måndagskvällen. Jag och sambon flyttade ur hans övernattningslägenhet under lördagen. På söndagen läpade vi med två motvilliga döttrar till skogen (och en mer frivillig hund!) för en solig och skön promenad runt en vacker tjärn.
Alltså; en helt vanlig helg!
onsdag 29 augusti 2007
Jag, bildläraren!
Då har man gått "ett varv runt" med så gott som alla elever!
Ömsom vin, ömsom vatten är ett känt uttryck som passar ypperligt som en kort sammanfattning av mina första 10 dagar med eleverna årskurs 6 till 9 i ämnet bild.
Hur det är och känns? Ja, jag visste att det är FOSTRA man gör i FÖRSTA hand i skolan nuförtiden, men jag hade nog förträngt hur sjukt barnsliga en del elever kan vara, till och med på högstadiet!
Jag tyckte nog att alla mina lektioner gick hyfsat bra fram till fredag eftermiddag förra veckan då jag skulle ha en liten grupp 9:or i bild, i 160 minuter. Observera att det var "stökputtarna" från flera andra klasser som var utlyfta ur dem och hopsatta till en egen liten grupp, typ forna tidens "obs-klass".
Under min presentation for flera omkring, hoppade och skrek och kastade pennor. En tjej sa´ "blaa, blaa, blaa..." högt och ljudligt och jag tände till på alla cylindrar.
Arrrrrrrrrrrrrrrrrgh!!!
Nåja, det hela slutade med att de flesta kom igång och faktiskt fick lite gjort och någon önskade mig trevlig helg tillbaka och gav mig "high five" vid lektionens slut. Ett accepterande/ erkännande kanske? Jag hoppas det...
Nästa vecka ska vi på skolresa med alla 7:or till Rättvik i två dagar, även min klass (där jag är mentor) ska med. De håller jag på att jobba stenhårt med så snart tillfälle ges, eftersom grabbarna tar kolossal plats och inte ger tjejerna något utrymme alls. De sitter uppgivna och säger ingenting, något som gör mig rasande!!
Nu tränar vi för fullt på att räcka upp handen och vänta till man har fått frågan... (och tjejerna ska ha frågan ofta). Elementära saker som alla barn borde kunna sedan årskurs ett, men som tydligen inte alls fastnat hos "mina" pojkar och det bästa är att det faktiskt redan efter 10 dagar börjar märkas resultat, på mina lektioner och på andras... It´s like magic! ;O)
Ömsom vin, ömsom vatten är ett känt uttryck som passar ypperligt som en kort sammanfattning av mina första 10 dagar med eleverna årskurs 6 till 9 i ämnet bild.
Hur det är och känns? Ja, jag visste att det är FOSTRA man gör i FÖRSTA hand i skolan nuförtiden, men jag hade nog förträngt hur sjukt barnsliga en del elever kan vara, till och med på högstadiet!
Jag tyckte nog att alla mina lektioner gick hyfsat bra fram till fredag eftermiddag förra veckan då jag skulle ha en liten grupp 9:or i bild, i 160 minuter. Observera att det var "stökputtarna" från flera andra klasser som var utlyfta ur dem och hopsatta till en egen liten grupp, typ forna tidens "obs-klass".
Under min presentation for flera omkring, hoppade och skrek och kastade pennor. En tjej sa´ "blaa, blaa, blaa..." högt och ljudligt och jag tände till på alla cylindrar.
Arrrrrrrrrrrrrrrrrgh!!!
Nåja, det hela slutade med att de flesta kom igång och faktiskt fick lite gjort och någon önskade mig trevlig helg tillbaka och gav mig "high five" vid lektionens slut. Ett accepterande/ erkännande kanske? Jag hoppas det...
Nästa vecka ska vi på skolresa med alla 7:or till Rättvik i två dagar, även min klass (där jag är mentor) ska med. De håller jag på att jobba stenhårt med så snart tillfälle ges, eftersom grabbarna tar kolossal plats och inte ger tjejerna något utrymme alls. De sitter uppgivna och säger ingenting, något som gör mig rasande!!
Nu tränar vi för fullt på att räcka upp handen och vänta till man har fått frågan... (och tjejerna ska ha frågan ofta). Elementära saker som alla barn borde kunna sedan årskurs ett, men som tydligen inte alls fastnat hos "mina" pojkar och det bästa är att det faktiskt redan efter 10 dagar börjar märkas resultat, på mina lektioner och på andras... It´s like magic! ;O)
lördag 18 augusti 2007
Ny gymnasielinje
Hmmm... ja, så har det då gått en arbetsvecka på nya jobbet,
men fortfarande utan elever...
Jag fick "spunk" när hemmaboende sonen häromdagen fick för sig att han inte alls ville gå på gymnasielinjen han brunnit för (och kommit in på) i ett halvårs tid därför att han - enligt egen utsago - "sprungit på" två som gått på samma utbildning och som var missnöjda med den...
Nu har han hur som haver valt om och kommit in på estetprogrammet med musikinriktning
- 8 mil från var vi bor, men med goda tågkommunikationer bör det kunna fungera ändå.
Jag hoppas och tror att han väljer rätt men - hursom helst - det är inte så mycket jag kan
göra åt saken. Huvudsaken är väl att han själv blir nöjd och motiverad i sitt val.
Igår kväll tog vi en "blecka" med några vänner på kvarnen, en gammal - precis som det låter kvarn - här på trakten, ombyggd till pub och restaurant. Fast det var opretentiöst och vi bestämde oss för att gå dit i sista stund efter att ha målat fönsterluckor och vindskivor till halv nio på kvällen, blev det buskul! Så där som det ofta blir när man inte planerar saker. En av mina allra äldsta och bästa vänner trubadurade där och det blev ett jäkla röj.
Idag är det mindre roligt för somliga, däremot... Mannen ligger till sängs med mycket tungt huvud och tycker nog att det är mest synd om honom i hela världen!
Självklart ska vi aldrig mer dricka alkohol heller... har man hört den förut, eller?! ;O)
men fortfarande utan elever...
Jag fick "spunk" när hemmaboende sonen häromdagen fick för sig att han inte alls ville gå på gymnasielinjen han brunnit för (och kommit in på) i ett halvårs tid därför att han - enligt egen utsago - "sprungit på" två som gått på samma utbildning och som var missnöjda med den...
Nu har han hur som haver valt om och kommit in på estetprogrammet med musikinriktning
- 8 mil från var vi bor, men med goda tågkommunikationer bör det kunna fungera ändå.
Jag hoppas och tror att han väljer rätt men - hursom helst - det är inte så mycket jag kan
göra åt saken. Huvudsaken är väl att han själv blir nöjd och motiverad i sitt val.
Igår kväll tog vi en "blecka" med några vänner på kvarnen, en gammal - precis som det låter kvarn - här på trakten, ombyggd till pub och restaurant. Fast det var opretentiöst och vi bestämde oss för att gå dit i sista stund efter att ha målat fönsterluckor och vindskivor till halv nio på kvällen, blev det buskul! Så där som det ofta blir när man inte planerar saker. En av mina allra äldsta och bästa vänner trubadurade där och det blev ett jäkla röj.
Idag är det mindre roligt för somliga, däremot... Mannen ligger till sängs med mycket tungt huvud och tycker nog att det är mest synd om honom i hela världen!
Självklart ska vi aldrig mer dricka alkohol heller... har man hört den förut, eller?! ;O)
torsdag 16 augusti 2007
Nytt jobb
Efter fyra dagar på nya jobbet börjar jag känna mig varm i kläderna, trots att eleverna inte hittat dit ännu! Lärare är i mångt och mycket ett speciellt släkte tycker jag, men på den här arbetsplatsen verkar det finnas stora variationer i åldrar, bakgrund, personligheter osv och
de flesta jag fått kontakt med har verkligen hälsat mig varmt välkommen och verkar glada över att ha mig där vilket förstås känns skönt!
De första fyra dagarna har bestått av att:
1. Städa bildsalens förråd från gammal bråte (allt från lådor med gamla knäckebrödmackor och kaffekoppar sedan år tillbaka, till uppslagsverk så gamla att de fullkomligt faller isär).
2. Gå på arbetslagsmöte.
3. Egen planering.
4. Ämnesplanering (tillsammans med två andra lärare som också ska ha bild)
- sedan börjar man om med nummer ett igen...
Idag blev jag klar med all planering för alla klasser (från årskurs sex till nio), så i morgon är det nya möten och mera städjobb, men jag har släppt förhoppningen om att bli helt klar innan eleverna kommer nästa vecka. Det kommer helt enkelt inte att gå utan jag får ta´ det lite pö om pö.
Jag ska tillsammans med en äldre mer rutinerad kollega vara mentor för en ganska stökig sjua och tanken är att vi ska följa den klassen genom högstadiet (om jag får fast tjänst, vill säga).
Det ska bli en spännande utmaning och jag ser verkligen fram emot det här jobbet!
Det kanske låter helt annorlunda framåt november, vi får väl se. De säger att lärare är ett utbränt släkte så jag kanske låter löjligt glad och optimistisk för en som varit i branschen ett tag, men det hjälps inte...
Jag har bestämt mig - det ska bli kul!!! ;O)
de flesta jag fått kontakt med har verkligen hälsat mig varmt välkommen och verkar glada över att ha mig där vilket förstås känns skönt!
De första fyra dagarna har bestått av att:
1. Städa bildsalens förråd från gammal bråte (allt från lådor med gamla knäckebrödmackor och kaffekoppar sedan år tillbaka, till uppslagsverk så gamla att de fullkomligt faller isär).
2. Gå på arbetslagsmöte.
3. Egen planering.
4. Ämnesplanering (tillsammans med två andra lärare som också ska ha bild)
- sedan börjar man om med nummer ett igen...
Idag blev jag klar med all planering för alla klasser (från årskurs sex till nio), så i morgon är det nya möten och mera städjobb, men jag har släppt förhoppningen om att bli helt klar innan eleverna kommer nästa vecka. Det kommer helt enkelt inte att gå utan jag får ta´ det lite pö om pö.
Jag ska tillsammans med en äldre mer rutinerad kollega vara mentor för en ganska stökig sjua och tanken är att vi ska följa den klassen genom högstadiet (om jag får fast tjänst, vill säga).
Det ska bli en spännande utmaning och jag ser verkligen fram emot det här jobbet!
Det kanske låter helt annorlunda framåt november, vi får väl se. De säger att lärare är ett utbränt släkte så jag kanske låter löjligt glad och optimistisk för en som varit i branschen ett tag, men det hjälps inte...
Jag har bestämt mig - det ska bli kul!!! ;O)
lördag 11 augusti 2007
Självmord
Tänk va´ fort allting kan ändra sig - hur resten av livet kommer att se ut!
En olycka, ett infall, ett mord eller självmord - när något händer som får förödande konsekvenser för en rad människor i personens närhet.
Jag fick ett så´nt besked igår, ett telefonsamtal från yngsta sonen där han meddelade att en kompis hört att en gammal väninna till mig hade begått självmord kvällen innan och plötsligt stannar tillvaron upp och man känner hur man mår med varje cell i sin kropp!
Känslorna och frågorna hopades "Det kan inte vara sant!", "Varför?" Efter en stunds sorg gick tankarna över till den argare sorten "Hur FAN kan man göra så mot barnen?", "Så fruktansvärt egoistiskt, varför inte söka hjälp istället!"
Sedan sugandet på alla upplevelser och minnen man har med personen man just insett att man aldrig mer kommer att träffa eller prata med och jag vill med hela kroppen göra något för de kvarvarande, den efterlämnade familjen, barnen... men vad?
Vi har inte umgåtts på många år. Barnen träffade jag under ett par år varje vecka, men det var när de var små, nu är de ungdomar som jag även om jag känner igen dem inte längre kan påstå mig känna -14 och 18 år.
Jag bad sonen försöka få fram numret till exmaken, som nu är ensam pappa med de bägge barnen, vi känner varandra också sedan gammalt.
Numret kom och jag skickade ett trevande sms; "Jag finns här, tänker på er - massor, om ni behöver mig...!" Ett par timmar senare kom svaret, han var tacksam och ville gärna ha folk omkring sig, kunde jag komma snart?
Och kanske är det precis så svårt och så enkelt det är att vara en som står maktlös bredvid - att bara tala om att man finns! Att man bryr sig och att man delar sorgen, om än på sitt eget sätt.
Jag berättade vad som hänt för den stora sonen i Afrika som då ringde hem och storgrät!
"Om jag bara varit hemma, så hade jag följt med dig!" sa´han. "Jag vill krama om dem allihop, snälla ge dem min mailadress, säg att jag finns!"
Och mellan snörvlingarna många hundra mil bort fortsatte han
"Kommer du ihåg mamma när vi var ute på ön med dem och vi barn rodde ut och tappade årorna och började grina för vi trodde aldrig vi skulle komma iland igen? Kommer du ihåg att vi gick nakna där, för vi var alldeles själva och det fanns ingen ström och det var jättemysigt!?"
Just då saknade jag min stora pojke något alldeles fruktansvärt för ett större hjärta av guld finns inte på denna planet än det som klappar i honom! Empati är inte något alla lär sig och en del har det i små doser, andra i större.
Jag tycker det är ett väldigt klädsamt drag hos en 16-årig till synes både kaxig och tuff grabb och jag ville trösta även honom i hans förtvivlan!
En olycka, ett infall, ett mord eller självmord - när något händer som får förödande konsekvenser för en rad människor i personens närhet.
Jag fick ett så´nt besked igår, ett telefonsamtal från yngsta sonen där han meddelade att en kompis hört att en gammal väninna till mig hade begått självmord kvällen innan och plötsligt stannar tillvaron upp och man känner hur man mår med varje cell i sin kropp!
Känslorna och frågorna hopades "Det kan inte vara sant!", "Varför?" Efter en stunds sorg gick tankarna över till den argare sorten "Hur FAN kan man göra så mot barnen?", "Så fruktansvärt egoistiskt, varför inte söka hjälp istället!"
Sedan sugandet på alla upplevelser och minnen man har med personen man just insett att man aldrig mer kommer att träffa eller prata med och jag vill med hela kroppen göra något för de kvarvarande, den efterlämnade familjen, barnen... men vad?
Vi har inte umgåtts på många år. Barnen träffade jag under ett par år varje vecka, men det var när de var små, nu är de ungdomar som jag även om jag känner igen dem inte längre kan påstå mig känna -14 och 18 år.
Jag bad sonen försöka få fram numret till exmaken, som nu är ensam pappa med de bägge barnen, vi känner varandra också sedan gammalt.
Numret kom och jag skickade ett trevande sms; "Jag finns här, tänker på er - massor, om ni behöver mig...!" Ett par timmar senare kom svaret, han var tacksam och ville gärna ha folk omkring sig, kunde jag komma snart?
Och kanske är det precis så svårt och så enkelt det är att vara en som står maktlös bredvid - att bara tala om att man finns! Att man bryr sig och att man delar sorgen, om än på sitt eget sätt.
Jag berättade vad som hänt för den stora sonen i Afrika som då ringde hem och storgrät!
"Om jag bara varit hemma, så hade jag följt med dig!" sa´han. "Jag vill krama om dem allihop, snälla ge dem min mailadress, säg att jag finns!"
Och mellan snörvlingarna många hundra mil bort fortsatte han
"Kommer du ihåg mamma när vi var ute på ön med dem och vi barn rodde ut och tappade årorna och började grina för vi trodde aldrig vi skulle komma iland igen? Kommer du ihåg att vi gick nakna där, för vi var alldeles själva och det fanns ingen ström och det var jättemysigt!?"
Just då saknade jag min stora pojke något alldeles fruktansvärt för ett större hjärta av guld finns inte på denna planet än det som klappar i honom! Empati är inte något alla lär sig och en del har det i små doser, andra i större.
Jag tycker det är ett väldigt klädsamt drag hos en 16-årig till synes både kaxig och tuff grabb och jag ville trösta även honom i hans förtvivlan!
fredag 10 augusti 2007
Semesterväder
Regn, regn, regn... förbannade regn! :O(
Dessutom har jag värk i hela kroppen av allt stålborstande och husmålande, men måste det dessutom regna på min enda semestervecka när jag vill bli solbränd och fräsch (-are) och färgen behöver torka???
Och allt arbete som aldrig verkar ta slut... suck! Nu har vi plockat ut färg för 15.883 kronor och det verkar ändå inte räcka, men 15.000 av dem är ju vinstpengar från Hus & Hems slogan-tävling, så billigt blir det ju i allafall.
Men det gör ONT överallt efter x antal dagar hängande i krokig arm på en stege! Hemmet förfaller dessutom när ingen har tid att hålla efter och plocka undan i kök och tvättstuga.
Även hunden blir svårt åsodosatt, han får ett grisöra då och då att snaska på, se´n får han vara nöjd. Tur att vi hängnade in en del av tomten i allafall, så att han kan gå ut och in från köket som han vill.
Det är inte så likt mig att spy galla på det här sättet, men det känns lite lättare om man får lite medlidande eller att åtminstone någon tycker att det låter lite jobbigt! ;O)
Med semester är det väl ändå tänkt att man ska ha tid för vila och rekreation, eftertanke och hängmatta? Kanske läsa en bok eller två, umgås med vänner, bada och fika...
Ha tid för varandra! Inte börja nytt jobb tröttare än vad man var innan semestern började och med värk i varenda lem.
MEN jag ser fram emot när huset är helt klart, alldeles färdigmålat med alla knutbrädor och fönsterluckor på plats. Stämmer reklamen ska ingen behöva måla om det de närmaste femton åren.
Då ska jag sätta mig på gräsmattan och beundra härligheten, berömma oss och kanske skåla i ett glas champagne!
Dessutom har jag värk i hela kroppen av allt stålborstande och husmålande, men måste det dessutom regna på min enda semestervecka när jag vill bli solbränd och fräsch (-are) och färgen behöver torka???
Och allt arbete som aldrig verkar ta slut... suck! Nu har vi plockat ut färg för 15.883 kronor och det verkar ändå inte räcka, men 15.000 av dem är ju vinstpengar från Hus & Hems slogan-tävling, så billigt blir det ju i allafall.
Men det gör ONT överallt efter x antal dagar hängande i krokig arm på en stege! Hemmet förfaller dessutom när ingen har tid att hålla efter och plocka undan i kök och tvättstuga.
Även hunden blir svårt åsodosatt, han får ett grisöra då och då att snaska på, se´n får han vara nöjd. Tur att vi hängnade in en del av tomten i allafall, så att han kan gå ut och in från köket som han vill.
Det är inte så likt mig att spy galla på det här sättet, men det känns lite lättare om man får lite medlidande eller att åtminstone någon tycker att det låter lite jobbigt! ;O)
Med semester är det väl ändå tänkt att man ska ha tid för vila och rekreation, eftertanke och hängmatta? Kanske läsa en bok eller två, umgås med vänner, bada och fika...
Ha tid för varandra! Inte börja nytt jobb tröttare än vad man var innan semestern började och med värk i varenda lem.
MEN jag ser fram emot när huset är helt klart, alldeles färdigmålat med alla knutbrädor och fönsterluckor på plats. Stämmer reklamen ska ingen behöva måla om det de närmaste femton åren.
Då ska jag sätta mig på gräsmattan och beundra härligheten, berömma oss och kanske skåla i ett glas champagne!
måndag 6 augusti 2007
Pirates Bay och Svartkrogen
Hemma igen från Öland!
Vi hade en skön helg där och bodde hos våra goda vänner utanför Färjestaden och det var kul att ses igen då det gått ett halvår se´n sist.
Sista dagen tillbringade vi i underbart väder i nya vattenlandet i Ölands djurpark - "Pirates Bay" - och det var mycket uppskattat hos barnen, även det något äldre barnet, dvs mannen i kompisparet vi hälsade på...
Han åkte dit för första gången trots att han hittat till Sverige från andra sidan jorden och nu bott på Öland ett antal år, bara tio minuter från parken! Han deklarerade att han ville ha säsongskort hädanefter, för det var verkligen roligt!! ;O)
När vi var på Öland undrade mina vänner hur vi hade det på Svartkrogen, jag och sambon, eftersom de var med när jag fick ett presentkort på middag och övernattning för två där
i 40-årspresent, av min bror och svägerska.
Svaret är att det är en av de absolut bästa presenter jag fått i hela mitt liv (- nu är jag ju av den sorten som favoriserar upplevelsepresenter före saker, förstås!)
Konceptet Svartkrogen går ut på att du ska få en aning om hur det är att vara blind för ett par timmar.
Man samlas före middagen i hotellreceptionen på Almosa Konferensanläggning utanför Västerhaninge söder om Stockholm (http://www.almosa.se/) och kvällen presenteras av en blind värd som går med gruppen till restaurangen belägen i en separat byggnad.
Sedan slussas man in en och en i "upplevelsegången" där TOTALT mörker råder och du kan bara känna dig fram med ena handen efter väggen. Du är helt utlämnad till dina andra sinnen - förutom synen - vilket var både skrämmande och häftigt!
Väl framme i restaurangen - ALLT är fortfarande HELT svart - möts man av en blind värd/ servitör som ledsagar en till bordet där man sedan väntar på sin plats till alla middagsgäster lotsats rätt, en och en, i vårat fall 26 stycken...
Sedan uppstår magi när intrycken av underbart god mat (som förstärks av taggade smaklökar då synintrycket fallit bort) med fantastisk sång och musik av den blinda gruppen "Synliga", som hela tiden förflyttade sin musik och sina röster runt i restaurangen....
Efter ett par glas vin och artigt pratande med bordsgrannar kom kommentarer som
"Får jag känna hur du ser ut?" och "Jag vet att tallriken är gjord av bly, jag jobbar nämligen
som arkeolog och bet just i den..." osv.
När våran mat var uppäten och Synligas sånger färdigsjungna ville ingen gå därifrån, så det blev spontan och improviserad allsång borden emellan och vi blev snudd på ombedda att gå till slut!
Men då var kvällen alltför trevlig för att bara ta slut så fortsättning följde en trappa ner i hotellfoajén och när vi skrattat och sjungit där några timmar var vi tre par som möblerade om hotellets frukostmatsal och fick hjälp av hotellpersonalen med både musik och högtalarkoppling för då ville vi ha DISCO!!!
Det blev en LJUVLIG kväll som innehöll hela känslospektrat från känslosam gråt till glädje
och skratt!
Till alla er som tror ni gjort allt, eller alla ni som behöver en riktig livsbejakande vitamininjektion - Åk dit!!!
Vi hade en skön helg där och bodde hos våra goda vänner utanför Färjestaden och det var kul att ses igen då det gått ett halvår se´n sist.
Sista dagen tillbringade vi i underbart väder i nya vattenlandet i Ölands djurpark - "Pirates Bay" - och det var mycket uppskattat hos barnen, även det något äldre barnet, dvs mannen i kompisparet vi hälsade på...
Han åkte dit för första gången trots att han hittat till Sverige från andra sidan jorden och nu bott på Öland ett antal år, bara tio minuter från parken! Han deklarerade att han ville ha säsongskort hädanefter, för det var verkligen roligt!! ;O)
När vi var på Öland undrade mina vänner hur vi hade det på Svartkrogen, jag och sambon, eftersom de var med när jag fick ett presentkort på middag och övernattning för två där
i 40-årspresent, av min bror och svägerska.
Svaret är att det är en av de absolut bästa presenter jag fått i hela mitt liv (- nu är jag ju av den sorten som favoriserar upplevelsepresenter före saker, förstås!)
Konceptet Svartkrogen går ut på att du ska få en aning om hur det är att vara blind för ett par timmar.
Man samlas före middagen i hotellreceptionen på Almosa Konferensanläggning utanför Västerhaninge söder om Stockholm (http://www.almosa.se/) och kvällen presenteras av en blind värd som går med gruppen till restaurangen belägen i en separat byggnad.
Sedan slussas man in en och en i "upplevelsegången" där TOTALT mörker råder och du kan bara känna dig fram med ena handen efter väggen. Du är helt utlämnad till dina andra sinnen - förutom synen - vilket var både skrämmande och häftigt!
Väl framme i restaurangen - ALLT är fortfarande HELT svart - möts man av en blind värd/ servitör som ledsagar en till bordet där man sedan väntar på sin plats till alla middagsgäster lotsats rätt, en och en, i vårat fall 26 stycken...
Sedan uppstår magi när intrycken av underbart god mat (som förstärks av taggade smaklökar då synintrycket fallit bort) med fantastisk sång och musik av den blinda gruppen "Synliga", som hela tiden förflyttade sin musik och sina röster runt i restaurangen....
Efter ett par glas vin och artigt pratande med bordsgrannar kom kommentarer som
"Får jag känna hur du ser ut?" och "Jag vet att tallriken är gjord av bly, jag jobbar nämligen
som arkeolog och bet just i den..." osv.
När våran mat var uppäten och Synligas sånger färdigsjungna ville ingen gå därifrån, så det blev spontan och improviserad allsång borden emellan och vi blev snudd på ombedda att gå till slut!
Men då var kvällen alltför trevlig för att bara ta slut så fortsättning följde en trappa ner i hotellfoajén och när vi skrattat och sjungit där några timmar var vi tre par som möblerade om hotellets frukostmatsal och fick hjälp av hotellpersonalen med både musik och högtalarkoppling för då ville vi ha DISCO!!!
Det blev en LJUVLIG kväll som innehöll hela känslospektrat från känslosam gråt till glädje
och skratt!
Till alla er som tror ni gjort allt, eller alla ni som behöver en riktig livsbejakande vitamininjektion - Åk dit!!!
onsdag 1 augusti 2007
En dag kvar på jobbet
En dag kvar på jobbet,
se´n ska vardagen se helt annorlunda ut...
Det känns spännande att ta´ steget, att säga upp sig för ett nytt jobb, ge sig in i något okänt (men ändå välkänt, för hur många år av sitt liv har man inte spenderat inom skolans väggar?).
Nu är det dags att förverkliga en dröm jag haft sedan högstadiet - att jobba som bildlärare - och som jag utbildat mig till och provat på men tidigare avfärdat med att "jag har nog med att uppfostra mina egna barn, orkar inte med andras också". För det är ju faktiskt en av lärarens primära roller idag - att uppfostra, sedan entusiasmera och lära ut.
Det ska bli spännande, kul, ja faktiskt hur kul som helst!! Jag känner mig tokpeppad och då
är det väl rätt!? Fast jag har jobbat hela sommaren på min nuvarande arbetsplats och inte haft någon semester än och fast jag bara hinner ha 10 dagar ledigt innan jag hoppar på det nya jobbet, så känns det så.
Men jag ska ladda batterierna på Öland i helgen. Jag, dottern, sonen och hans flickvän åker ner till goda vänner där några dagar. Vi startar i morgon och första etappen blir till en camping
i Västervik och en fyrbäddsstuga där, som jag bokade idag på lunchen.
Men först blir det kramkalas i morgon, för då ska jag säga hej till flera favoritkamrater på jobbet! Gunilla och Malin har jag redan kramat idag, de jobbar inte i morgon.
Då blir det istället dags för mig att bli lite sentimental med Kajsa, Linda och Bettan.
Det kan bli känslosvallande för Kajsa har lätt för att visa hela sitt känsloregister och blir hon ledsen kommer jag också att bli det!
Märklig känsla det här - ungefär som att sluta skolan efter många år och säga hej till klasskamrater man sett dagligen och stötts och blötts med och veta att det man har aldrig kommer tillbaka, men ändå ser man framåt och tycker det ska bli spännande och kul!
Jag kommer att sakna mina kompisar på jobbet, det är flera som jag är riktigt tajt med efter snart fem år på samma arbetsplats.
Så till er tjejer (ni vet vilka ni är) vill jag säga;
TACK för den här tiden! Jag kommer att sakna er och våra sjuka och ibland allvarliga reflektioner! Era klappar på axeln eller uppmuntrande ord när livet känns för jävligt!
Jag kommer att sakna er MYCKET!!
Kom ihåg mig och kom ihåg att vi inte är längre ifrån varandra än ett telefonnummer eller
en mailadress! ;O)
se´n ska vardagen se helt annorlunda ut...
Det känns spännande att ta´ steget, att säga upp sig för ett nytt jobb, ge sig in i något okänt (men ändå välkänt, för hur många år av sitt liv har man inte spenderat inom skolans väggar?).
Nu är det dags att förverkliga en dröm jag haft sedan högstadiet - att jobba som bildlärare - och som jag utbildat mig till och provat på men tidigare avfärdat med att "jag har nog med att uppfostra mina egna barn, orkar inte med andras också". För det är ju faktiskt en av lärarens primära roller idag - att uppfostra, sedan entusiasmera och lära ut.
Det ska bli spännande, kul, ja faktiskt hur kul som helst!! Jag känner mig tokpeppad och då
är det väl rätt!? Fast jag har jobbat hela sommaren på min nuvarande arbetsplats och inte haft någon semester än och fast jag bara hinner ha 10 dagar ledigt innan jag hoppar på det nya jobbet, så känns det så.
Men jag ska ladda batterierna på Öland i helgen. Jag, dottern, sonen och hans flickvän åker ner till goda vänner där några dagar. Vi startar i morgon och första etappen blir till en camping
i Västervik och en fyrbäddsstuga där, som jag bokade idag på lunchen.
Men först blir det kramkalas i morgon, för då ska jag säga hej till flera favoritkamrater på jobbet! Gunilla och Malin har jag redan kramat idag, de jobbar inte i morgon.
Då blir det istället dags för mig att bli lite sentimental med Kajsa, Linda och Bettan.
Det kan bli känslosvallande för Kajsa har lätt för att visa hela sitt känsloregister och blir hon ledsen kommer jag också att bli det!
Märklig känsla det här - ungefär som att sluta skolan efter många år och säga hej till klasskamrater man sett dagligen och stötts och blötts med och veta att det man har aldrig kommer tillbaka, men ändå ser man framåt och tycker det ska bli spännande och kul!
Jag kommer att sakna mina kompisar på jobbet, det är flera som jag är riktigt tajt med efter snart fem år på samma arbetsplats.
Så till er tjejer (ni vet vilka ni är) vill jag säga;
TACK för den här tiden! Jag kommer att sakna er och våra sjuka och ibland allvarliga reflektioner! Era klappar på axeln eller uppmuntrande ord när livet känns för jävligt!
Jag kommer att sakna er MYCKET!!
Kom ihåg mig och kom ihåg att vi inte är längre ifrån varandra än ett telefonnummer eller
en mailadress! ;O)
måndag 30 juli 2007
Sonens flytt
Jag har tänkt på en sak;
om man är mitt uppe i en jobbig period med tonårsbarn som ständigt svarar emot - om de ens svarar när man pratar med dem - så vill man ibland inget hellre än att bara få semester ifrån dem. Länge!
Men när stora sonen (ja, han är verkligen stor, åtminstone till växten med sina 196 cm och 48
i skostorlek!) som just slutat grundskolan var så fruktansvärt skoltrött och inte visste vad han skulle göra till hösten och äntligen bestämde sig för att prova bo och jobba hos pappa i Ghana ett tag, ja då växte klumpen i halsen... Hur ska jag stå ut? Inte träffas från juli till JUL!??
Det var svårare att släppa taget än jag trodde och de bästa kompisarnas avsked gjorde inte saken bättre...
Bobo blinkade bort tårarna och sa´ till sonen att hans liv var innehållslöst utan honom.
Hur skulle han överleva? "Jag älskar ju dig! Åk inte!"
Jeppe hoppade upp och satte sig som en koalaunge på koalamamman med benen runt Zebbans kropp och vägrade släppa taget! "Ta mig med!" vädjade han, " jag kan ligga i handbagaget!" Sonen skrattade först, men leendet stelnade sakta när Jeppe faktiskt vägrade att gå ner, åtminstone på 4-5 minuter. Den nyfunna flickvännen fick en kyss och sedan for han iväg med den ständigt stressade pappan och borta var han... fram till jul!!
Polarna parkerade på garageuppfarten utanför vårat hus och deklarerade att där skulle de ligga till Zebban kom tillbaka om fem månader och de låg faktiskt kvar när jag kom tillbaka från affären över en timme senare...
Vad säger man? Att det bästa i livet är vänner som bryr sig?! Som talar om att man fattas dem när man inte kan träffas på länge!
Att hur osams man än är mellan varven så kommer jag att sakna min stora pojke med skäggstubb och tonårstrulig uppsyn och med en enastående förmåga att vända dygnets timmar fel. Han som struntar i att städa sitt rum eller plocka undan efter sig och som samlar på gamla moppar och "bra-att-ha-grejer" så de till sist fyller rummet så han knappt får plats själv.
Killen med de långa armarna och den stora famnen som säger "jag älskar dig, morsan!"
Jag saknar dig redan, men kan bara släppa taget - för första gången!
"Att skiljas är att dö lite grann"... lycka till i Afrika, vännen!
Vi ses till jul!
om man är mitt uppe i en jobbig period med tonårsbarn som ständigt svarar emot - om de ens svarar när man pratar med dem - så vill man ibland inget hellre än att bara få semester ifrån dem. Länge!
Men när stora sonen (ja, han är verkligen stor, åtminstone till växten med sina 196 cm och 48
i skostorlek!) som just slutat grundskolan var så fruktansvärt skoltrött och inte visste vad han skulle göra till hösten och äntligen bestämde sig för att prova bo och jobba hos pappa i Ghana ett tag, ja då växte klumpen i halsen... Hur ska jag stå ut? Inte träffas från juli till JUL!??
Det var svårare att släppa taget än jag trodde och de bästa kompisarnas avsked gjorde inte saken bättre...
Bobo blinkade bort tårarna och sa´ till sonen att hans liv var innehållslöst utan honom.
Hur skulle han överleva? "Jag älskar ju dig! Åk inte!"
Jeppe hoppade upp och satte sig som en koalaunge på koalamamman med benen runt Zebbans kropp och vägrade släppa taget! "Ta mig med!" vädjade han, " jag kan ligga i handbagaget!" Sonen skrattade först, men leendet stelnade sakta när Jeppe faktiskt vägrade att gå ner, åtminstone på 4-5 minuter. Den nyfunna flickvännen fick en kyss och sedan for han iväg med den ständigt stressade pappan och borta var han... fram till jul!!
Polarna parkerade på garageuppfarten utanför vårat hus och deklarerade att där skulle de ligga till Zebban kom tillbaka om fem månader och de låg faktiskt kvar när jag kom tillbaka från affären över en timme senare...
Vad säger man? Att det bästa i livet är vänner som bryr sig?! Som talar om att man fattas dem när man inte kan träffas på länge!
Att hur osams man än är mellan varven så kommer jag att sakna min stora pojke med skäggstubb och tonårstrulig uppsyn och med en enastående förmåga att vända dygnets timmar fel. Han som struntar i att städa sitt rum eller plocka undan efter sig och som samlar på gamla moppar och "bra-att-ha-grejer" så de till sist fyller rummet så han knappt får plats själv.
Killen med de långa armarna och den stora famnen som säger "jag älskar dig, morsan!"
Jag saknar dig redan, men kan bara släppa taget - för första gången!
"Att skiljas är att dö lite grann"... lycka till i Afrika, vännen!
Vi ses till jul!
Jag skulle ju bara måla huset...
Jag klev upp tidigt igår, tänkte komma igång att måla huset nu när sambon åkt iväg med sina barn och de har målat hela veckan när jag jobbat. Jag har ju dessutom VUNNIT färgen i en slogantävling, det blev en bra spark därbak - "vi målar huset på min semestervecka, om alla hjälps åt hinner vi säkert klart"...jo, pyttsan! Blir vi klara innan frosten kommer får vi vara glada! Det är ju heller inget LITET hus direkt och när vi drog igång visste vi inte att det var lasyr från -73 som satt på väggarna (huset är på över 200 m2 äkta sjuttiotal och har tom orginal sammetsmedaljongtapeter i grönt kvar på väggarna i köket! Undrar förresten om jag kan vinna ett nytt kök i "Sverieges-fulaste-kök"-tävlingen som det görs reklam för just nu?) och som först stålborstas bort!
Jag gick en kort morgonpromenad med hunden och fastnade se´n framför datorn...
"bara en liten stund"... "jag ska bara kolla mailen lite"... "ska snart väcka dottern och fixa frukost"... "dessutom börjar det nog regna snart och färgen räcker bara till ett par kvadratmeter till, se´n måste jag i allafall in till sta´n och handla mer", "kanske skulle börja blogga lite, jag har ju funderat ett tag på det nu".
De arga sms-en till och från exet kvällen innan kändes fortfarande i kroppen. Tänk att vi inte kan vara vänner och dra åt samma håll! Han sitter i en annan världsdel och träffar barnen ett par gånger om året och tycker att han är i sin fulla rätt att kritisera mig i mina försök att uppfostra våra barn efter bästa förmåga. Varför kan han inte bo i Sverige och hjälpa till med det själv? Jag vet ju varför och har av den anledningen faktiskt inte ställt mig den frågan på länge nu... Han vill inte leva ett "Svensson-liv", det är för ointressant, händelselöst. Han väljer jobb i en spännande miljö framför sina barn. Märkligt val tycker jag. Mycket märkligt!
MEN jag har varit där med honom, i en tidigare livsfas som känns mycket avlägsen nu, och vi flyttade ut för att båda gillade spänningen i det livet, att ingen dag var den andra lik, alltid nya människor, nya miljöer...
Se´n tappade jag tron på oss, när han valde att flytta till nästa land utan oss, när jag och barnen blev lämnade kvar i Cairo med ett mycket litet kontaktnät och när vi sedan flyttade efter till Marocko dröjde det inte länge förrän han var på språng vidare - till nästa kontrakt och land - igen!
Det var då jag insåg att det inte skulle fungera att flytta runt med barn i skolåldern på det sättet längre. Jag bestämde mig efter sex år och fyra länder att flytta hem till Sverige igen. Han fick göra som han ville men kände sig tvingad att flytta med, men livet hemma blev inte på något sätt lättare. Han veckopendlade till Malmö, jag själv med barnen igen, när det var riktigt krisigt mellan oss åkte han inte hem alls på helgerna...
Adoptionen av lilltjejen i Marocko gilldes plötsligt inte i Sverige, vi var bara vårdnashavare - inte adoptivföräldrar - en väsentlig skillnad när man har fler barn och det kommer till arvsrätt och så´na saker, och hela adoptionsutredningen skulle göras om.
Lååånga samtal med socialtjänstpersoner, sitta och rita släktträd och förklara relationen till min brors frus barn och biologiska pappans nya fru... "Men HON då?" undrade jag förtvivlat."Vad gör ni med HENNE om vi inte duger?" "Vet inte" svarade socialtjänstpersonerna, "vi har aldrig haft något så´nt fall förut"...
Och den frusterade pappan som tog sonen i örat när han vägrade äta sin mat en kväll och sa´att maten var äcklig. Sonen berättade målande på skolan följande måndag - för att ge igen - att pappan sparkat honom i ryggen. Det hjälpte inte att han samma dag ångrade sig och berättade sanningen, att han bara hittat på - skolan var skyldig att utreda, trodde nog inte på honom...
Frustration och förtvivlan. En familj på väg mot fullständig kollaps.
Utredning, intervjuer med barnen, vännerna. Ilska, sorg. Hur kunde det bli så här?? Vi som var så lyckliga! Eller var vi inte det?
Jag ville skiljas redan då, men kunde inte, inte mitt i utredningar och förtvivlan. Inte utan egna pengar, en känsla av att vara totalt utlämnad - livegen. Vetskapen fanns där också, skiljer vi oss så sticker han. Jag var inte stark nog att dra hela lasset själv - men jag gjorde ju redan det,
hade gjort det länge, men ändå - att stå alldeles själv i alla beslut, det kändes mig övermäktigt...
Jag minns att jag gick till en psykolog en gång. Befann mig på botten av brunnen - det kändes verkligen så - jag grät och grät, åt inte, minsta lilla motgång fick mig att bryta ihop som när barnen var elaka mot varandra, ibland räckte det att någon höjde rösten, eller sa´ något elakt till ett syskon.
Psykologen la´ huvudet på sne och sa´ "Jag kan inte hjälpa dig. Din reaktion är helt normal. Din vännina har dött (cancer), liksom din häst (komplikationer efter en rutinoperation),
ditt äktenskap är på upphällningen, du vet inte om ni får behålla er dotter... Varje sak jag radat upp skulle kunna knäcka vem som helst, men allt det här händer samtidigt i ditt liv! Självklart mår du som du gör! Fatta inga förhastade beslut när dina känslor befinner sig i kaos. Åk i väg på semester med bara dig själv och dina tankar, släpp ansvaret och fokusera på vad du känner och vill!"
Det gjorde jag också senare samma vår och på Kreta började jag långsamt hitta tillbaka till mig själv igen, i tystnaden, i ensamheten, bland färger och penslar...
Av alla resor jag gjort genom åren var det nog den viktigaste, när jag förstod att jag måste lyssna inåt och att jag är mycket starkare och mer oberoende än jag vågat hoppas.
Den resan blev ett första steg till ett helt annat och mycket bättre liv och till en helt annan relation i jämlikhet och harmoni!
Jag gick en kort morgonpromenad med hunden och fastnade se´n framför datorn...
"bara en liten stund"... "jag ska bara kolla mailen lite"... "ska snart väcka dottern och fixa frukost"... "dessutom börjar det nog regna snart och färgen räcker bara till ett par kvadratmeter till, se´n måste jag i allafall in till sta´n och handla mer", "kanske skulle börja blogga lite, jag har ju funderat ett tag på det nu".
De arga sms-en till och från exet kvällen innan kändes fortfarande i kroppen. Tänk att vi inte kan vara vänner och dra åt samma håll! Han sitter i en annan världsdel och träffar barnen ett par gånger om året och tycker att han är i sin fulla rätt att kritisera mig i mina försök att uppfostra våra barn efter bästa förmåga. Varför kan han inte bo i Sverige och hjälpa till med det själv? Jag vet ju varför och har av den anledningen faktiskt inte ställt mig den frågan på länge nu... Han vill inte leva ett "Svensson-liv", det är för ointressant, händelselöst. Han väljer jobb i en spännande miljö framför sina barn. Märkligt val tycker jag. Mycket märkligt!
MEN jag har varit där med honom, i en tidigare livsfas som känns mycket avlägsen nu, och vi flyttade ut för att båda gillade spänningen i det livet, att ingen dag var den andra lik, alltid nya människor, nya miljöer...
Se´n tappade jag tron på oss, när han valde att flytta till nästa land utan oss, när jag och barnen blev lämnade kvar i Cairo med ett mycket litet kontaktnät och när vi sedan flyttade efter till Marocko dröjde det inte länge förrän han var på språng vidare - till nästa kontrakt och land - igen!
Det var då jag insåg att det inte skulle fungera att flytta runt med barn i skolåldern på det sättet längre. Jag bestämde mig efter sex år och fyra länder att flytta hem till Sverige igen. Han fick göra som han ville men kände sig tvingad att flytta med, men livet hemma blev inte på något sätt lättare. Han veckopendlade till Malmö, jag själv med barnen igen, när det var riktigt krisigt mellan oss åkte han inte hem alls på helgerna...
Adoptionen av lilltjejen i Marocko gilldes plötsligt inte i Sverige, vi var bara vårdnashavare - inte adoptivföräldrar - en väsentlig skillnad när man har fler barn och det kommer till arvsrätt och så´na saker, och hela adoptionsutredningen skulle göras om.
Lååånga samtal med socialtjänstpersoner, sitta och rita släktträd och förklara relationen till min brors frus barn och biologiska pappans nya fru... "Men HON då?" undrade jag förtvivlat."Vad gör ni med HENNE om vi inte duger?" "Vet inte" svarade socialtjänstpersonerna, "vi har aldrig haft något så´nt fall förut"...
Och den frusterade pappan som tog sonen i örat när han vägrade äta sin mat en kväll och sa´att maten var äcklig. Sonen berättade målande på skolan följande måndag - för att ge igen - att pappan sparkat honom i ryggen. Det hjälpte inte att han samma dag ångrade sig och berättade sanningen, att han bara hittat på - skolan var skyldig att utreda, trodde nog inte på honom...
Frustration och förtvivlan. En familj på väg mot fullständig kollaps.
Utredning, intervjuer med barnen, vännerna. Ilska, sorg. Hur kunde det bli så här?? Vi som var så lyckliga! Eller var vi inte det?
Jag ville skiljas redan då, men kunde inte, inte mitt i utredningar och förtvivlan. Inte utan egna pengar, en känsla av att vara totalt utlämnad - livegen. Vetskapen fanns där också, skiljer vi oss så sticker han. Jag var inte stark nog att dra hela lasset själv - men jag gjorde ju redan det,
hade gjort det länge, men ändå - att stå alldeles själv i alla beslut, det kändes mig övermäktigt...
Jag minns att jag gick till en psykolog en gång. Befann mig på botten av brunnen - det kändes verkligen så - jag grät och grät, åt inte, minsta lilla motgång fick mig att bryta ihop som när barnen var elaka mot varandra, ibland räckte det att någon höjde rösten, eller sa´ något elakt till ett syskon.
Psykologen la´ huvudet på sne och sa´ "Jag kan inte hjälpa dig. Din reaktion är helt normal. Din vännina har dött (cancer), liksom din häst (komplikationer efter en rutinoperation),
ditt äktenskap är på upphällningen, du vet inte om ni får behålla er dotter... Varje sak jag radat upp skulle kunna knäcka vem som helst, men allt det här händer samtidigt i ditt liv! Självklart mår du som du gör! Fatta inga förhastade beslut när dina känslor befinner sig i kaos. Åk i väg på semester med bara dig själv och dina tankar, släpp ansvaret och fokusera på vad du känner och vill!"
Det gjorde jag också senare samma vår och på Kreta började jag långsamt hitta tillbaka till mig själv igen, i tystnaden, i ensamheten, bland färger och penslar...
Av alla resor jag gjort genom åren var det nog den viktigaste, när jag förstod att jag måste lyssna inåt och att jag är mycket starkare och mer oberoende än jag vågat hoppas.
Den resan blev ett första steg till ett helt annat och mycket bättre liv och till en helt annan relation i jämlikhet och harmoni!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
