Köksrenovering och novembermörker

Kollegan berättade förra veckan om en kompis som "går på knäna" mestadels pga en köksrenovering som aldrig blir klar.
"Vilken tur" tänkte jag, " att man är så psykiskt stabil så att en liten renovering inte har någon inverkan på familjelivet...!"

Två dagar senare var det klippt! Jag som aldrig någonsin tapetserat (ja, vi FINNS fortfarande, fast jag VET att vi är ett utdöende släkte och att man borde skämmas att erkänna något sådant banalt...), skulle taptsera köket utan instruktioner från mannen eftersom han var strängt upptagen med annat "köks-pul"...

Jag började med den enfärgade - den utan mönsterpassning - för att liksom "få in känslan"...
Våd nummer ett gick ganska bra. "Nu kan det bara bli bättre" tänkte jag.
ICKE!! Vid våd två blev frustrationen TOTAL!
ALLT knölade sig, inga riktiga verktyg gjorde att jag inte kunde skära tapeten där jag ville, sedan gick skiten SÖNDER...!!!
Vid det laget insåg jag att sambon fortfarande inte hade för avsikt att hjälpa mig och skulle jag - mot förmodan - bli klar med den här väggen väntade ny och dyr tapet med mönsterpassning.

Jag skrek och rev ner tapeten, knölade ihop den, och ifrågasatte hela det dumma husets existens och samboskapets vara eller icke vara! (Kan det vara novembermörkret som ger en en så´n kort stubin?) Samtidigt stegade den nyåterfunna goda vännen in med en påse färska kanelbullar och undrade om det fanns något kaffe...

Kaffe och kanelbullar KAN faktiskt göra underverk, för med ny energi och nyinköpta redskap gick tapetserandet som en dans. Det är till och med så jag tror att en branschspecialist hade sneglat smått avundsjuk...

Nu är det bara att försöka få ihop alla miljarder platta paket från Ikea till ett kök, men det ska väl snart vara gjort!