Jag skulle ju bara måla huset...

Jag klev upp tidigt igår, tänkte komma igång att måla huset nu när sambon åkt iväg med sina barn och de har målat hela veckan när jag jobbat. Jag har ju dessutom VUNNIT färgen i en slogantävling, det blev en bra spark därbak - "vi målar huset på min semestervecka, om alla hjälps åt hinner vi säkert klart"...jo, pyttsan! Blir vi klara innan frosten kommer får vi vara glada! Det är ju heller inget LITET hus direkt och när vi drog igång visste vi inte att det var lasyr från -73 som satt på väggarna (huset är på över 200 m2 äkta sjuttiotal och har tom orginal sammetsmedaljongtapeter i grönt kvar på väggarna i köket! Undrar förresten om jag kan vinna ett nytt kök i "Sverieges-fulaste-kök"-tävlingen som det görs reklam för just nu?) och som först stålborstas bort!
Jag gick en kort morgonpromenad med hunden och fastnade se´n framför datorn...
"bara en liten stund"... "jag ska bara kolla mailen lite"... "ska snart väcka dottern och fixa frukost"... "dessutom börjar det nog regna snart och färgen räcker bara till ett par kvadratmeter till, se´n måste jag i allafall in till sta´n och handla mer", "kanske skulle börja blogga lite, jag har ju funderat ett tag på det nu".

De arga sms-en till och från exet kvällen innan kändes fortfarande i kroppen. Tänk att vi inte kan vara vänner och dra åt samma håll! Han sitter i en annan världsdel och träffar barnen ett par gånger om året och tycker att han är i sin fulla rätt att kritisera mig i mina försök att uppfostra våra barn efter bästa förmåga. Varför kan han inte bo i Sverige och hjälpa till med det själv? Jag vet ju varför och har av den anledningen faktiskt inte ställt mig den frågan på länge nu... Han vill inte leva ett "Svensson-liv", det är för ointressant, händelselöst. Han väljer jobb i en spännande miljö framför sina barn. Märkligt val tycker jag. Mycket märkligt!
MEN jag har varit där med honom, i en tidigare livsfas som känns mycket avlägsen nu, och vi flyttade ut för att båda gillade spänningen i det livet, att ingen dag var den andra lik, alltid nya människor, nya miljöer...

Se´n tappade jag tron på oss, när han valde att flytta till nästa land utan oss, när jag och barnen blev lämnade kvar i Cairo med ett mycket litet kontaktnät och när vi sedan flyttade efter till Marocko dröjde det inte länge förrän han var på språng vidare - till nästa kontrakt och land - igen!
Det var då jag insåg att det inte skulle fungera att flytta runt med barn i skolåldern på det sättet längre. Jag bestämde mig efter sex år och fyra länder att flytta hem till Sverige igen. Han fick göra som han ville men kände sig tvingad att flytta med, men livet hemma blev inte på något sätt lättare. Han veckopendlade till Malmö, jag själv med barnen igen, när det var riktigt krisigt mellan oss åkte han inte hem alls på helgerna...
Adoptionen av lilltjejen i Marocko gilldes plötsligt inte i Sverige, vi var bara vårdnashavare - inte adoptivföräldrar - en väsentlig skillnad när man har fler barn och det kommer till arvsrätt och så´na saker, och hela adoptionsutredningen skulle göras om.
Lååånga samtal med socialtjänstpersoner, sitta och rita släktträd och förklara relationen till min brors frus barn och biologiska pappans nya fru... "Men HON då?" undrade jag förtvivlat."Vad gör ni med HENNE om vi inte duger?" "Vet inte" svarade socialtjänstpersonerna, "vi har aldrig haft något så´nt fall förut"...

Och den frusterade pappan som tog sonen i örat när han vägrade äta sin mat en kväll och sa´att maten var äcklig. Sonen berättade målande på skolan följande måndag - för att ge igen - att pappan sparkat honom i ryggen. Det hjälpte inte att han samma dag ångrade sig och berättade sanningen, att han bara hittat på - skolan var skyldig att utreda, trodde nog inte på honom...
Frustration och förtvivlan. En familj på väg mot fullständig kollaps.
Utredning, intervjuer med barnen, vännerna. Ilska, sorg. Hur kunde det bli så här?? Vi som var så lyckliga! Eller var vi inte det?

Jag ville skiljas redan då, men kunde inte, inte mitt i utredningar och förtvivlan. Inte utan egna pengar, en känsla av att vara totalt utlämnad - livegen. Vetskapen fanns där också, skiljer vi oss så sticker han. Jag var inte stark nog att dra hela lasset själv - men jag gjorde ju redan det,
hade gjort det länge, men ändå - att stå alldeles själv i alla beslut, det kändes mig övermäktigt...

Jag minns att jag gick till en psykolog en gång. Befann mig på botten av brunnen - det kändes verkligen så - jag grät och grät, åt inte, minsta lilla motgång fick mig att bryta ihop som när barnen var elaka mot varandra, ibland räckte det att någon höjde rösten, eller sa´ något elakt till ett syskon.
Psykologen la´ huvudet på sne och sa´ "Jag kan inte hjälpa dig. Din reaktion är helt normal. Din vännina har dött (cancer), liksom din häst (komplikationer efter en rutinoperation),
ditt äktenskap är på upphällningen, du vet inte om ni får behålla er dotter... Varje sak jag radat upp skulle kunna knäcka vem som helst, men allt det här händer samtidigt i ditt liv! Självklart mår du som du gör! Fatta inga förhastade beslut när dina känslor befinner sig i kaos. Åk i väg på semester med bara dig själv och dina tankar, släpp ansvaret och fokusera på vad du känner och vill!"

Det gjorde jag också senare samma vår och på Kreta började jag långsamt hitta tillbaka till mig själv igen, i tystnaden, i ensamheten, bland färger och penslar...
Av alla resor jag gjort genom åren var det nog den viktigaste, när jag förstod att jag måste lyssna inåt och att jag är mycket starkare och mer oberoende än jag vågat hoppas.

Den resan blev ett första steg till ett helt annat och mycket bättre liv och till en helt annan relation i jämlikhet och harmoni!