Jag - en bitch

Inledningen av hösten har varit tokstressig och ohyggligt ostrukturerad, men samtidigt i en kombination av stor optimism inför framtiden!

Omorganisationen på skolan tar nästan knäcken på en del lärare. 2½ timmes lektionspass
utan rast och knappt en kisspaus mellan grupperna ibland tär, speciellt för språklärarna. Fördelen för mig är att jag håller till i samma lektionssal så jag slipper stressmomentet att springa mellan salar dessutom. Men dagarna är mycket mer komprimerade och det finns mindre tid för planering, samarbete och annat...

Bitte och jag har dragit igång ett pilotprojekt, något vi kallar "I-feel-good!" Det är en minikurs på tre eftermiddagar riktad till alla åttondeklassare efter schemalagd tid. Där får eleverna lära sig lite om hur man varvar ner, avslappning, massage och zonterapi. Efter första träffen med ett gäng där många var avogt inställda från början såg vi att det här är helt rätt! De bad om att få hålla på längre än de 1½ timme de fick, de testade zonterapi och massage på varandra, provade en stunds meditation och sedan ville de inte gå hem!
Lite ironiskt känns det dock att vi ska lära ut hur man varvar ner när man själv är "helspeedad" och springer omkring på överväxeln hela tiden! ;O)

Bortsett från att arbetstiden komprimerats och lektionerna förlängts, har jag på kvällar och helger sedan flera veckor jobbat på hemma med renoveringen. Ibland till både tolv eller ett på natten, trots arbetsdag dagen efter. Förra veckan kände jag att det inte riktigt fungerade längre...
Pappa hade precis lagts in på sjukhus akut. Först trodde man att det var hjärtat, men sedan konstaterades gallsten. Men operationen frös inne på grund av överbelastning på akutmottagningen, han låg utan smärtlindring i flera dygn och fick aldrig några riktiga besked.
´
Min egna tankeverksamhet hade börjat svaja, jag glömde de mest primära saker. En kväll började jag gråta över att jag inte kom ihåg namnet på mitt stödfamiljsbarn, som jag haft hand om nästan varje helg hela sommaren.

En äldre och respekterad kollega på skolan kom en dag fram till mig mellan två lektioner,
med en träskiva i handen och började tilltala mig med;
"Anki, jag har ett projekt till dig..."
"NEJ!!!!!!" skrek jag. "Jag behöver inga fler projekt!!!!!!! Jag FIXAR inga fler!!"
Han tittade undrande på mig och jag insåg att nu, nu håller bägaren på att rinna över, måttet
är rågat... ja, alla gamla talesätt passade in!
Att ta ut min trötthet och stress på någon helt oskyldig var varken snyggt eller särskilt professionellt och kom helt oväntat - även för mig!
Bitte tittade storögt på mig och sa´;
"Vet du, jag tror att det är första gången jag hör dig säga nej! Och vet du, som du beter dig nu, precis så´n var jag innan jag gick in i väggen för sju år se´n!"
Att jag bad kollegan om ursäkt snudd på direkt, hjälpte inte... Jag kände mig som en riktig häxa, - en bitch - lååååååångt senare och jag bestämde mig för att det kanske är dags att slå av på takten, åtminstone lite!

Mannen i mitt liv har föreslagit en Stockholmsresa (vi har ju knappt umgåtts de senaste veckorna) och jag har svängt från att tycka att en hel helg kan jag absolut inte åka iväg med tanke på allt som ska göras hemma, till att tänka att - ja, det är precis det vi behöver!

Om min verksamhet startar tre veckor senare än planerat, so what!? Jag ska väl inte behöva läggas in på psyk innan för att jag stressar så?

Så... från och med nu ska jag högaktningsfullt skita i så´nt jag absolut inte måste och helt enkelt träna på att säga nej (fast kanske utan att för den delen bli en bitch) och jag ska dessutom njuta av en hel barnfri långhelg i Stockholm - helt utan stress - tillsammans med Mannen!