Liten blir stor...

Helt plötsligt blev jag ensam mamma med fyra tonåringar i huset! Hur gick det till? När växte den minsta och blev så stor?

Att ha fyra undomar tätt inpå sig 24 - 7 är både fascinerande och påfrestande... Ibland (ganska ofta) känner jag att jag misslyckats radikalt med att uppfostra dem till hjälpsamma, tänkande individer som förstår sin roll i det efterlängtade familjesamspelet. Ibland känner jag
"Åååååh!! Vad bra de blivit! Jag skulle inte vilja ändra på något!"

När familjens senaste tillskott M flyttade in i somras hände det något spännande med den yngsta dottern. Helt plötsligt fick hon en ny identitet, hon blev självständigare samtidigt som hon fick en ny kompis och bundsförvant i M. De började göra saker tillsammans, prata, fnittra, baka, se på film, gå och träna...

De diskuterar killar ihop. De skickar sms och kommenterar bilder på bilddagboken. De fixar håret på och lånar kläder av varandra. De gör upp planer och ändrar dem. De har redan hunnit hitta på jävulstyg ihop också, men det var så vedervärdigt och är numera preskiberat. Det lämpar sig dessutom heller inte för tryck...
Dottern är inte längre ensam tjej och inte heller det enda ickebiologiska barnet. Hon ligger ofta och pratar i M:s rum på kvällarna och jag tror de tycker att det känns som om de är "nästansystrar".

M går på regelbundna samtal på BUP (barn- och ungdomspsyk) och jag är med henne varannan gång. I ett samtal med en socionom där berättade jag om min dotters roliga kommentar som hon fällde redan en dryg vecka efter att M flyttat in. Hon sa´
"Mamma, kan vi inte behålla henne??"
När jag förklarat att M inte är en hund, tänkte jag att det förmodligen var så att dottern kände sig minimalt hotad eller åsidosatt, genom valet av just detta fosterbarn. Förmodligen ville hon att M skulle stanna för om hon flyttade och det kom någon annan kanske konkurrensen skulle se helt annorlunda ut!

Jag berättade om min reflektion för socionomen som kontrade med
"...eller så är det helt enkelt så att hon vill få det bekräftat - igen! - att i det här huset får man stanna!"
Och visst, så är det förstås! Om M får stanna kan min dotter känna sig ännu tryggare. Hon var här först. Hon kallar mig för mamma och kan krama mig när hon vill. Hennes egen position har stärkts, samtidigt som hon har sällskap närhelst hon vill av någon som haft det ännu värre, helt nyligen...

Jag är glad för min dotters skull. Att det gått så bra att öppna vårat hem för en ny ungdom. Det har hjälpt henne att växa och hjälpt henne att lägga ytterligare några pusselbitar i hennes alldeles egna pussel.

Pojkarna då? Ja, förutom att den stora och jag är på kollisionskurs ovanligt sällan nuförtiden blev jag innerligt trött på honom tidigare i veckan. På tisdagkvällen deklarerade han att han skulle ut och träffa en tjej han träffat på nätet. Han kom hem med henne samma kväll och två dagar senare hade hon fortfarande inte åkt hem...

Däremot förde hon ett ohyggligt liv under deras älskog när jag kom hem från jobbet halv sex på torsdagkvällen! Jag hängde tvätt och hörde först märkliga höga ljud genom tvättstugetaket (sonen har sitt sovrum ovanför).
Tjejerna hemma himlade med ögonen, uttalade ord som "äckligt!" och fnittrade vilt och jag höll på att sätta mackan i halsen när jag något senare skulle bläddra igenom tidningen vid köksbordet...
Jag fick ringa in och be dem sluta! När de smög ut lite senare kunde jag inte låta bli att glatt fälla kommentaren
"Är det så DÄR du ser ut!?? Jag har bara hört hur du låter...!!"
Taskigt? Kanske lite, men kul...! ;O)

Nu är de hursomhelst ett par och efter det lilla sonen har berättat så är det synd och skam att jag inte har ett rum med en sängplats till i huset! Tjejen har varit på fjorton fosterhem på fem år. Tretton syskon - alla med olika pappor, samt en egen pappa som lyser med sin frånvaro. Vad säger man? Det är så många som far illa och som det är synd om och den stora sonen går i mina fotspår och vill rädda dem alla... Han tar på sig terapeutrollen direkt och försöker hjälpa till att styra upp tjejens liv.

Ett ovärderligt ögonblick inträffade häromdagen. Vi satt och åt, sonen , M och jag och han berättade för M att han ville hjälpa tjejen han träffat "...för nu mår jag bra, förstår du! Och jag vill att alla ska få samma chans som jag! Men du ska veta att jag mår bra helt tack vare den här kvinnan som sitter här... Morsan, det vet du, va´? Det är helt och hållet din förtjänst...!"

Ååååh, vad så´nt värmer!!! Det är en lisa för själen att få så´n cred från något av sina barn - ja, det uppväger allt som är tungt och jobbigt!

Tänk vad skönt det är ändå att de växer upp till tänkande tacksamma individer!
It´s like magic!