Pojkarna gör upp, kick-off i Toften och lycka...

"Inga nyheter är goda nyheter" finns det ett ordspråk som heter. Det brukar stämma. Jag trodde att det stämde också när grabbarna semestrade hos pappan i Tjeckien i fjorton dagar och jag messade och inte fick något svar.
Så visade sig inte vara fallet...

"Vi måste prata du och jag" förklarade den store sonen mycket allvarligt redan när han klev av flygbussen. "Hemma" tillade han se´n.
"Har JAG gjort något fel??" var min första spontana och oroliga replik (varför reagerar jag så kan man förstås undra?), men så var det inte.
Trots att både yngste sonens flickvän och den nya flickan i familjen var med, så hann vi inte ens fram till bilen innan bägge sönerna började berätta - i munnen på varandra - den målande och tragiska historien om semestern hos pappan och det kaos den hade slutat i...

Pappan hade druckit varje dag, så långt inga konstigheter. Det brukar han göra de få gånger de träffas, för då har han ju semester. Men när han gick in på toaletten och "rökte på" tillsammans med en kompis och kom ut därifrån utan att knappt kunna gå eller än mindre prata fick killarna nog. De krävde att få åka hem!

Pappan hånflinade, förlöjligade dem. Grabbarna stod på sig och berättade att de var hjärtinnerligt trötta på den person deras pappa blivit och de krävde att han höll sig nykter och drogfri, åtminstone när de träffades.
Pappan skröt om alla pengar han tjänade. Vad nya fruns handväska kostade (33000) och att han inte behövde arbeta mer det här året.
Pojkarna sa´ att pappan kanske knarkar ihjäl sig och fick till svar
"Va´ bra! Då får ni ju ärva!"
Yngste sonen blev riktigt arg, skrek att han vill ha en pappa som bryr sig om dem och att han inte vill ha hans jävla pengar! (Så klokt!!) Han sa´att han önskade att pappan vill lära känna dem istället.
Pappan svarade att den yngste sonen kände han, minsann - han var ju exakt som sin far! Dessutom tyckte han att det var märkligt att yngsta sonen inte testat knark ännu - det "hör ju liksom till" musikbranschen!

Pappan fortsatte att trissa...
"Kom igen! Slå mig då!"
Och sextonåringen, som vid det laget såg rött, dunkade till sin far med knutna nävar i bröstkorgen så han for bakåt och in i en köksdörr som ramlade ner. Pappan undrade chockad
och apatisk vad som flugit i pojken. Kaos och skrik.
Pappans nya fru försökte med mycket arga inlägg sporra sin man och hejda grabbarna.
Av sonen blev hon utlåst och ombedd att hålla käften - den här striden var inte hennes!
Då projecerades hennes ilska på den misslyckade pappan istället. Hur f-n kunde han ha så´na ouppfostrade barn? Hon ville skiljas!

Dagen efter var bägge de vuxna borta. När de kom tillbaka sent på kvällen pratade de inte med pojkarna. Inte nästa dag eller kväll heller. Tysssssssssssssssssssstnad..............
En tystnad som är lätt att förstå om man känner till hur de vuxna i pappans närhet löste (eller lät bli att lösa) konflikter under hela hans uppväxt (och gör fortfarande, mig veterligt).
En förklaring, men inte en ursäkt!

"Tänk så många år jag väntat på det här!" sa´ sonen leénde hemma i köket efteråt.
Han ångrade bara en sak;
Att han inte slog pappan på käften istället!

När sönerna berättat klart kunde jag inte annat än förundras över vilka kloka och kritiskt tänkande personer de blivit. Hur de ställde upp för varandra och hur de numera kan resonera kring vad som är väsentligt i livet. De är vid 16 och 17 års ålder ljusår före deras egen far i
"grad av moget tänk" och än är de inte vuxna!


Vi hade en "kick-off" förra helgen, fem av sju terapeuter som ska jobba tillsammans i Lusthuset.
Vilken helg! Vilka människor! Utan el och vatten, men med fem meter till sjön Toften umgicks vi, pratade vi, åt, skrattade, drack, möttes, badade och sov vi kvar.

Tänk att det faktiskt händer nu, allt det som inte ens fanns i fantasin för bara ett år se´n!
Frukten av vännens och mina alla långa samtal och diskussioner som kom till då vi tog upp kontakten igen - och det i sin tur gjorde vi egentligen på grund av ett självmord.
Att allt som nu sker sedan känns så självklart är både märkligt och underbart!
Det finns en mening med allt, känns det som...

Jag har länge försökt definiera ordet lycka.
I solen, på bryggan i Toften, efter ett morgondopp och med en klase vindruvor bredvid mig, tänkte jag att om man inte vill förflytta sig i tid, dvs om man inte längtar varken tillbaka eller framåt i tiden - och inte heller längtar efter någonting, och om man inte heller hellre vill
vara någon annan än sig själv, då måste man ju vara jäkligt lycklig!!
Tänk att; Precis så känner jag!!

Hade jag inte träffat Mannen hade jag aldrig hittat mitt inre lugn och jag hade heller aldrig
(tror jag) läkt alla sår i min själ. Utan Mannen hade vi aldrig flyttat till det stora huset.
Hade inte Mannen varit den han är, en alldeles fantastisk far för sina barn, hade han heller
inte velat flytta tillbaka för att kunna spendera mer tid tillsammans med dem.
Hade han inte flyttat hade jag inte kunnat bygga om till Lusthuset hemma i huset där jag nu
bor kvar, tillsammans med mina barn och bonusbarn.
Hade Mannen inte flyttat hade han heller inte blivit den underbart goa´, glada och positiva person som han blev när alla "hans bitar" hamnade på rätt plats!

Jag försökte hitta det ord som bäst beskriver vad min Man är för mig och ordet som kom till
mig var; Hemmahamn!

Mannen kallar sig numera min Särbokrat medan
jag tycker att han är Sär-skild och att vi är inte särbo, utan Kär-bo!

Hur som helst, närmare lyckan behöver jag inte komma!