Det är något visst med november... Då menar jag inte i positiv bemärkelse, typ "skönt att få tända levande ljus och sitta i soffhörnet och kura..."
Nej, för mig verkar november ha blivit årets antiklimax för andra året i rad!
Och visst kan det hänga ihop med mörkret - också! - men mest handlar det om den förbannade mentala stressen.
I-landsmänniskans ständiga gissel!
Byggnationen av Lusthuset har gått i vågor. Mycket beroende på när och om de involverade hantverkarna haft tid. Men det övergripande ansvaret av arbetet har vilat på mig. Material ska hem i tid (och då pratar jag inte två lådor kakel!), färg ska blandas, speciallampor beställas, tapeter väljas, innertak målas, dekorationer och speciallösningar designas och konstrueras, golv gjutas, fönster tejpas med fönsterfilm, skorsten slammas och målas... ja, du förstår säkert själv, jag skulle kunna hålla på att rabbla ett bra tag till! Bauhaus har varit mitt andra hem den här hösten, till och med min mor säger det då jag alltid brukar vara där när hon ringer.
Till detta kommer allt som strular, för strular gör det! Allt ifrån snickare till flytgolv till kakelsättare till bastubelysning och termostat i massagebadkar har strulat. Suck.
Som om detta inte vore nog (för det är ju trots allt november!) har min minsta "loppa" (läs dotter) strulat något helt kopiöst den senaste tiden! Hon gick från professionell skolkare till obstinat rymling och polisefterlyst på några dagar.
Skolket p g a trötthet, enligt henne själv. Rymningen p g a att jag beslagtog hennes mobil för några veckor som straff för skolket. Helt plötsligt var livet på fullt allvar inte värt att leva och hon skulle begå självmord! Men istället valde hon att rymma ut i vinternatten, utan skor och jacka i snö och 6 minusgrader...
Storebrorsorna slängde på sig jackor och skor och gav sig ut att leta, utan att jag behövde be dem - på en minut var de ute!
Jag ringde närpolisen och bad dem hjälpa till att leta. Efter 12-15 minuter kom äldsta sonen bärande på sin syster och jag vet inte vem som var argast av dem.
Så´nt tar SVÅRT på krafterna hos en redan stressad och splittrad mamma! Häromdagen funderade jag över när vi skulle på den där dansresan till Åland som vi pratat om så länge för att efter en låååång stunds tänkande komma fram till att vi måste nog ha varit där redan... för jag minns ju bussresan... men inte själva båtresan! I flera dagar har jag funderat över hur siffran sex ser ut, kollat upp det, vänt bort blicken och redan glömt det igen...
Idag fick jag det jag misstänkt en längre tid definitivt bekräftat;
Något allvarligt har hänt med mitt minne!
Jag har letat skyltbelysning till fasadskylten som snart ska upp och har varit på tre olika affärer men inte hittat någon armatur med lågenergilampor - för det måste jag ju ha men tanke på ekonomi och miljö.
Jag förklarade mitt dilemma för elektrikern och bad honom kolla med sin firma.
Han ringde en stund senare, skrattade och sa´;
"Det var väl en jävla tur att du inte hittade någon belysning på affärerna du var på förra veckan, eftersom du beställde belysning av oss veckan innan...!" Jag har inget minne av det.
Nu är jag så trött, trött, trött så ögonen går i kors, men jag kommer inte i säng på kvällarna och är aldrig utsövd. Jag känner mig ofokuserad på jobbet och orolig över barn och företagsbyggande. Det är för mycket för min arma hjärna, känns det som!
Mitt humör åker berg-o-dal-bana och ett antal elever har kommenterat mina låga toleransnivå. Gråten lurar bakom näthinnan hela tiden.
Varningsklockor!!!
Vad som håller mig "uppe" nu är visualiseringen av att det faktiskt är jag som ligger i det där "one-in-a-million"-spa-badet om en månad! För den 20:e ska det vara klart. Då ska vi ha den inofficiella invigningen av hela undervåningen tillsammans med alla goda vänner!
Till dess fortsätter jag "trampa vatten" och tänka på målbilder och på hur viktigt det är med ställen som Lusthuset för människor som mår precis som jag gör just nu...
torsdag 27 november 2008
söndag 26 oktober 2008
Renovering, flera ungar & tå ur led...
Hela helgen har vi jobbat som små arbetsbin sida vid sida;
gamla kompisen med kakelsättning, jag med lite av varje och äldsta sonen och hans kompis/ min gamla elev med målning, tapetsering och golvläggning. Gissa om det "tagit sig" och jag äntligen börjar se ett slut?!
Spa-delen är helt färdigtapetserad och kaklad och blir sååå tokläcker! Massagerummet är nästan klart sånär som på lite golvlister, taklampa och dörr och idag har killarna börjat tapetsera hallen och det blir också så fiiint! Det häftiga är att när saker och ting börjar ta form så överrensstämmer det exakt med bilden jag hade i huvudet innan vi började... Märkligt och häftigt!
Något som det också jobbats och filats på är hemsidan och även den börjar se ut som jag tänkte - innan: Kolla gärna in den på http://www.lusthuset.biz/ .
Äldste sonens nya flickvän T flyttade in här för en vecka se´n då hon blev utslängd från sin mosters hem. Hon har haft kontakt och möte med socialtjänsten och ska tillbaka till fosterhemmet hon rymde ifrån en sväng i morgon, se´n får vi se hur det blir framöver...
Det är jättetufft för både henne och sonen som nyss har träffats att plötsligt bo tillsammans och dela rum och säng hela tiden.
De är dessutom väldigt lika; självständiga, envisa och vill gärna ha sista ordet!
Vi har haft fler massagekvällar den här veckan för att jag vill introducera det i hennes liv, då hon aldrig fått massage förr. Det är verkligen något jag tror kan vara bra för både kroppen och framför allt själen då hon "fladdrat omkring" länge. T har sagt att vi aldrig blir av med henne nu när hon får regelbunden massage och spaet nästan är klart. Det gör mig ingenting även om det skulle ta slut mellan henne och sonen. Hon är en urmysig tjej med glimten i ögat och med högt både iq och eq och hon behöver en fast punkt där hon alltid kan känna sig välkommen!
Ikväll - innan yngsta sonen sparkade lilltån i dammsugaren (två gånger!!) så att lilltån gick ur led - var jag hemma med mina tre barn, plus fosterflickan och hennes kompis, samt T och Jeppe (killarnas kompis), men även yngsta sonens flickvän och "byggjobbaren" var här, dvs nio tonåringar och jag!! När hela gänget ska "utfodras" med hämtmat svider det i plånboken, kan jag lova! ;O)
Lilltåhistorien slutade med att vi åkte in till akuten (sen söndagkväll) vilket var tur då det som sagt visade sig att den var ur led och inte bruten. Den korrigerades efter en fet bedövningsinjektion och sonen fick åka rullstol - något han alltid längtat efter att få prova. Flickvännen följde med och höll oss sällskap och vi hade det faktiskt jättekul!
Både den manlige sköterskan och akutläkaren var gamla bekanta till mig och det gjorde ju inte saken sämre. Lite senare i väntrummet satt dessutom en kompis till grabbarna med ett killgäng - ett ben skulle sys då en elak bil varit framme - och stämningen var verkligen familjär där mitt i natten!
Jag blev mycket positivt överraskad när jag på väg ut till bilen igen kunde konstatera att hela besöket inklusive tre röntgentillfällen avklarats på drygt två timmar! Så skönt när det fungerar som det ska och tur för oss att vi inte behövde åka in igår kväll med tanke på busskursolyckan på Bjurhovda...
Nästa vecka är det höstlov och åååååååååh vad jag ska njuta!
Imorgon ska jag och Matilda till Ikea och shoppa loss, både till mig och till dansklubben. Någon gång under veckan tänker jag äntligen utnyttja ett av presentkorten på massage som jag fick i februari och att hälsa på mannen och bowla med barnen är också några av de saker jag ska prioritera.
Helt enkelt ta vara på var ledig stund - Gör det du också, även om du inte har höstlov!
gamla kompisen med kakelsättning, jag med lite av varje och äldsta sonen och hans kompis/ min gamla elev med målning, tapetsering och golvläggning. Gissa om det "tagit sig" och jag äntligen börjar se ett slut?!
Spa-delen är helt färdigtapetserad och kaklad och blir sååå tokläcker! Massagerummet är nästan klart sånär som på lite golvlister, taklampa och dörr och idag har killarna börjat tapetsera hallen och det blir också så fiiint! Det häftiga är att när saker och ting börjar ta form så överrensstämmer det exakt med bilden jag hade i huvudet innan vi började... Märkligt och häftigt!
Något som det också jobbats och filats på är hemsidan och även den börjar se ut som jag tänkte - innan: Kolla gärna in den på http://www.lusthuset.biz/ .
Äldste sonens nya flickvän T flyttade in här för en vecka se´n då hon blev utslängd från sin mosters hem. Hon har haft kontakt och möte med socialtjänsten och ska tillbaka till fosterhemmet hon rymde ifrån en sväng i morgon, se´n får vi se hur det blir framöver...
Det är jättetufft för både henne och sonen som nyss har träffats att plötsligt bo tillsammans och dela rum och säng hela tiden.
De är dessutom väldigt lika; självständiga, envisa och vill gärna ha sista ordet!
Vi har haft fler massagekvällar den här veckan för att jag vill introducera det i hennes liv, då hon aldrig fått massage förr. Det är verkligen något jag tror kan vara bra för både kroppen och framför allt själen då hon "fladdrat omkring" länge. T har sagt att vi aldrig blir av med henne nu när hon får regelbunden massage och spaet nästan är klart. Det gör mig ingenting även om det skulle ta slut mellan henne och sonen. Hon är en urmysig tjej med glimten i ögat och med högt både iq och eq och hon behöver en fast punkt där hon alltid kan känna sig välkommen!
Ikväll - innan yngsta sonen sparkade lilltån i dammsugaren (två gånger!!) så att lilltån gick ur led - var jag hemma med mina tre barn, plus fosterflickan och hennes kompis, samt T och Jeppe (killarnas kompis), men även yngsta sonens flickvän och "byggjobbaren" var här, dvs nio tonåringar och jag!! När hela gänget ska "utfodras" med hämtmat svider det i plånboken, kan jag lova! ;O)
Lilltåhistorien slutade med att vi åkte in till akuten (sen söndagkväll) vilket var tur då det som sagt visade sig att den var ur led och inte bruten. Den korrigerades efter en fet bedövningsinjektion och sonen fick åka rullstol - något han alltid längtat efter att få prova. Flickvännen följde med och höll oss sällskap och vi hade det faktiskt jättekul!
Både den manlige sköterskan och akutläkaren var gamla bekanta till mig och det gjorde ju inte saken sämre. Lite senare i väntrummet satt dessutom en kompis till grabbarna med ett killgäng - ett ben skulle sys då en elak bil varit framme - och stämningen var verkligen familjär där mitt i natten!
Jag blev mycket positivt överraskad när jag på väg ut till bilen igen kunde konstatera att hela besöket inklusive tre röntgentillfällen avklarats på drygt två timmar! Så skönt när det fungerar som det ska och tur för oss att vi inte behövde åka in igår kväll med tanke på busskursolyckan på Bjurhovda...
Nästa vecka är det höstlov och åååååååååh vad jag ska njuta!
Imorgon ska jag och Matilda till Ikea och shoppa loss, både till mig och till dansklubben. Någon gång under veckan tänker jag äntligen utnyttja ett av presentkorten på massage som jag fick i februari och att hälsa på mannen och bowla med barnen är också några av de saker jag ska prioritera.
Helt enkelt ta vara på var ledig stund - Gör det du också, även om du inte har höstlov!
lördag 11 oktober 2008
Liten blir stor...
Helt plötsligt blev jag ensam mamma med fyra tonåringar i huset! Hur gick det till? När växte den minsta och blev så stor?
Att ha fyra undomar tätt inpå sig 24 - 7 är både fascinerande och påfrestande... Ibland (ganska ofta) känner jag att jag misslyckats radikalt med att uppfostra dem till hjälpsamma, tänkande individer som förstår sin roll i det efterlängtade familjesamspelet. Ibland känner jag
"Åååååh!! Vad bra de blivit! Jag skulle inte vilja ändra på något!"
När familjens senaste tillskott M flyttade in i somras hände det något spännande med den yngsta dottern. Helt plötsligt fick hon en ny identitet, hon blev självständigare samtidigt som hon fick en ny kompis och bundsförvant i M. De började göra saker tillsammans, prata, fnittra, baka, se på film, gå och träna...
De diskuterar killar ihop. De skickar sms och kommenterar bilder på bilddagboken. De fixar håret på och lånar kläder av varandra. De gör upp planer och ändrar dem. De har redan hunnit hitta på jävulstyg ihop också, men det var så vedervärdigt och är numera preskiberat. Det lämpar sig dessutom heller inte för tryck...
Dottern är inte längre ensam tjej och inte heller det enda ickebiologiska barnet. Hon ligger ofta och pratar i M:s rum på kvällarna och jag tror de tycker att det känns som om de är "nästansystrar".
M går på regelbundna samtal på BUP (barn- och ungdomspsyk) och jag är med henne varannan gång. I ett samtal med en socionom där berättade jag om min dotters roliga kommentar som hon fällde redan en dryg vecka efter att M flyttat in. Hon sa´
"Mamma, kan vi inte behålla henne??"
När jag förklarat att M inte är en hund, tänkte jag att det förmodligen var så att dottern kände sig minimalt hotad eller åsidosatt, genom valet av just detta fosterbarn. Förmodligen ville hon att M skulle stanna för om hon flyttade och det kom någon annan kanske konkurrensen skulle se helt annorlunda ut!
Jag berättade om min reflektion för socionomen som kontrade med
"...eller så är det helt enkelt så att hon vill få det bekräftat - igen! - att i det här huset får man stanna!"
Och visst, så är det förstås! Om M får stanna kan min dotter känna sig ännu tryggare. Hon var här först. Hon kallar mig för mamma och kan krama mig när hon vill. Hennes egen position har stärkts, samtidigt som hon har sällskap närhelst hon vill av någon som haft det ännu värre, helt nyligen...
Jag är glad för min dotters skull. Att det gått så bra att öppna vårat hem för en ny ungdom. Det har hjälpt henne att växa och hjälpt henne att lägga ytterligare några pusselbitar i hennes alldeles egna pussel.
Pojkarna då? Ja, förutom att den stora och jag är på kollisionskurs ovanligt sällan nuförtiden blev jag innerligt trött på honom tidigare i veckan. På tisdagkvällen deklarerade han att han skulle ut och träffa en tjej han träffat på nätet. Han kom hem med henne samma kväll och två dagar senare hade hon fortfarande inte åkt hem...
Däremot förde hon ett ohyggligt liv under deras älskog när jag kom hem från jobbet halv sex på torsdagkvällen! Jag hängde tvätt och hörde först märkliga höga ljud genom tvättstugetaket (sonen har sitt sovrum ovanför).
Tjejerna hemma himlade med ögonen, uttalade ord som "äckligt!" och fnittrade vilt och jag höll på att sätta mackan i halsen när jag något senare skulle bläddra igenom tidningen vid köksbordet...
Jag fick ringa in och be dem sluta! När de smög ut lite senare kunde jag inte låta bli att glatt fälla kommentaren
"Är det så DÄR du ser ut!?? Jag har bara hört hur du låter...!!"
Taskigt? Kanske lite, men kul...! ;O)
Nu är de hursomhelst ett par och efter det lilla sonen har berättat så är det synd och skam att jag inte har ett rum med en sängplats till i huset! Tjejen har varit på fjorton fosterhem på fem år. Tretton syskon - alla med olika pappor, samt en egen pappa som lyser med sin frånvaro. Vad säger man? Det är så många som far illa och som det är synd om och den stora sonen går i mina fotspår och vill rädda dem alla... Han tar på sig terapeutrollen direkt och försöker hjälpa till att styra upp tjejens liv.
Ett ovärderligt ögonblick inträffade häromdagen. Vi satt och åt, sonen , M och jag och han berättade för M att han ville hjälpa tjejen han träffat "...för nu mår jag bra, förstår du! Och jag vill att alla ska få samma chans som jag! Men du ska veta att jag mår bra helt tack vare den här kvinnan som sitter här... Morsan, det vet du, va´? Det är helt och hållet din förtjänst...!"
Ååååh, vad så´nt värmer!!! Det är en lisa för själen att få så´n cred från något av sina barn - ja, det uppväger allt som är tungt och jobbigt!
Tänk vad skönt det är ändå att de växer upp till tänkande tacksamma individer!
It´s like magic!
Att ha fyra undomar tätt inpå sig 24 - 7 är både fascinerande och påfrestande... Ibland (ganska ofta) känner jag att jag misslyckats radikalt med att uppfostra dem till hjälpsamma, tänkande individer som förstår sin roll i det efterlängtade familjesamspelet. Ibland känner jag
"Åååååh!! Vad bra de blivit! Jag skulle inte vilja ändra på något!"
När familjens senaste tillskott M flyttade in i somras hände det något spännande med den yngsta dottern. Helt plötsligt fick hon en ny identitet, hon blev självständigare samtidigt som hon fick en ny kompis och bundsförvant i M. De började göra saker tillsammans, prata, fnittra, baka, se på film, gå och träna...
De diskuterar killar ihop. De skickar sms och kommenterar bilder på bilddagboken. De fixar håret på och lånar kläder av varandra. De gör upp planer och ändrar dem. De har redan hunnit hitta på jävulstyg ihop också, men det var så vedervärdigt och är numera preskiberat. Det lämpar sig dessutom heller inte för tryck...
Dottern är inte längre ensam tjej och inte heller det enda ickebiologiska barnet. Hon ligger ofta och pratar i M:s rum på kvällarna och jag tror de tycker att det känns som om de är "nästansystrar".
M går på regelbundna samtal på BUP (barn- och ungdomspsyk) och jag är med henne varannan gång. I ett samtal med en socionom där berättade jag om min dotters roliga kommentar som hon fällde redan en dryg vecka efter att M flyttat in. Hon sa´
"Mamma, kan vi inte behålla henne??"
När jag förklarat att M inte är en hund, tänkte jag att det förmodligen var så att dottern kände sig minimalt hotad eller åsidosatt, genom valet av just detta fosterbarn. Förmodligen ville hon att M skulle stanna för om hon flyttade och det kom någon annan kanske konkurrensen skulle se helt annorlunda ut!
Jag berättade om min reflektion för socionomen som kontrade med
"...eller så är det helt enkelt så att hon vill få det bekräftat - igen! - att i det här huset får man stanna!"
Och visst, så är det förstås! Om M får stanna kan min dotter känna sig ännu tryggare. Hon var här först. Hon kallar mig för mamma och kan krama mig när hon vill. Hennes egen position har stärkts, samtidigt som hon har sällskap närhelst hon vill av någon som haft det ännu värre, helt nyligen...
Jag är glad för min dotters skull. Att det gått så bra att öppna vårat hem för en ny ungdom. Det har hjälpt henne att växa och hjälpt henne att lägga ytterligare några pusselbitar i hennes alldeles egna pussel.
Pojkarna då? Ja, förutom att den stora och jag är på kollisionskurs ovanligt sällan nuförtiden blev jag innerligt trött på honom tidigare i veckan. På tisdagkvällen deklarerade han att han skulle ut och träffa en tjej han träffat på nätet. Han kom hem med henne samma kväll och två dagar senare hade hon fortfarande inte åkt hem...
Däremot förde hon ett ohyggligt liv under deras älskog när jag kom hem från jobbet halv sex på torsdagkvällen! Jag hängde tvätt och hörde först märkliga höga ljud genom tvättstugetaket (sonen har sitt sovrum ovanför).
Tjejerna hemma himlade med ögonen, uttalade ord som "äckligt!" och fnittrade vilt och jag höll på att sätta mackan i halsen när jag något senare skulle bläddra igenom tidningen vid köksbordet...
Jag fick ringa in och be dem sluta! När de smög ut lite senare kunde jag inte låta bli att glatt fälla kommentaren
"Är det så DÄR du ser ut!?? Jag har bara hört hur du låter...!!"
Taskigt? Kanske lite, men kul...! ;O)
Nu är de hursomhelst ett par och efter det lilla sonen har berättat så är det synd och skam att jag inte har ett rum med en sängplats till i huset! Tjejen har varit på fjorton fosterhem på fem år. Tretton syskon - alla med olika pappor, samt en egen pappa som lyser med sin frånvaro. Vad säger man? Det är så många som far illa och som det är synd om och den stora sonen går i mina fotspår och vill rädda dem alla... Han tar på sig terapeutrollen direkt och försöker hjälpa till att styra upp tjejens liv.
Ett ovärderligt ögonblick inträffade häromdagen. Vi satt och åt, sonen , M och jag och han berättade för M att han ville hjälpa tjejen han träffat "...för nu mår jag bra, förstår du! Och jag vill att alla ska få samma chans som jag! Men du ska veta att jag mår bra helt tack vare den här kvinnan som sitter här... Morsan, det vet du, va´? Det är helt och hållet din förtjänst...!"
Ååååh, vad så´nt värmer!!! Det är en lisa för själen att få så´n cred från något av sina barn - ja, det uppväger allt som är tungt och jobbigt!
Tänk vad skönt det är ändå att de växer upp till tänkande tacksamma individer!
It´s like magic!
torsdag 18 september 2008
Jag - en bitch
Inledningen av hösten har varit tokstressig och ohyggligt ostrukturerad, men samtidigt i en kombination av stor optimism inför framtiden!
Omorganisationen på skolan tar nästan knäcken på en del lärare. 2½ timmes lektionspass
utan rast och knappt en kisspaus mellan grupperna ibland tär, speciellt för språklärarna. Fördelen för mig är att jag håller till i samma lektionssal så jag slipper stressmomentet att springa mellan salar dessutom. Men dagarna är mycket mer komprimerade och det finns mindre tid för planering, samarbete och annat...
Bitte och jag har dragit igång ett pilotprojekt, något vi kallar "I-feel-good!" Det är en minikurs på tre eftermiddagar riktad till alla åttondeklassare efter schemalagd tid. Där får eleverna lära sig lite om hur man varvar ner, avslappning, massage och zonterapi. Efter första träffen med ett gäng där många var avogt inställda från början såg vi att det här är helt rätt! De bad om att få hålla på längre än de 1½ timme de fick, de testade zonterapi och massage på varandra, provade en stunds meditation och sedan ville de inte gå hem!
Lite ironiskt känns det dock att vi ska lära ut hur man varvar ner när man själv är "helspeedad" och springer omkring på överväxeln hela tiden! ;O)
Bortsett från att arbetstiden komprimerats och lektionerna förlängts, har jag på kvällar och helger sedan flera veckor jobbat på hemma med renoveringen. Ibland till både tolv eller ett på natten, trots arbetsdag dagen efter. Förra veckan kände jag att det inte riktigt fungerade längre...
Pappa hade precis lagts in på sjukhus akut. Först trodde man att det var hjärtat, men sedan konstaterades gallsten. Men operationen frös inne på grund av överbelastning på akutmottagningen, han låg utan smärtlindring i flera dygn och fick aldrig några riktiga besked.
´
Min egna tankeverksamhet hade börjat svaja, jag glömde de mest primära saker. En kväll började jag gråta över att jag inte kom ihåg namnet på mitt stödfamiljsbarn, som jag haft hand om nästan varje helg hela sommaren.
En äldre och respekterad kollega på skolan kom en dag fram till mig mellan två lektioner,
med en träskiva i handen och började tilltala mig med;
"Anki, jag har ett projekt till dig..."
"NEJ!!!!!!" skrek jag. "Jag behöver inga fler projekt!!!!!!! Jag FIXAR inga fler!!"
Han tittade undrande på mig och jag insåg att nu, nu håller bägaren på att rinna över, måttet
är rågat... ja, alla gamla talesätt passade in!
Att ta ut min trötthet och stress på någon helt oskyldig var varken snyggt eller särskilt professionellt och kom helt oväntat - även för mig!
Bitte tittade storögt på mig och sa´;
"Vet du, jag tror att det är första gången jag hör dig säga nej! Och vet du, som du beter dig nu, precis så´n var jag innan jag gick in i väggen för sju år se´n!"
Att jag bad kollegan om ursäkt snudd på direkt, hjälpte inte... Jag kände mig som en riktig häxa, - en bitch - lååååååångt senare och jag bestämde mig för att det kanske är dags att slå av på takten, åtminstone lite!
Mannen i mitt liv har föreslagit en Stockholmsresa (vi har ju knappt umgåtts de senaste veckorna) och jag har svängt från att tycka att en hel helg kan jag absolut inte åka iväg med tanke på allt som ska göras hemma, till att tänka att - ja, det är precis det vi behöver!
Om min verksamhet startar tre veckor senare än planerat, so what!? Jag ska väl inte behöva läggas in på psyk innan för att jag stressar så?
Så... från och med nu ska jag högaktningsfullt skita i så´nt jag absolut inte måste och helt enkelt träna på att säga nej (fast kanske utan att för den delen bli en bitch) och jag ska dessutom njuta av en hel barnfri långhelg i Stockholm - helt utan stress - tillsammans med Mannen!
Omorganisationen på skolan tar nästan knäcken på en del lärare. 2½ timmes lektionspass
utan rast och knappt en kisspaus mellan grupperna ibland tär, speciellt för språklärarna. Fördelen för mig är att jag håller till i samma lektionssal så jag slipper stressmomentet att springa mellan salar dessutom. Men dagarna är mycket mer komprimerade och det finns mindre tid för planering, samarbete och annat...
Bitte och jag har dragit igång ett pilotprojekt, något vi kallar "I-feel-good!" Det är en minikurs på tre eftermiddagar riktad till alla åttondeklassare efter schemalagd tid. Där får eleverna lära sig lite om hur man varvar ner, avslappning, massage och zonterapi. Efter första träffen med ett gäng där många var avogt inställda från början såg vi att det här är helt rätt! De bad om att få hålla på längre än de 1½ timme de fick, de testade zonterapi och massage på varandra, provade en stunds meditation och sedan ville de inte gå hem!
Lite ironiskt känns det dock att vi ska lära ut hur man varvar ner när man själv är "helspeedad" och springer omkring på överväxeln hela tiden! ;O)
Bortsett från att arbetstiden komprimerats och lektionerna förlängts, har jag på kvällar och helger sedan flera veckor jobbat på hemma med renoveringen. Ibland till både tolv eller ett på natten, trots arbetsdag dagen efter. Förra veckan kände jag att det inte riktigt fungerade längre...
Pappa hade precis lagts in på sjukhus akut. Först trodde man att det var hjärtat, men sedan konstaterades gallsten. Men operationen frös inne på grund av överbelastning på akutmottagningen, han låg utan smärtlindring i flera dygn och fick aldrig några riktiga besked.
´
Min egna tankeverksamhet hade börjat svaja, jag glömde de mest primära saker. En kväll började jag gråta över att jag inte kom ihåg namnet på mitt stödfamiljsbarn, som jag haft hand om nästan varje helg hela sommaren.
En äldre och respekterad kollega på skolan kom en dag fram till mig mellan två lektioner,
med en träskiva i handen och började tilltala mig med;
"Anki, jag har ett projekt till dig..."
"NEJ!!!!!!" skrek jag. "Jag behöver inga fler projekt!!!!!!! Jag FIXAR inga fler!!"
Han tittade undrande på mig och jag insåg att nu, nu håller bägaren på att rinna över, måttet
är rågat... ja, alla gamla talesätt passade in!
Att ta ut min trötthet och stress på någon helt oskyldig var varken snyggt eller särskilt professionellt och kom helt oväntat - även för mig!
Bitte tittade storögt på mig och sa´;
"Vet du, jag tror att det är första gången jag hör dig säga nej! Och vet du, som du beter dig nu, precis så´n var jag innan jag gick in i väggen för sju år se´n!"
Att jag bad kollegan om ursäkt snudd på direkt, hjälpte inte... Jag kände mig som en riktig häxa, - en bitch - lååååååångt senare och jag bestämde mig för att det kanske är dags att slå av på takten, åtminstone lite!
Mannen i mitt liv har föreslagit en Stockholmsresa (vi har ju knappt umgåtts de senaste veckorna) och jag har svängt från att tycka att en hel helg kan jag absolut inte åka iväg med tanke på allt som ska göras hemma, till att tänka att - ja, det är precis det vi behöver!
Om min verksamhet startar tre veckor senare än planerat, so what!? Jag ska väl inte behöva läggas in på psyk innan för att jag stressar så?
Så... från och med nu ska jag högaktningsfullt skita i så´nt jag absolut inte måste och helt enkelt träna på att säga nej (fast kanske utan att för den delen bli en bitch) och jag ska dessutom njuta av en hel barnfri långhelg i Stockholm - helt utan stress - tillsammans med Mannen!
söndag 17 augusti 2008
Pojkarna gör upp, kick-off i Toften och lycka...
"Inga nyheter är goda nyheter" finns det ett ordspråk som heter. Det brukar stämma. Jag trodde att det stämde också när grabbarna semestrade hos pappan i Tjeckien i fjorton dagar och jag messade och inte fick något svar.
Så visade sig inte vara fallet...
"Vi måste prata du och jag" förklarade den store sonen mycket allvarligt redan när han klev av flygbussen. "Hemma" tillade han se´n.
"Har JAG gjort något fel??" var min första spontana och oroliga replik (varför reagerar jag så kan man förstås undra?), men så var det inte.
Trots att både yngste sonens flickvän och den nya flickan i familjen var med, så hann vi inte ens fram till bilen innan bägge sönerna började berätta - i munnen på varandra - den målande och tragiska historien om semestern hos pappan och det kaos den hade slutat i...
Pappan hade druckit varje dag, så långt inga konstigheter. Det brukar han göra de få gånger de träffas, för då har han ju semester. Men när han gick in på toaletten och "rökte på" tillsammans med en kompis och kom ut därifrån utan att knappt kunna gå eller än mindre prata fick killarna nog. De krävde att få åka hem!
Pappan hånflinade, förlöjligade dem. Grabbarna stod på sig och berättade att de var hjärtinnerligt trötta på den person deras pappa blivit och de krävde att han höll sig nykter och drogfri, åtminstone när de träffades.
Pappan skröt om alla pengar han tjänade. Vad nya fruns handväska kostade (33000) och att han inte behövde arbeta mer det här året.
Pojkarna sa´ att pappan kanske knarkar ihjäl sig och fick till svar
"Va´ bra! Då får ni ju ärva!"
Yngste sonen blev riktigt arg, skrek att han vill ha en pappa som bryr sig om dem och att han inte vill ha hans jävla pengar! (Så klokt!!) Han sa´att han önskade att pappan vill lära känna dem istället.
Pappan svarade att den yngste sonen kände han, minsann - han var ju exakt som sin far! Dessutom tyckte han att det var märkligt att yngsta sonen inte testat knark ännu - det "hör ju liksom till" musikbranschen!
Pappan fortsatte att trissa...
"Kom igen! Slå mig då!"
Och sextonåringen, som vid det laget såg rött, dunkade till sin far med knutna nävar i bröstkorgen så han for bakåt och in i en köksdörr som ramlade ner. Pappan undrade chockad
och apatisk vad som flugit i pojken. Kaos och skrik.
Pappans nya fru försökte med mycket arga inlägg sporra sin man och hejda grabbarna.
Av sonen blev hon utlåst och ombedd att hålla käften - den här striden var inte hennes!
Då projecerades hennes ilska på den misslyckade pappan istället. Hur f-n kunde han ha så´na ouppfostrade barn? Hon ville skiljas!
Dagen efter var bägge de vuxna borta. När de kom tillbaka sent på kvällen pratade de inte med pojkarna. Inte nästa dag eller kväll heller. Tysssssssssssssssssssstnad..............
En tystnad som är lätt att förstå om man känner till hur de vuxna i pappans närhet löste (eller lät bli att lösa) konflikter under hela hans uppväxt (och gör fortfarande, mig veterligt).
En förklaring, men inte en ursäkt!
"Tänk så många år jag väntat på det här!" sa´ sonen leénde hemma i köket efteråt.
Han ångrade bara en sak;
Att han inte slog pappan på käften istället!
När sönerna berättat klart kunde jag inte annat än förundras över vilka kloka och kritiskt tänkande personer de blivit. Hur de ställde upp för varandra och hur de numera kan resonera kring vad som är väsentligt i livet. De är vid 16 och 17 års ålder ljusår före deras egen far i
"grad av moget tänk" och än är de inte vuxna!
Vi hade en "kick-off" förra helgen, fem av sju terapeuter som ska jobba tillsammans i Lusthuset.
Vilken helg! Vilka människor! Utan el och vatten, men med fem meter till sjön Toften umgicks vi, pratade vi, åt, skrattade, drack, möttes, badade och sov vi kvar.
Tänk att det faktiskt händer nu, allt det som inte ens fanns i fantasin för bara ett år se´n!
Frukten av vännens och mina alla långa samtal och diskussioner som kom till då vi tog upp kontakten igen - och det i sin tur gjorde vi egentligen på grund av ett självmord.
Att allt som nu sker sedan känns så självklart är både märkligt och underbart!
Det finns en mening med allt, känns det som...
Jag har länge försökt definiera ordet lycka.
I solen, på bryggan i Toften, efter ett morgondopp och med en klase vindruvor bredvid mig, tänkte jag att om man inte vill förflytta sig i tid, dvs om man inte längtar varken tillbaka eller framåt i tiden - och inte heller längtar efter någonting, och om man inte heller hellre vill
vara någon annan än sig själv, då måste man ju vara jäkligt lycklig!!
Tänk att; Precis så känner jag!!
Hade jag inte träffat Mannen hade jag aldrig hittat mitt inre lugn och jag hade heller aldrig
(tror jag) läkt alla sår i min själ. Utan Mannen hade vi aldrig flyttat till det stora huset.
Hade inte Mannen varit den han är, en alldeles fantastisk far för sina barn, hade han heller
inte velat flytta tillbaka för att kunna spendera mer tid tillsammans med dem.
Hade han inte flyttat hade jag inte kunnat bygga om till Lusthuset hemma i huset där jag nu
bor kvar, tillsammans med mina barn och bonusbarn.
Hade Mannen inte flyttat hade han heller inte blivit den underbart goa´, glada och positiva person som han blev när alla "hans bitar" hamnade på rätt plats!
Jag försökte hitta det ord som bäst beskriver vad min Man är för mig och ordet som kom till
mig var; Hemmahamn!
Mannen kallar sig numera min Särbokrat medan
jag tycker att han är Sär-skild och att vi är inte särbo, utan Kär-bo!
Hur som helst, närmare lyckan behöver jag inte komma!
Så visade sig inte vara fallet...
"Vi måste prata du och jag" förklarade den store sonen mycket allvarligt redan när han klev av flygbussen. "Hemma" tillade han se´n.
"Har JAG gjort något fel??" var min första spontana och oroliga replik (varför reagerar jag så kan man förstås undra?), men så var det inte.
Trots att både yngste sonens flickvän och den nya flickan i familjen var med, så hann vi inte ens fram till bilen innan bägge sönerna började berätta - i munnen på varandra - den målande och tragiska historien om semestern hos pappan och det kaos den hade slutat i...
Pappan hade druckit varje dag, så långt inga konstigheter. Det brukar han göra de få gånger de träffas, för då har han ju semester. Men när han gick in på toaletten och "rökte på" tillsammans med en kompis och kom ut därifrån utan att knappt kunna gå eller än mindre prata fick killarna nog. De krävde att få åka hem!
Pappan hånflinade, förlöjligade dem. Grabbarna stod på sig och berättade att de var hjärtinnerligt trötta på den person deras pappa blivit och de krävde att han höll sig nykter och drogfri, åtminstone när de träffades.
Pappan skröt om alla pengar han tjänade. Vad nya fruns handväska kostade (33000) och att han inte behövde arbeta mer det här året.
Pojkarna sa´ att pappan kanske knarkar ihjäl sig och fick till svar
"Va´ bra! Då får ni ju ärva!"
Yngste sonen blev riktigt arg, skrek att han vill ha en pappa som bryr sig om dem och att han inte vill ha hans jävla pengar! (Så klokt!!) Han sa´att han önskade att pappan vill lära känna dem istället.
Pappan svarade att den yngste sonen kände han, minsann - han var ju exakt som sin far! Dessutom tyckte han att det var märkligt att yngsta sonen inte testat knark ännu - det "hör ju liksom till" musikbranschen!
Pappan fortsatte att trissa...
"Kom igen! Slå mig då!"
Och sextonåringen, som vid det laget såg rött, dunkade till sin far med knutna nävar i bröstkorgen så han for bakåt och in i en köksdörr som ramlade ner. Pappan undrade chockad
och apatisk vad som flugit i pojken. Kaos och skrik.
Pappans nya fru försökte med mycket arga inlägg sporra sin man och hejda grabbarna.
Av sonen blev hon utlåst och ombedd att hålla käften - den här striden var inte hennes!
Då projecerades hennes ilska på den misslyckade pappan istället. Hur f-n kunde han ha så´na ouppfostrade barn? Hon ville skiljas!
Dagen efter var bägge de vuxna borta. När de kom tillbaka sent på kvällen pratade de inte med pojkarna. Inte nästa dag eller kväll heller. Tysssssssssssssssssssstnad..............
En tystnad som är lätt att förstå om man känner till hur de vuxna i pappans närhet löste (eller lät bli att lösa) konflikter under hela hans uppväxt (och gör fortfarande, mig veterligt).
En förklaring, men inte en ursäkt!
"Tänk så många år jag väntat på det här!" sa´ sonen leénde hemma i köket efteråt.
Han ångrade bara en sak;
Att han inte slog pappan på käften istället!
När sönerna berättat klart kunde jag inte annat än förundras över vilka kloka och kritiskt tänkande personer de blivit. Hur de ställde upp för varandra och hur de numera kan resonera kring vad som är väsentligt i livet. De är vid 16 och 17 års ålder ljusår före deras egen far i
"grad av moget tänk" och än är de inte vuxna!
Vi hade en "kick-off" förra helgen, fem av sju terapeuter som ska jobba tillsammans i Lusthuset.
Vilken helg! Vilka människor! Utan el och vatten, men med fem meter till sjön Toften umgicks vi, pratade vi, åt, skrattade, drack, möttes, badade och sov vi kvar.
Tänk att det faktiskt händer nu, allt det som inte ens fanns i fantasin för bara ett år se´n!
Frukten av vännens och mina alla långa samtal och diskussioner som kom till då vi tog upp kontakten igen - och det i sin tur gjorde vi egentligen på grund av ett självmord.
Att allt som nu sker sedan känns så självklart är både märkligt och underbart!
Det finns en mening med allt, känns det som...
Jag har länge försökt definiera ordet lycka.
I solen, på bryggan i Toften, efter ett morgondopp och med en klase vindruvor bredvid mig, tänkte jag att om man inte vill förflytta sig i tid, dvs om man inte längtar varken tillbaka eller framåt i tiden - och inte heller längtar efter någonting, och om man inte heller hellre vill
vara någon annan än sig själv, då måste man ju vara jäkligt lycklig!!
Tänk att; Precis så känner jag!!
Hade jag inte träffat Mannen hade jag aldrig hittat mitt inre lugn och jag hade heller aldrig
(tror jag) läkt alla sår i min själ. Utan Mannen hade vi aldrig flyttat till det stora huset.
Hade inte Mannen varit den han är, en alldeles fantastisk far för sina barn, hade han heller
inte velat flytta tillbaka för att kunna spendera mer tid tillsammans med dem.
Hade han inte flyttat hade jag inte kunnat bygga om till Lusthuset hemma i huset där jag nu
bor kvar, tillsammans med mina barn och bonusbarn.
Hade Mannen inte flyttat hade han heller inte blivit den underbart goa´, glada och positiva person som han blev när alla "hans bitar" hamnade på rätt plats!
Jag försökte hitta det ord som bäst beskriver vad min Man är för mig och ordet som kom till
mig var; Hemmahamn!
Mannen kallar sig numera min Särbokrat medan
jag tycker att han är Sär-skild och att vi är inte särbo, utan Kär-bo!
Hur som helst, närmare lyckan behöver jag inte komma!
torsdag 31 juli 2008
Mycket av allt!
Snart är sommarledigheten till ända och jag tror aldrig jag fått uppleva så mycket av allt under en semester...
Det har varit resor utomlands och i Sverige med skön avkoppling (Lettland och "Bästkusten").
Det har varit lat ledighet hemma. Det har varit utflyttande av sambo-Mannen som numera är särbon. Det följdes av en depparvecka som avlöstes av en uteslutande positiv känsla över hela arrangemanget! Det är klart vi ska vara särbos!
Det har också varit grymt tungt kroppsarbete under lååånga dagar när förarbetet inför snart kommande golvvärme skulle göras. Det har varit firande av Perus nationaldag (Mat! Dryck! Dans!) med 25 sydamerikaner på Bjurhovda. Det har varit 50-årsuppvaktning med god mat
& dryck, sång och lekar till nattkröken. Det har också varit tillökning i familjen och ledighet från ordinarie barn. Det har till och med varit fikabesök här av exet, fast Mannen har var här.
"Det är vår skyldighet gentemot barnen att jobba på en förbättrad relation", skrev jag till honom i ett mess och tänk att han lyssnade! Barnen gjorde "kors i taket" och undrade vad som hänt.
Jag har slagit ner tegelvägg med slägga och kört ut stenarna i skottkärra. Mannen har bilat av vattenledningsrör så jag stod utan vatten i tre dagar i värmen innan vår vän och tidigare gode granne kom och räddade mig med ny rördragning. Jag har hyrt maskiner som hyvlar plastmattor, maskiner som slipar bort resterna (funkar inte!), maskiner som FRÄSER bort resterna, samt industridammsugare som slukat alla rester...
Jag har blivit getingstucken INUTI handen när jag skulle greppa en barkspade vid ETT tillfälle under dagen och jag har lyckats krossa bilrutan med golvfräsen som vickade bak i skuffen i ett litet gupp, på väg mot återlämning efter arbetets slut!
Villigt erkänner jag att jag gjorde något då som inte händer så ofta;
Jag klev ur bilen, upptäckte den krossade rutan (efter en dag med mycket hårt arbete!), jag såg mig omkring och då det inte fanns någon inom synhåll vrålade jag det värsta ord jag kunde komma på "on the top of my voice", nämligen FITTA!!!!!!!
Jag förmodar att det hördes in på Hyresmaskiner, men det bjuder jag på! Nära till tårar var jag då, men jag sparade dem istället.
"De (tårarna) kan du behöva när du blir egenföretagare och får skattsedeln", påpekade raringen på glasmästeriet. Tack för den passningen! ;O)
Detta med rutan hände igår och tårarna behövde jag verkligen idag när jag kom tillbaka till glasmästeriet och fick veta att en ängel redan varit där och betalat för min trasiga bilruta, som kostade ett par tusenlappar.
"En ängel i blå skjort!" upplyste raringens fru. Har du svårt att gissa vem, hänvisar jag bara till rubriken i mitt förra inlägg!
Tillskottet i familjen består av en jourhemsplacerad 16-årig tjej som flyttade in i början av veckan. Då jag först blev kontaktad för en fosterhemsplacering och hennes problematik var gedigen, sa´ jag nej - men plötsligt blev det akut och när det istället blev tal om jourhem var läget ett annat.
Bägge mina pojkar är dessutom i Tjeckien hos pappan i fjorton dagar och då jag ändå är hemma och jobbar så jag tyckte jag kunde ställa upp. Alla barnen blev tillfrågade, även de bortresta,
och alla gav sitt medgivande. Än så länge känns det bra och naturligt och fungerar det fortsatt framöver kan det bli så att hon blir kvar. Just nu jobbar vi på att knyta an och lära känna varandra, något som så klart måste få ta sin tid.
Helgen som kommer ska vi på konsert i Dalhalla med Laleh och José Gonzales! Det blir en häftig upplevelse som jag ser fram emot, speciellt då jag aldrig varit där tidigare.
Nästa helg blir det "upptakts-/ avstamp-/ lära-känna-varandra"-helg med övernattning
i vännens paradis utanför Östervåla - två meter från sjön men utan el och vatten - för oss som ska arbeta i Lusthuset (vi är sju stycken i nuläget!).
Så sammanfattningsvis;
Har jag haft ett lugnt och stilla sommarlov??
KNAPPAST! Men jag älskar att det händer saker, jag älskar att vara "på väg" och
jag är så grymt nyfiken på framtiden!!!!!!
Det har varit resor utomlands och i Sverige med skön avkoppling (Lettland och "Bästkusten").
Det har varit lat ledighet hemma. Det har varit utflyttande av sambo-Mannen som numera är särbon. Det följdes av en depparvecka som avlöstes av en uteslutande positiv känsla över hela arrangemanget! Det är klart vi ska vara särbos!
Det har också varit grymt tungt kroppsarbete under lååånga dagar när förarbetet inför snart kommande golvvärme skulle göras. Det har varit firande av Perus nationaldag (Mat! Dryck! Dans!) med 25 sydamerikaner på Bjurhovda. Det har varit 50-årsuppvaktning med god mat
& dryck, sång och lekar till nattkröken. Det har också varit tillökning i familjen och ledighet från ordinarie barn. Det har till och med varit fikabesök här av exet, fast Mannen har var här.
"Det är vår skyldighet gentemot barnen att jobba på en förbättrad relation", skrev jag till honom i ett mess och tänk att han lyssnade! Barnen gjorde "kors i taket" och undrade vad som hänt.
Jag har slagit ner tegelvägg med slägga och kört ut stenarna i skottkärra. Mannen har bilat av vattenledningsrör så jag stod utan vatten i tre dagar i värmen innan vår vän och tidigare gode granne kom och räddade mig med ny rördragning. Jag har hyrt maskiner som hyvlar plastmattor, maskiner som slipar bort resterna (funkar inte!), maskiner som FRÄSER bort resterna, samt industridammsugare som slukat alla rester...
Jag har blivit getingstucken INUTI handen när jag skulle greppa en barkspade vid ETT tillfälle under dagen och jag har lyckats krossa bilrutan med golvfräsen som vickade bak i skuffen i ett litet gupp, på väg mot återlämning efter arbetets slut!
Villigt erkänner jag att jag gjorde något då som inte händer så ofta;
Jag klev ur bilen, upptäckte den krossade rutan (efter en dag med mycket hårt arbete!), jag såg mig omkring och då det inte fanns någon inom synhåll vrålade jag det värsta ord jag kunde komma på "on the top of my voice", nämligen FITTA!!!!!!!
Jag förmodar att det hördes in på Hyresmaskiner, men det bjuder jag på! Nära till tårar var jag då, men jag sparade dem istället.
"De (tårarna) kan du behöva när du blir egenföretagare och får skattsedeln", påpekade raringen på glasmästeriet. Tack för den passningen! ;O)
Detta med rutan hände igår och tårarna behövde jag verkligen idag när jag kom tillbaka till glasmästeriet och fick veta att en ängel redan varit där och betalat för min trasiga bilruta, som kostade ett par tusenlappar.
"En ängel i blå skjort!" upplyste raringens fru. Har du svårt att gissa vem, hänvisar jag bara till rubriken i mitt förra inlägg!
Tillskottet i familjen består av en jourhemsplacerad 16-årig tjej som flyttade in i början av veckan. Då jag först blev kontaktad för en fosterhemsplacering och hennes problematik var gedigen, sa´ jag nej - men plötsligt blev det akut och när det istället blev tal om jourhem var läget ett annat.
Bägge mina pojkar är dessutom i Tjeckien hos pappan i fjorton dagar och då jag ändå är hemma och jobbar så jag tyckte jag kunde ställa upp. Alla barnen blev tillfrågade, även de bortresta,
och alla gav sitt medgivande. Än så länge känns det bra och naturligt och fungerar det fortsatt framöver kan det bli så att hon blir kvar. Just nu jobbar vi på att knyta an och lära känna varandra, något som så klart måste få ta sin tid.
Helgen som kommer ska vi på konsert i Dalhalla med Laleh och José Gonzales! Det blir en häftig upplevelse som jag ser fram emot, speciellt då jag aldrig varit där tidigare.
Nästa helg blir det "upptakts-/ avstamp-/ lära-känna-varandra"-helg med övernattning
i vännens paradis utanför Östervåla - två meter från sjön men utan el och vatten - för oss som ska arbeta i Lusthuset (vi är sju stycken i nuläget!).
Så sammanfattningsvis;
Har jag haft ett lugnt och stilla sommarlov??
KNAPPAST! Men jag älskar att det händer saker, jag älskar att vara "på väg" och
jag är så grymt nyfiken på framtiden!!!!!!
lördag 12 juli 2008
Min Mamma - en så´n tur jag haft!
Av alla personer jag träffat är nog min Mamma den jag känner som oftast försöker se allt ur en positiv synvinkel! Oavsett vad jag gjort genom åren, hur korkat det än kan ha varit, har hon stått bakom mig med muntra tillrop! För henne är ingenting omöjligt och allting värt ett försök!
"Du ska inte dö nyfiken!" har jag fått höra sedan barnsben och det kommer jag sannerligen inte heller att behöva göra!
När andra varnat mig i mina infall att göra lite halvgalna saker har Mamma sagt
"Javisst! Det är klart du ska göra det!" En sådan sak var att adoptera ett barn när man redan har två biologiska vilddjur. En annan var att köpa drömhästen utomlands och sedan ta´ med den hem till Sverige. En tredje var att köpa ett jättehus med den nya mannen i mitt liv, kort efter skilsmässan från exet.
Ibland undrar jag om min naivitet eller kanske orädsla att prova nya saker, kommer från detta "tänk" som genomsyrat hela min uppväxt och som fortfarande finns där, högst påtagligt!
När livet är som tyngst är det underbart att ha en Mamma där som påminner om att det kommer ljusare dagar, kanske rent av redan i morgon!?
Tänker man däremot på hur Mamma själv hade det under sin uppväxt, är det märkligt att hon blivit sådan som hon är...
Hennes mamma gick bort hastigt när Mamma var fem år och min moster var åtta. I tre år levde de "vind för våg" med pappan som var storbonde och som levt i en harmonisk relation med flickornas mamma, som han för övrigt älskade djupt.
Efter tre år ingick han ett nytt (praktiskt) äktenskap men en kvinna som hade en son med sig in i den relationen. Mammas styvmoder var hennes riktiga mammans raka motsats; kall, hård, elak. Aldrig någon uppmuntran, aldrig snälla ord eller en klapp på kinden. Sonen favoriserades, flickorna var bara i vägen.
Mamma lyckades senare i livet göra något hon tidigt bestämde sig för, nämligen att aldrig bli som sin styvmor, utan istället göra det rätta. Hon bestämde sig för att ge sina egna barn den kärlek hon själv aldrig fick...
Mamma blev lämnad av två olika män i två olika graviditeter och detta i en tid då det fortfarande ansågs syndfullt att (som i fallet med första ungen, dvs min bror) inte vara gift då man avlade barn. MEN hon hade tur som träffade "pappa" när jag bara var åtta månader och han blev ställföreträdande för de som svek - de lever för övrigt tillsammans än idag, drygt fyrtio år senare.
Det var inte speciellt många konflikter i hemmet på landet där jag och min bror växte upp.
Jag blev både känslomässigt och materiellt bortskämd av min mor. Vi delade hästintresset
och tillbringade mycket tid tillsammans på träningar och tävlingar. Hon ställde alltid upp och fanns till hands när helst jag behövde henne. Det samma gällde för mina kompisar, de pratade ofta hellre med min mamma än med sina egna mödrar.
Pappa hade lite svårt att ta´ det här och var ofta sur och svartsjuk. Jag hade ingenting emot honom, men jag fick heller aldrig en känslomässig anknytning till honom i någon större utsträckning.
Vi pratade om väder och vind, men ingenting annat. Han var praktiskt lagd - en fixare - men en känslomässig katastrof, ansåg jag. Han sa´ aldrig att han älskade mig, inte heller att han tyckte om mig, men mamma försörjde mig med den biten så jag fick bekräftelse från henne i överflöd.
Däremot har jag de senaste åren hittat flera bitar till pusslet som en dag kommer att visa hela mitt liv och jag har förstått att känslan av att ha blivit lämnad av min biologiska pappa alltid följt mig. Att sedan inte heller ha blivit bekräftad känslomässigt av den nya pappan har också gjort sitt till...
Jag har under mitt tidiga vuxenliv missbrukat killar och män, jag har varit den som lämnat så fort jag riskerat att själv bli lämnad, och jag har fortfarande vansinnigt svårt för känslan av att bli bortvald...
Nu i veckan dog min biologiske far. Jag hann träffa honom sammanlagt fyra gånger och vi hann aldrig etablera någon djupare kontakt. Beskedet om hans död väckte inga som helst känslor hos mig, vilket förvånade min gode vän mycket.
Däremot har jag under veckan som gått haft djupare och mer förtroeliga samtal med min biologiske fars änka, än vad jag någonsin hade med honom.
"Det är synd att vi inte fått lära känna dig bättre!" sa´ hon på telefon häromdagen och tänk att när hon sa´ det var det en till sten som föll... en liten bekräftelse, en antydan om att han (min far) valde fel, då han valde bort! Att det kan betyda så mycket nu efter alla år som gått!?
Och Mamma;
Att historien upprepar sig har vi ju konstaterat du och jag tidigare! Men hade du inte gjort det där - det i efterhand urtaskiga valet - att gifta dig med Sala lantbruksskolas snyggaste och charmigaste kille, hade ju inte jag blivit avlad!
Så tack för ditt dåliga val och TACK för att du varit en mamma så överlägsen alla andra, trots dina bleka förutsättningar att bli en sådan! Jag hade inte kunnat valt en bättre mor och förebild! :O)
Ett stort TACK också för att du alltid funnits där för mig och min bror och för alla dina barnbarn!
Jag älskar dig - now and forever!
PS! Några råd till Dig, Mamma;
Glöm inte bort Dig själv!
Vänd inte ut och in på Dig för att vara alla till lags!
Du duger och är älskad för den Du är, inte för det Du gör!
"Du ska inte dö nyfiken!" har jag fått höra sedan barnsben och det kommer jag sannerligen inte heller att behöva göra!
När andra varnat mig i mina infall att göra lite halvgalna saker har Mamma sagt
"Javisst! Det är klart du ska göra det!" En sådan sak var att adoptera ett barn när man redan har två biologiska vilddjur. En annan var att köpa drömhästen utomlands och sedan ta´ med den hem till Sverige. En tredje var att köpa ett jättehus med den nya mannen i mitt liv, kort efter skilsmässan från exet.
Ibland undrar jag om min naivitet eller kanske orädsla att prova nya saker, kommer från detta "tänk" som genomsyrat hela min uppväxt och som fortfarande finns där, högst påtagligt!
När livet är som tyngst är det underbart att ha en Mamma där som påminner om att det kommer ljusare dagar, kanske rent av redan i morgon!?
Tänker man däremot på hur Mamma själv hade det under sin uppväxt, är det märkligt att hon blivit sådan som hon är...
Hennes mamma gick bort hastigt när Mamma var fem år och min moster var åtta. I tre år levde de "vind för våg" med pappan som var storbonde och som levt i en harmonisk relation med flickornas mamma, som han för övrigt älskade djupt.
Efter tre år ingick han ett nytt (praktiskt) äktenskap men en kvinna som hade en son med sig in i den relationen. Mammas styvmoder var hennes riktiga mammans raka motsats; kall, hård, elak. Aldrig någon uppmuntran, aldrig snälla ord eller en klapp på kinden. Sonen favoriserades, flickorna var bara i vägen.
Mamma lyckades senare i livet göra något hon tidigt bestämde sig för, nämligen att aldrig bli som sin styvmor, utan istället göra det rätta. Hon bestämde sig för att ge sina egna barn den kärlek hon själv aldrig fick...
Mamma blev lämnad av två olika män i två olika graviditeter och detta i en tid då det fortfarande ansågs syndfullt att (som i fallet med första ungen, dvs min bror) inte vara gift då man avlade barn. MEN hon hade tur som träffade "pappa" när jag bara var åtta månader och han blev ställföreträdande för de som svek - de lever för övrigt tillsammans än idag, drygt fyrtio år senare.
Det var inte speciellt många konflikter i hemmet på landet där jag och min bror växte upp.
Jag blev både känslomässigt och materiellt bortskämd av min mor. Vi delade hästintresset
och tillbringade mycket tid tillsammans på träningar och tävlingar. Hon ställde alltid upp och fanns till hands när helst jag behövde henne. Det samma gällde för mina kompisar, de pratade ofta hellre med min mamma än med sina egna mödrar.
Pappa hade lite svårt att ta´ det här och var ofta sur och svartsjuk. Jag hade ingenting emot honom, men jag fick heller aldrig en känslomässig anknytning till honom i någon större utsträckning.
Vi pratade om väder och vind, men ingenting annat. Han var praktiskt lagd - en fixare - men en känslomässig katastrof, ansåg jag. Han sa´ aldrig att han älskade mig, inte heller att han tyckte om mig, men mamma försörjde mig med den biten så jag fick bekräftelse från henne i överflöd.
Däremot har jag de senaste åren hittat flera bitar till pusslet som en dag kommer att visa hela mitt liv och jag har förstått att känslan av att ha blivit lämnad av min biologiska pappa alltid följt mig. Att sedan inte heller ha blivit bekräftad känslomässigt av den nya pappan har också gjort sitt till...
Jag har under mitt tidiga vuxenliv missbrukat killar och män, jag har varit den som lämnat så fort jag riskerat att själv bli lämnad, och jag har fortfarande vansinnigt svårt för känslan av att bli bortvald...
Nu i veckan dog min biologiske far. Jag hann träffa honom sammanlagt fyra gånger och vi hann aldrig etablera någon djupare kontakt. Beskedet om hans död väckte inga som helst känslor hos mig, vilket förvånade min gode vän mycket.
Däremot har jag under veckan som gått haft djupare och mer förtroeliga samtal med min biologiske fars änka, än vad jag någonsin hade med honom.
"Det är synd att vi inte fått lära känna dig bättre!" sa´ hon på telefon häromdagen och tänk att när hon sa´ det var det en till sten som föll... en liten bekräftelse, en antydan om att han (min far) valde fel, då han valde bort! Att det kan betyda så mycket nu efter alla år som gått!?
Och Mamma;
Att historien upprepar sig har vi ju konstaterat du och jag tidigare! Men hade du inte gjort det där - det i efterhand urtaskiga valet - att gifta dig med Sala lantbruksskolas snyggaste och charmigaste kille, hade ju inte jag blivit avlad!
Så tack för ditt dåliga val och TACK för att du varit en mamma så överlägsen alla andra, trots dina bleka förutsättningar att bli en sådan! Jag hade inte kunnat valt en bättre mor och förebild! :O)
Ett stort TACK också för att du alltid funnits där för mig och min bror och för alla dina barnbarn!
Jag älskar dig - now and forever!
PS! Några råd till Dig, Mamma;
Glöm inte bort Dig själv!
Vänd inte ut och in på Dig för att vara alla till lags!
Du duger och är älskad för den Du är, inte för det Du gör!
tisdag 8 juli 2008
Min viktigaste resa
Mitt allra första inlägg som jag skrev för ganska exakt ett år sedan går av någon outgrundlig anledning inte att läsa i bloggen längre... Eftersom den fanns sparad i min dator publicerar jag den på nytt, det var liksom med den mitt skrivande började, men det bör alltså stå 20070730 som datum istället! Jag har lagt till ett par meningar och ändrat någon formulering, annars är den i "original"...
Jag klev upp tidigt igår, tänkte komma igång att måla huset nu när sambon åkt iväg med sina barn och de har målat hela veckan när jag jobbat. Jag har ju dessutom VUNNIT färgen i en slogantävling, det blev en bra spark därbak - "vi målar huset på min semestervecka, om alla hjälps åt hinner vi säkert klart"...jo, pyttsan! Blir vi klara innan frosten kommer får vi vara glada!
Det är ju heller inget LITET hus direkt och när vi drog igång visste vi inte att det var lasyr från -73 som satt på väggarna (huset är på över 200 m2 - äkta sjuttiotal - och har till och med original sammetsmedaljongtapeter i grönt kvar på väggarna i köket!
Undrar förresten om jag kan vinna ett nytt kök i "Sveriges-fulaste-kök"-tävlingen som det görs reklam för just nu?) och som först stålborstas bort!
Jag gick en kort morgonpromenad med hunden och fastnade se´n framför datorn... "bara en liten stund"... "jag ska bara kolla mailen lite"... "ska snart väcka dottern och fixa frukost"... "dessutom börjar det nog regna snart och färgen räcker bara till ett par kvadratmeter till, se´n måste jag i allafall in till sta´n och handla mer", "kanske skulle börja blogga lite, jag har ju funderat ett tag på det nu". De arga sms-en till och från exet kvällen innan kändes fortfarande i kroppen.
Tänk att vi inte kan vara vänner och dra åt samma håll! Han sitter i en annan världsdel och träffar barnen ett par gånger om året och tycker att han är i sin fulla rätt att kritisera mig i mina försök att uppfostra våra barn efter bästa förmåga. Varför kan han inte bo i Sverige och hjälpa till med det själv? Jag vet ju varför och har av den anledningen faktiskt inte ställt mig den frågan på länge nu...
Han vill inte leva ett "Svensson-liv", det är för ointressant, händelselöst. Han väljer jobb i en spännande miljö framför sina barn. Märkligt val tycker jag. Mycket märkligt! MEN jag har varit där med honom, i en tidigare livsfas som känns mycket avlägsen nu, och vi flyttade ut för att båda gillade spänningen i det livet, att ingen dag var den andra lik, alltid nya människor, nya miljöer...
Se´n tappade jag tron på oss, när han valde att flytta till nästa land utan oss, när jag och barnen blev lämnade kvar i Cairo med ett mycket litet kontaktnät och när vi sedan flyttade efter till Marocko dröjde det inte länge förrän han var på språng vidare - till nästa kontrakt och land - igen! Det var då jag insåg att det inte skulle fungera att flytta runt med barn i skolåldern på det sättet längre.
Misstankar och förnekelse, felskickade sms, långvarig otrohet, outhärdlig smärta, obeskrivlig sorg... Men jag kunde inte lämna honom då - jag älskade för mycket, det gjorde för ont!
Jag bestämde mig efter sex år och fyra länder att flytta hem till Sverige igen. Han fick göra som han ville men kände sig tvingad att flytta med, men livet hemma blev inte på något sätt lättare. Han veckopendlade till Malmö, jag var själv med alla tre barnen igen, när det var riktigt krisigt mellan oss åkte han inte hem alls på helgerna...
Vid något tillfälle fick jag svår andnöd, jag hyperventilerade men fick ingen luft alls. Så fann min mamma mig och frågade om jag behövde hjälp att hitta en duktig skilsmässoadvokat? Eller en psykolog? Eller både och...?
Adoptionen av lilltjejen i Marocko gillades plötsligt inte i Sverige, vi var bara vårdnadshavare - inte adoptivföräldrar - en väsentlig skillnad när man har fler barn och det kommer till arvsrätt och så´na saker, så hela adoptionsutredningen skulle göras om!
Lååånga samtal med socialtjänstpersoner, sitta och rita släktträd och förklara relationen till min brors frus barn och biologiska pappans nya fru...
"Men HON då?" undrade jag förtvivlat."Vad gör ni med HENNE om vi inte duger?"
"Vi vet inte" svarade socialtjänstpersonerna, "vi har aldrig haft något så´nt fall förut..."
Och sedan... den frusterade pappan som tog yngste sonen i örat när han vägrade äta sin mat en kväll och sa´att maten var äcklig. Sonen berättade målande på skolan följande måndag - för att ge igen - att pappan sparkat honom i ryggen. Det hjälpte inte att han samma dag ångrade sig och berättade sanningen, att han bara hittat på - skolan var skyldig att utreda, trodde nog inte på honom...
Frustration och förtvivlan, en familj på väg mot fullständig kollaps!
Utredning, intervjuer med barnen och vännerna. Ilska, sorg. Hur kunde det bli så här??
Vi som var så lyckliga! Eller var vi inte det? Jag ville skiljas redan då, men kunde inte, inte mitt
i adoptionsutredning och kompakt förtvivlan och depression. Inte utan egna pengar. Jag hade en känsla av att vara totalt utlämnad - livegen.
Vetskapen fanns där också; skiljer vi oss så sticker han. Jag var inte stark nog att dra hela lasset själv - men jag gjorde ju redan det, hade gjort det länge, men ändå... - att stå alldeles själv i alla beslut, det kändes mig övermäktigt.
Jag minns att jag gick till en psykolog en gång. Det var efter att jag bokat men avbokat tiden flera gånger. Jag tyckte inte jag kunde gå dit när jag grät bara vid tanken på att berätta om mitt patetiska liv. Jag befann mig på botten av brunnen - det kändes verkligen så - jag grät och grät, åt knappt någon mat. Minsta lilla motgång fick mig att bryta ihop, som när barnen var elaka mot varandra. Ibland räckte det att något av barnen bara höjde rösten eller sa´ något elakt till ett syskon.
Psykologen la´ huvudet på sned och sa´
"Jag kan inte hjälpa dig... Din reaktion är helt normal.
Din vännina har dött (cancer), liksom din häst (komplikationer efter en rutinoperation), ditt äktenskap är på upphällningen, barnen trivs inte i skolan, du vet inte om ni får behålla er dotter och hon har dessutom nyss varit inlagd länge på sjukhus p g a medfödd syfilis och tillväxthormonbrist...
Varje sak jag radat upp skulle kunna knäcka vem som helst, men allt det här händer samtidigt i ditt liv! Självklart mår du som du gör! Fatta inga förhastade beslut när dina känslor befinner sig i kaos.
Åk i väg på semester med bara dig själv och dina tankar, släpp ansvaret och fokusera på vad du känner och vill!"
Det gjorde jag också senare samma vår och på Kreta började jag långsamt hitta tillbaka till mig själv igen, i tystnaden, i ensamheten, bland färger och penslar...
Av alla resor jag gjort genom åren var det nog den viktigaste! Där förstod jag att jag måste lyssna inåt och att jag är mycket starkare och mer oberoende än jag någonsin vågat tro och hoppas!
Den resan blev ett första steg till ett helt annat och mycket bättre liv
- till en helt annan relation, i jämlikhet och harmoni!
Jag klev upp tidigt igår, tänkte komma igång att måla huset nu när sambon åkt iväg med sina barn och de har målat hela veckan när jag jobbat. Jag har ju dessutom VUNNIT färgen i en slogantävling, det blev en bra spark därbak - "vi målar huset på min semestervecka, om alla hjälps åt hinner vi säkert klart"...jo, pyttsan! Blir vi klara innan frosten kommer får vi vara glada!
Det är ju heller inget LITET hus direkt och när vi drog igång visste vi inte att det var lasyr från -73 som satt på väggarna (huset är på över 200 m2 - äkta sjuttiotal - och har till och med original sammetsmedaljongtapeter i grönt kvar på väggarna i köket!
Undrar förresten om jag kan vinna ett nytt kök i "Sveriges-fulaste-kök"-tävlingen som det görs reklam för just nu?) och som först stålborstas bort!
Jag gick en kort morgonpromenad med hunden och fastnade se´n framför datorn... "bara en liten stund"... "jag ska bara kolla mailen lite"... "ska snart väcka dottern och fixa frukost"... "dessutom börjar det nog regna snart och färgen räcker bara till ett par kvadratmeter till, se´n måste jag i allafall in till sta´n och handla mer", "kanske skulle börja blogga lite, jag har ju funderat ett tag på det nu". De arga sms-en till och från exet kvällen innan kändes fortfarande i kroppen.
Tänk att vi inte kan vara vänner och dra åt samma håll! Han sitter i en annan världsdel och träffar barnen ett par gånger om året och tycker att han är i sin fulla rätt att kritisera mig i mina försök att uppfostra våra barn efter bästa förmåga. Varför kan han inte bo i Sverige och hjälpa till med det själv? Jag vet ju varför och har av den anledningen faktiskt inte ställt mig den frågan på länge nu...
Han vill inte leva ett "Svensson-liv", det är för ointressant, händelselöst. Han väljer jobb i en spännande miljö framför sina barn. Märkligt val tycker jag. Mycket märkligt! MEN jag har varit där med honom, i en tidigare livsfas som känns mycket avlägsen nu, och vi flyttade ut för att båda gillade spänningen i det livet, att ingen dag var den andra lik, alltid nya människor, nya miljöer...
Se´n tappade jag tron på oss, när han valde att flytta till nästa land utan oss, när jag och barnen blev lämnade kvar i Cairo med ett mycket litet kontaktnät och när vi sedan flyttade efter till Marocko dröjde det inte länge förrän han var på språng vidare - till nästa kontrakt och land - igen! Det var då jag insåg att det inte skulle fungera att flytta runt med barn i skolåldern på det sättet längre.
Misstankar och förnekelse, felskickade sms, långvarig otrohet, outhärdlig smärta, obeskrivlig sorg... Men jag kunde inte lämna honom då - jag älskade för mycket, det gjorde för ont!
Jag bestämde mig efter sex år och fyra länder att flytta hem till Sverige igen. Han fick göra som han ville men kände sig tvingad att flytta med, men livet hemma blev inte på något sätt lättare. Han veckopendlade till Malmö, jag var själv med alla tre barnen igen, när det var riktigt krisigt mellan oss åkte han inte hem alls på helgerna...
Vid något tillfälle fick jag svår andnöd, jag hyperventilerade men fick ingen luft alls. Så fann min mamma mig och frågade om jag behövde hjälp att hitta en duktig skilsmässoadvokat? Eller en psykolog? Eller både och...?
Adoptionen av lilltjejen i Marocko gillades plötsligt inte i Sverige, vi var bara vårdnadshavare - inte adoptivföräldrar - en väsentlig skillnad när man har fler barn och det kommer till arvsrätt och så´na saker, så hela adoptionsutredningen skulle göras om!
Lååånga samtal med socialtjänstpersoner, sitta och rita släktträd och förklara relationen till min brors frus barn och biologiska pappans nya fru...
"Men HON då?" undrade jag förtvivlat."Vad gör ni med HENNE om vi inte duger?"
"Vi vet inte" svarade socialtjänstpersonerna, "vi har aldrig haft något så´nt fall förut..."
Och sedan... den frusterade pappan som tog yngste sonen i örat när han vägrade äta sin mat en kväll och sa´att maten var äcklig. Sonen berättade målande på skolan följande måndag - för att ge igen - att pappan sparkat honom i ryggen. Det hjälpte inte att han samma dag ångrade sig och berättade sanningen, att han bara hittat på - skolan var skyldig att utreda, trodde nog inte på honom...
Frustration och förtvivlan, en familj på väg mot fullständig kollaps!
Utredning, intervjuer med barnen och vännerna. Ilska, sorg. Hur kunde det bli så här??
Vi som var så lyckliga! Eller var vi inte det? Jag ville skiljas redan då, men kunde inte, inte mitt
i adoptionsutredning och kompakt förtvivlan och depression. Inte utan egna pengar. Jag hade en känsla av att vara totalt utlämnad - livegen.
Vetskapen fanns där också; skiljer vi oss så sticker han. Jag var inte stark nog att dra hela lasset själv - men jag gjorde ju redan det, hade gjort det länge, men ändå... - att stå alldeles själv i alla beslut, det kändes mig övermäktigt.
Jag minns att jag gick till en psykolog en gång. Det var efter att jag bokat men avbokat tiden flera gånger. Jag tyckte inte jag kunde gå dit när jag grät bara vid tanken på att berätta om mitt patetiska liv. Jag befann mig på botten av brunnen - det kändes verkligen så - jag grät och grät, åt knappt någon mat. Minsta lilla motgång fick mig att bryta ihop, som när barnen var elaka mot varandra. Ibland räckte det att något av barnen bara höjde rösten eller sa´ något elakt till ett syskon.
Psykologen la´ huvudet på sned och sa´
"Jag kan inte hjälpa dig... Din reaktion är helt normal.
Din vännina har dött (cancer), liksom din häst (komplikationer efter en rutinoperation), ditt äktenskap är på upphällningen, barnen trivs inte i skolan, du vet inte om ni får behålla er dotter och hon har dessutom nyss varit inlagd länge på sjukhus p g a medfödd syfilis och tillväxthormonbrist...
Varje sak jag radat upp skulle kunna knäcka vem som helst, men allt det här händer samtidigt i ditt liv! Självklart mår du som du gör! Fatta inga förhastade beslut när dina känslor befinner sig i kaos.
Åk i väg på semester med bara dig själv och dina tankar, släpp ansvaret och fokusera på vad du känner och vill!"
Det gjorde jag också senare samma vår och på Kreta började jag långsamt hitta tillbaka till mig själv igen, i tystnaden, i ensamheten, bland färger och penslar...
Av alla resor jag gjort genom åren var det nog den viktigaste! Där förstod jag att jag måste lyssna inåt och att jag är mycket starkare och mer oberoende än jag någonsin vågat tro och hoppas!
Den resan blev ett första steg till ett helt annat och mycket bättre liv
- till en helt annan relation, i jämlikhet och harmoni!
tisdag 24 juni 2008
Skolavslutning, midsommar och sommarsolstånd!
Tiden springer förbi en i hundraåttio...
Är det sant som de säger att tiden går fort när man är lycklig, måste jag vara förbannat lycklig nuförtiden!
Skolavslutningen har kommit och gått, liksom midsommar och sommarsolståndet.
Jag blir kvar på skolan 75 % till hösten och det känns kanon!
"Det har vänt nu och är på väg mot mörkare tider", sa' jag i en kort stund av melankoli igår kväll när vi var på långpromenad jag och Mannen och råkade på en bäver i full färd med att simmandes släpa på en nyfälld gren, förmodligen på väg till sitt bo...
"Det är den andra längsta dagen på året", svarade han och så kan man såklart också välja att tänka!
Äldsta sonen åkte i maj till sin far i Albanien på ett för honom konstruerat jobb i knappt två månader, bara för att han skulle ha NÅGOT vettigt att göra och för att tjäna lite egna pengar.
Han verkar trivas bra där och det gläder mig!
Yngsta sonen stack till Turkiet med girlfriend och sin svärmor på en sista-minuten-vecka och där nere har de haft 45 grader i skuggan, se´n de kom dit. Han kommer hem igen på torsdag
och till helgen åker vi till Grebbestad på dansläger en vecka och det ska bli såååå mysigt!
Bitarna börjar falla på plats nu och "Lusthuset" börjar ta form på riktigt, åtminstone i mitt hjärnkontor... Hemsidan är under uppbyggnad, loggan blev klar igår liksom kontakten med
den bokföringshjälp jag desperat känner att jag kommer att vara i behov av!
Helgarbetet med de fantastiska "chokladbarnen" - syskonparet från Somalia - går också över förväntan! Mycket jobb, javisst! - men såååå charmiga, tacksamma och "lätta" barn trodde jag inte fanns... ALLT vi gör tycker de är roligt! De hade aldrig varken badat i pool, sjö eller åkt båt när de kom till oss.
Nu fyller vi deras dagar med diverse aktiviteter, allt från fotboll på gräsmattan bakom huset till längre utflykter med bil och båt, bad när vädret tillåter och restaurangbesök när andan faller på. När de lämnas åter till mamman vill de aldrig sluta kramas och allt som oftast försöker 1½-åringen att vandra ut med mig genom lägenhetsdörren igen!
Förra veckan stack vi på en resa med Ryan air till Lettland, jag och Mannen. Vi flög dit för 256 kronor per person och innan vi åkte hittade jag en underbar liten grön stuga (med snickarglädje och fem minuters gångavstånd från stranden!) för uthyrning på nätet för 150 kronor natten,
35 kronor till om vi ville ha frukost! På det sättet hamnade vi hos Henriete och George i ett gulligt men mycket spartanskt hus i Vaivari, Jurmala.
Henriete pratar bra engelska och har ett hjärta av guld. George - som för 25 år sedan var Lettisk mästare i femkamp - pratade usel engelska men gillade öl och fotboll, så kommunikationen mellan honom och Mannen funkade bra! ;O)
Min bror och svägerska tyckte stället lät så mysigt så de ska troligen åka dit i augusti...
Nu har Henriete troligen hittat en snickare åt mig dessutom, som jag funderar på att låna över för hjälp med renoveringen av Lusthuset.
Vi tog lååånga barfotapromenader på stranden, drack god öl och åt fantastiskt god mat.
En dag åkte vi tåg (boskapsvagn enligt Mannen) in till Riga - resan tog 40 minuter eftersom tåget stannade vid varenda "mjölkpall", men den kostade under 9 kronor!
Vi gick i Gamla sta´n, åt sushi på en suverän japansk restaurang och bara mös! Sta'n är en salig blandning av gammalt och nytt, vackert och skitfult och jag har aldrig någonsin sett så många människor med extremt dålig klädsmak... :O)
Däremot fanns det knappt några tiggare, vilket var vanligt då vi bodde i Polen för ett antal år sedan och jag tyckte Lettländarna var mycket trevligare och mer tillmötesgående.
En märklig sak - på tal om något helt annat - hände mig härom kvällen, förresten;
Jag fick ett telefonsamtal jag aldrig trodde jag skulle få uppleva!
Min f d svärmor - dvs barnens farmor - ringde mig (obs! Hon lät nykter!) och berättade att hon omvärderat min insats som maka till hennes son och mor till hennes barnbarn!
Hon bad om ursäkt för alla år hon tagit parti för sin son oavsett hur dumma saker han gjort.
Hon sa' också att hon förstod att jag måste ha gått igenom ett helvete i min relation med honom!
Dessutom berättade hon att hon medvetet ignorerat mina "rop på hjälp", i tron att jag överdrev... Jag hade på tungan att säga att ursäkten kom tio år för sent, men det sa' jag inte.
Däremot sa' jag att jag tyckte det var stort av henne att tala om att hon tänkt fel.
När jag frågade vad denna insikt berodde på svarade hon att det delvis berodde på att hon
insett att sonen ljugit för dem i många år om när han träffade sin "nya", vilket förstås var långt tidigare jag och resten av världen (nåja, delar av resten av världen!) kände till det, delvis för
att han - enligt henne - fortfarande lever i en livslögn i sin relation med den "nya".
Nåja, det är förstås hans problem, men samtalet förvånade mig och jag har nog inte riktigt
smält det helt ännu!
Nu ska jag fixa något att äta, bara jag och dottern hemma. Se´n kommer Karin hit och vi ska planera matintaget på vår västkustresa!
Lev väl och njut av livet - det gör jag!!
Är det sant som de säger att tiden går fort när man är lycklig, måste jag vara förbannat lycklig nuförtiden!
Skolavslutningen har kommit och gått, liksom midsommar och sommarsolståndet.
Jag blir kvar på skolan 75 % till hösten och det känns kanon!
"Det har vänt nu och är på väg mot mörkare tider", sa' jag i en kort stund av melankoli igår kväll när vi var på långpromenad jag och Mannen och råkade på en bäver i full färd med att simmandes släpa på en nyfälld gren, förmodligen på väg till sitt bo...
"Det är den andra längsta dagen på året", svarade han och så kan man såklart också välja att tänka!
Äldsta sonen åkte i maj till sin far i Albanien på ett för honom konstruerat jobb i knappt två månader, bara för att han skulle ha NÅGOT vettigt att göra och för att tjäna lite egna pengar.
Han verkar trivas bra där och det gläder mig!
Yngsta sonen stack till Turkiet med girlfriend och sin svärmor på en sista-minuten-vecka och där nere har de haft 45 grader i skuggan, se´n de kom dit. Han kommer hem igen på torsdag
och till helgen åker vi till Grebbestad på dansläger en vecka och det ska bli såååå mysigt!
Bitarna börjar falla på plats nu och "Lusthuset" börjar ta form på riktigt, åtminstone i mitt hjärnkontor... Hemsidan är under uppbyggnad, loggan blev klar igår liksom kontakten med
den bokföringshjälp jag desperat känner att jag kommer att vara i behov av!
Helgarbetet med de fantastiska "chokladbarnen" - syskonparet från Somalia - går också över förväntan! Mycket jobb, javisst! - men såååå charmiga, tacksamma och "lätta" barn trodde jag inte fanns... ALLT vi gör tycker de är roligt! De hade aldrig varken badat i pool, sjö eller åkt båt när de kom till oss.
Nu fyller vi deras dagar med diverse aktiviteter, allt från fotboll på gräsmattan bakom huset till längre utflykter med bil och båt, bad när vädret tillåter och restaurangbesök när andan faller på. När de lämnas åter till mamman vill de aldrig sluta kramas och allt som oftast försöker 1½-åringen att vandra ut med mig genom lägenhetsdörren igen!
Förra veckan stack vi på en resa med Ryan air till Lettland, jag och Mannen. Vi flög dit för 256 kronor per person och innan vi åkte hittade jag en underbar liten grön stuga (med snickarglädje och fem minuters gångavstånd från stranden!) för uthyrning på nätet för 150 kronor natten,
35 kronor till om vi ville ha frukost! På det sättet hamnade vi hos Henriete och George i ett gulligt men mycket spartanskt hus i Vaivari, Jurmala.
Henriete pratar bra engelska och har ett hjärta av guld. George - som för 25 år sedan var Lettisk mästare i femkamp - pratade usel engelska men gillade öl och fotboll, så kommunikationen mellan honom och Mannen funkade bra! ;O)
Min bror och svägerska tyckte stället lät så mysigt så de ska troligen åka dit i augusti...
Nu har Henriete troligen hittat en snickare åt mig dessutom, som jag funderar på att låna över för hjälp med renoveringen av Lusthuset.
Vi tog lååånga barfotapromenader på stranden, drack god öl och åt fantastiskt god mat.
En dag åkte vi tåg (boskapsvagn enligt Mannen) in till Riga - resan tog 40 minuter eftersom tåget stannade vid varenda "mjölkpall", men den kostade under 9 kronor!
Vi gick i Gamla sta´n, åt sushi på en suverän japansk restaurang och bara mös! Sta'n är en salig blandning av gammalt och nytt, vackert och skitfult och jag har aldrig någonsin sett så många människor med extremt dålig klädsmak... :O)
Däremot fanns det knappt några tiggare, vilket var vanligt då vi bodde i Polen för ett antal år sedan och jag tyckte Lettländarna var mycket trevligare och mer tillmötesgående.
En märklig sak - på tal om något helt annat - hände mig härom kvällen, förresten;
Jag fick ett telefonsamtal jag aldrig trodde jag skulle få uppleva!
Min f d svärmor - dvs barnens farmor - ringde mig (obs! Hon lät nykter!) och berättade att hon omvärderat min insats som maka till hennes son och mor till hennes barnbarn!
Hon bad om ursäkt för alla år hon tagit parti för sin son oavsett hur dumma saker han gjort.
Hon sa' också att hon förstod att jag måste ha gått igenom ett helvete i min relation med honom!
Dessutom berättade hon att hon medvetet ignorerat mina "rop på hjälp", i tron att jag överdrev... Jag hade på tungan att säga att ursäkten kom tio år för sent, men det sa' jag inte.
Däremot sa' jag att jag tyckte det var stort av henne att tala om att hon tänkt fel.
När jag frågade vad denna insikt berodde på svarade hon att det delvis berodde på att hon
insett att sonen ljugit för dem i många år om när han träffade sin "nya", vilket förstås var långt tidigare jag och resten av världen (nåja, delar av resten av världen!) kände till det, delvis för
att han - enligt henne - fortfarande lever i en livslögn i sin relation med den "nya".
Nåja, det är förstås hans problem, men samtalet förvånade mig och jag har nog inte riktigt
smält det helt ännu!
Nu ska jag fixa något att äta, bara jag och dottern hemma. Se´n kommer Karin hit och vi ska planera matintaget på vår västkustresa!
Lev väl och njut av livet - det gör jag!!
söndag 4 maj 2008
Hippiefest och skolresa
Lite sliten är jag allt idag efter en helkväll som hippie igår...!
Tänk ändå hur fantastiskt kul det är med temafester och vilken uppsluppen stämning det blir direkt när folk ser roliga ut och har lagt ner sin själ på att "träffa rätt" i fråga om kläder, make up och assessoarer!
Invigningscermonin var nog det fränaste av allt igår, då vi efter lite välkomstdryck spetsad med magic mushrooms (nåja, jag erkänner väl då... Det var godis och inte svamp i bålen!)
ställde oss i en enda stor ring utomhus och höll varandra i händerna, medan yngsta sonen -
även han hippieutspökad - satt i mitten och kompade på gitarr när alla sjöng Di Levas "Vi har bara varandra"! Å´ SÅÅÅÅÅ roligt!!!!!!!
I morgon åker jag på klassresa till Kloten i tre dagar med min mentorsgrupp från skolan. Vi ska arbeta med "vi-känslan" och gruppdynamiken och samarbetsövningar står högst upp på dagordningen. En dag ska vi köra en äventyrsbana som tar 7-8 timmar och där annan personal assisterar hela tiden.
Häromdagen var jag hos socialtjänsten på en lång intervju för att få ta´ mitt första uppdrag i egenskap av familjehem...
Med start om ett par veckor och ett par månader framåt ska jag på helgerna ha hand om ett syskonpar som är 2 och 4 år gamla, från Somalia. Min yngsta är exalterad och ser verkligen fram emot det!
Till hösten se´n, om allt fungerar bra, kommer mitt hem att fungera som jourhem dit barn och ungdomar kan komma om de måste "plockas ut" från sina familjer snabbt.
Samtidigt drar "Lusthuset" igång - mitt företag där massage, spa, samtals- och ljusterapi ska gå hand-i-hand! Men först ska undervåningen byggas om och allt göras klart.
Vännen som fått mig att våga ta det här steget är fortfarande involverad men inte i samma utsträckning som tidigare, eftersom jag startar det här själv och inte tillsammans med honom. Han ska hyra in sig i mina lokaler och bedriva samtalsterapi på sikt, men fram tills dess att han är färdigutbildad kommer jag att anlita andra terapeuter "utifrån".
Nu ska jag ut på tomten och klippa gräset och ansa rabatter i solskenet!
Eller kanske det blir en timme i hängmattan först...
Tänk, det är redan maj och snart sommar och semester!
Ha det bra ni också ute i solen och naturen - var snälla mot alla djuren! ;O)
PS! Måste passa på att tacka Kalle Vian för inlägg här på min blogg, det är inte utan att man blir nyfiken på din person!
Tänk ändå hur fantastiskt kul det är med temafester och vilken uppsluppen stämning det blir direkt när folk ser roliga ut och har lagt ner sin själ på att "träffa rätt" i fråga om kläder, make up och assessoarer!
Invigningscermonin var nog det fränaste av allt igår, då vi efter lite välkomstdryck spetsad med magic mushrooms (nåja, jag erkänner väl då... Det var godis och inte svamp i bålen!)
ställde oss i en enda stor ring utomhus och höll varandra i händerna, medan yngsta sonen -
även han hippieutspökad - satt i mitten och kompade på gitarr när alla sjöng Di Levas "Vi har bara varandra"! Å´ SÅÅÅÅÅ roligt!!!!!!!
I morgon åker jag på klassresa till Kloten i tre dagar med min mentorsgrupp från skolan. Vi ska arbeta med "vi-känslan" och gruppdynamiken och samarbetsövningar står högst upp på dagordningen. En dag ska vi köra en äventyrsbana som tar 7-8 timmar och där annan personal assisterar hela tiden.
Häromdagen var jag hos socialtjänsten på en lång intervju för att få ta´ mitt första uppdrag i egenskap av familjehem...
Med start om ett par veckor och ett par månader framåt ska jag på helgerna ha hand om ett syskonpar som är 2 och 4 år gamla, från Somalia. Min yngsta är exalterad och ser verkligen fram emot det!
Till hösten se´n, om allt fungerar bra, kommer mitt hem att fungera som jourhem dit barn och ungdomar kan komma om de måste "plockas ut" från sina familjer snabbt.
Samtidigt drar "Lusthuset" igång - mitt företag där massage, spa, samtals- och ljusterapi ska gå hand-i-hand! Men först ska undervåningen byggas om och allt göras klart.
Vännen som fått mig att våga ta det här steget är fortfarande involverad men inte i samma utsträckning som tidigare, eftersom jag startar det här själv och inte tillsammans med honom. Han ska hyra in sig i mina lokaler och bedriva samtalsterapi på sikt, men fram tills dess att han är färdigutbildad kommer jag att anlita andra terapeuter "utifrån".
Nu ska jag ut på tomten och klippa gräset och ansa rabatter i solskenet!
Eller kanske det blir en timme i hängmattan först...
Tänk, det är redan maj och snart sommar och semester!
Ha det bra ni också ute i solen och naturen - var snälla mot alla djuren! ;O)
PS! Måste passa på att tacka Kalle Vian för inlägg här på min blogg, det är inte utan att man blir nyfiken på din person!
torsdag 24 april 2008
Förkylning, rodeo och Toulouse Lautrec
Hmmm... man ska aldrig säga "vad länge se´n det var jag var sjuk"- det är då ett som är säkert! Jag faktiskt till och med tänkte då jag sa´ det förra veckan att "...det här är korkat! Varför kniper jag inte käft?"
Och nu? Ja... halsont, munsår, fryser och har huvudet fullt med snor (känns det som) och jag
är hemma från jobbet för första gången se´n jag började där i augusti.
Vad har hänt sedan sist? Jag går "starta-eget"-kurs, fem kvällar inne i sta´n (bara en gång kvar). Det har varit lärorikt och nyttigt och givit mig fler kontakter som kan vara bra inför framtiden.
Jag skissar på ombyggnation av undervåningen i mitt hus (ja, det är snart bara mitt för idag ska det skrivas över på mig, på banken) och en snickare och en rörmokare har varit här och tittat. Dessutom är hemsidan från och med idag under produktion!
Den äldsta sonen har varit på rymmen! Han ringde mig en torsdag på jobbet och frågade om han fick åka till Göteborg med två för honom okända killar han träffat på nätet... De skulle dit och "lana" (dvs koppla ihop fler datorer och spela spel) med en fjärde kille som bor där.
Jag sa´ självklart nej, jag menar - han visste inte vilka de andra var och en 19-åring skulle köra dem i bil hela vägen!
"Men då, förstår du lilla mamma, då åker jag ändå!" blev svaret jag fick!
"Jag kommer på söndag, älskar dig. Puss och kram!" se´n släppte han luren och drog...
Vad gör man? Svär och lever rövare? Ringer polisen och ber dem lägga ut spikmatta i Örebro? Eller svär, ber till högre makter att bilfärden och allt annat går bra, för att sedan le... För det är ganska befriande att ungen har lite äventyrslusta?
Jag valde det senare...
Mannen och jag var på fest förra helgen. Min gamla granne fyllde år och skulle firas ordentligt vilket, också blev fallet - i tredubbel bemärkelse...!
Hans sambo hade hyrt en tjur, dvs en rodeoattrapp, och naturligtvis tävlade vi tjejer mot killarna > sååå kul!!
Senare på kvällen föll tidigare redan nämnd sambo - som då var "bra i gasen" - baklänges och slog huvudet i ngn järndetalj på golvet i festlokalen och fick åka ambulans till lasarettet. Det gick bra, men festen var över!
Förra veckan åkte jag tåg med några kollegor - samt en kollega som är avstängd från skolan då han slagit till rektorn - till Stockholm på Toulouse Lautrec-utställningen på Nationalmuseum och sedan åt vi mongolisk mat på Sveavägen. Vaaaansinnigt nice!!! Så´nt gör jag alldeles för sällan!
Jag är glad över att ha återupptagit kontakten igen via mail med en "gammal norsk kärlek".
Han skickade ett kort till min födelsedag och jag mailade tillbaka och på den vägen är det.
Det känns så kul att vi har kontakt igen! Jag hör till den där sällsynta skaran som fortsätter bry mig om hur det går för människor som har varit viktiga för mig, men som jag sedan förlorat kontakten med av en eller annan orsak.
Det ger också en skön återkoppling till det förflutna på något sätt - en tid som jag sällan ägnar en tanke annars och som känns sååå avlägsen!
Tjugo år sedan sist vi sågs...TJUGO ÅR!!!????
Mon Dieu, vart har tiden tagit vägen?! Jag är ju knappast tjugo år äldre???
Eller..??
:O)
Och nu? Ja... halsont, munsår, fryser och har huvudet fullt med snor (känns det som) och jag
är hemma från jobbet för första gången se´n jag började där i augusti.
Vad har hänt sedan sist? Jag går "starta-eget"-kurs, fem kvällar inne i sta´n (bara en gång kvar). Det har varit lärorikt och nyttigt och givit mig fler kontakter som kan vara bra inför framtiden.
Jag skissar på ombyggnation av undervåningen i mitt hus (ja, det är snart bara mitt för idag ska det skrivas över på mig, på banken) och en snickare och en rörmokare har varit här och tittat. Dessutom är hemsidan från och med idag under produktion!
Den äldsta sonen har varit på rymmen! Han ringde mig en torsdag på jobbet och frågade om han fick åka till Göteborg med två för honom okända killar han träffat på nätet... De skulle dit och "lana" (dvs koppla ihop fler datorer och spela spel) med en fjärde kille som bor där.
Jag sa´ självklart nej, jag menar - han visste inte vilka de andra var och en 19-åring skulle köra dem i bil hela vägen!
"Men då, förstår du lilla mamma, då åker jag ändå!" blev svaret jag fick!
"Jag kommer på söndag, älskar dig. Puss och kram!" se´n släppte han luren och drog...
Vad gör man? Svär och lever rövare? Ringer polisen och ber dem lägga ut spikmatta i Örebro? Eller svär, ber till högre makter att bilfärden och allt annat går bra, för att sedan le... För det är ganska befriande att ungen har lite äventyrslusta?
Jag valde det senare...
Mannen och jag var på fest förra helgen. Min gamla granne fyllde år och skulle firas ordentligt vilket, också blev fallet - i tredubbel bemärkelse...!
Hans sambo hade hyrt en tjur, dvs en rodeoattrapp, och naturligtvis tävlade vi tjejer mot killarna > sååå kul!!
Senare på kvällen föll tidigare redan nämnd sambo - som då var "bra i gasen" - baklänges och slog huvudet i ngn järndetalj på golvet i festlokalen och fick åka ambulans till lasarettet. Det gick bra, men festen var över!
Förra veckan åkte jag tåg med några kollegor - samt en kollega som är avstängd från skolan då han slagit till rektorn - till Stockholm på Toulouse Lautrec-utställningen på Nationalmuseum och sedan åt vi mongolisk mat på Sveavägen. Vaaaansinnigt nice!!! Så´nt gör jag alldeles för sällan!
Jag är glad över att ha återupptagit kontakten igen via mail med en "gammal norsk kärlek".
Han skickade ett kort till min födelsedag och jag mailade tillbaka och på den vägen är det.
Det känns så kul att vi har kontakt igen! Jag hör till den där sällsynta skaran som fortsätter bry mig om hur det går för människor som har varit viktiga för mig, men som jag sedan förlorat kontakten med av en eller annan orsak.
Det ger också en skön återkoppling till det förflutna på något sätt - en tid som jag sällan ägnar en tanke annars och som känns sååå avlägsen!
Tjugo år sedan sist vi sågs...TJUGO ÅR!!!????
Mon Dieu, vart har tiden tagit vägen?! Jag är ju knappast tjugo år äldre???
Eller..??
:O)
söndag 23 mars 2008
Ljusare tider...
Visst är våren hoppets tid och visst känns det i hela kroppen att vi är på väg åt "rätt" håll -
dagarna ljusnar minut för minut!
Trots att veckan som gått varit den tyngsta hittills på jobbet pga av en rad olika incidenter där, trots att vi ska flytta isär jag och sambon och trots att jag inte fått förlängt jobb då mitt vikariat går ut i juni, så andas ändå allting; det ordnar sig!
Det känns som jag är på rätt väg i livet, jag vet vart jag vill och det ger mig ett inre lugn som
jag aldrig känt förut...
Det blev ännu mera uppenbart efter förra helgen då vi var på en häftig och omtumlande kurs på Humanova http://www.humanova.se/ i Stockholm.
Vännen som gått där i nästan fyra år och snart är färdig samtalsterapeut tipsade (efter alla långa och djupa samtal vi haft de senaste månaderna) - han sa´;
"Gå en introduktionskurs en helg och kolla om det är något för er. Förkasta eller ta´ emot!"
Därför stegade vi in, jag och Mannen, på Humanova i centrala Stockholm förra lördagen fyllda av förväntan och nyfikenhet - som på söndageftermiddagen växt till en stark längtan att få veta mer, lära mer!
De andra kursdeltagarna kändes efter två dagar tillsammans som gamla vänner som man inte ville skiljas ifrån. Mycket kanske tack vare alla de övningar vi gjorde, där man var tvungen att "blotta strupen" - att visa sitt inre jag, sina rädslor och sorger osv.
De flesta på kursen var i våran ålder, sökande efter olika kriser i livet eller bara nyfikna på vad "Bli den du är" står för. Men alla - är jag övertygad om - åkte därifrån med en större insikt om att inget är omöjligt och en större vilja att lära mer, för att växa själsligt.
Bildterapin vi provade på gjorde allra störst intryck på mig och jag kände att
"...Det här! DET vill jag syssla med!"
Min nya plan ser ut som följer; Jag ska nu ligga lågt en månad och känna efter och se´n...
är viljan lika stark då - jaa... då är det ju det jag ska satsa på!
Andra planer jag har;
Jag ska försöka bo kvar i huset fast ekonomin kommer att gnissla duktigt!
Yngsta sonen drog en lättnadens suck, när jag berättade hur jag tänker;
"Ja, fan mamma! Det här är ju det första huset som någonsin känts som ett hem!" sa´ han och andades ut...
Jag insåg att det är boende nr 10 på 13 år (!!) och förmodligen - trots jobbiga år i barnens egna personliga utveckling från barn till hormonstinna pubertetsmonster - det första stället som känts någorlunda permanent och fast och tryggt, som de kan minnas!
En annan tanke som poppat upp nu när jag troligen blir arbetslös fr o m juni är att öppna vårat hem för kortidsboende (familjehem), då vi får två sovrum lediga när mannen och hans barn flyttar ut.
Den gemensamma planen vännen och jag har är lagd på is ett tag.
Den behöver mogna - som en riktigt god ost eller ett gott vin.
Var sak har sin tid och den här våren ska vi testa saker för att veta vad vi ska sy i vårat koncept. Vi startar nästa lördag hos Mari, som vi redan besökt en gång http://www.soulsgarden.se/ utanför Enköping...
Sedan väntar ett nytt besök i april då vi åker till "Svartkrogen" http://www.svartkrogen.se/
- vilket var något av det häftigaste jag upplevt sist vi var där,
jag och Mannen!
Sedan ska jag den här våren även hinna klämma in en spa-upplevelse på Färna Herrgård (present från arbetskamraterna när jag fyllde jämnt förra året) och en stor temafest som kommer att bli hur kul som helst!!!
Vem har sagt att det måste vara hemskt att bli särbo, ensam mamma/ husägare och arbetslös?!? ;O))
dagarna ljusnar minut för minut!
Trots att veckan som gått varit den tyngsta hittills på jobbet pga av en rad olika incidenter där, trots att vi ska flytta isär jag och sambon och trots att jag inte fått förlängt jobb då mitt vikariat går ut i juni, så andas ändå allting; det ordnar sig!
Det känns som jag är på rätt väg i livet, jag vet vart jag vill och det ger mig ett inre lugn som
jag aldrig känt förut...
Det blev ännu mera uppenbart efter förra helgen då vi var på en häftig och omtumlande kurs på Humanova http://www.humanova.se/ i Stockholm.
Vännen som gått där i nästan fyra år och snart är färdig samtalsterapeut tipsade (efter alla långa och djupa samtal vi haft de senaste månaderna) - han sa´;
"Gå en introduktionskurs en helg och kolla om det är något för er. Förkasta eller ta´ emot!"
Därför stegade vi in, jag och Mannen, på Humanova i centrala Stockholm förra lördagen fyllda av förväntan och nyfikenhet - som på söndageftermiddagen växt till en stark längtan att få veta mer, lära mer!
De andra kursdeltagarna kändes efter två dagar tillsammans som gamla vänner som man inte ville skiljas ifrån. Mycket kanske tack vare alla de övningar vi gjorde, där man var tvungen att "blotta strupen" - att visa sitt inre jag, sina rädslor och sorger osv.
De flesta på kursen var i våran ålder, sökande efter olika kriser i livet eller bara nyfikna på vad "Bli den du är" står för. Men alla - är jag övertygad om - åkte därifrån med en större insikt om att inget är omöjligt och en större vilja att lära mer, för att växa själsligt.
Bildterapin vi provade på gjorde allra störst intryck på mig och jag kände att
"...Det här! DET vill jag syssla med!"
Min nya plan ser ut som följer; Jag ska nu ligga lågt en månad och känna efter och se´n...
är viljan lika stark då - jaa... då är det ju det jag ska satsa på!
Andra planer jag har;
Jag ska försöka bo kvar i huset fast ekonomin kommer att gnissla duktigt!
Yngsta sonen drog en lättnadens suck, när jag berättade hur jag tänker;
"Ja, fan mamma! Det här är ju det första huset som någonsin känts som ett hem!" sa´ han och andades ut...
Jag insåg att det är boende nr 10 på 13 år (!!) och förmodligen - trots jobbiga år i barnens egna personliga utveckling från barn till hormonstinna pubertetsmonster - det första stället som känts någorlunda permanent och fast och tryggt, som de kan minnas!
En annan tanke som poppat upp nu när jag troligen blir arbetslös fr o m juni är att öppna vårat hem för kortidsboende (familjehem), då vi får två sovrum lediga när mannen och hans barn flyttar ut.
Den gemensamma planen vännen och jag har är lagd på is ett tag.
Den behöver mogna - som en riktigt god ost eller ett gott vin.
Var sak har sin tid och den här våren ska vi testa saker för att veta vad vi ska sy i vårat koncept. Vi startar nästa lördag hos Mari, som vi redan besökt en gång http://www.soulsgarden.se/ utanför Enköping...
Sedan väntar ett nytt besök i april då vi åker till "Svartkrogen" http://www.svartkrogen.se/
- vilket var något av det häftigaste jag upplevt sist vi var där,
jag och Mannen!
Sedan ska jag den här våren även hinna klämma in en spa-upplevelse på Färna Herrgård (present från arbetskamraterna när jag fyllde jämnt förra året) och en stor temafest som kommer att bli hur kul som helst!!!
Vem har sagt att det måste vara hemskt att bli särbo, ensam mamma/ husägare och arbetslös?!? ;O))
onsdag 5 mars 2008
Förändringarnas tid...
När jag på nyårsaftonen skrev att jag trodde att detta skulle bli "förändringarnas år" så trodde jag förvisso på det fullt och fast, men kanske inte på de HÄR förändringarna, SÅ snabbt...!!!
Efter ett intressant möte med Cai i Roslagen http://www.caibellander.se/ - en underbar man som lärde oss många saker om vad som är viktigt i livet - har min Man, min älskade sambo, min själsfrände, min mentor, min terapeut och livscoach fattat ett mycket viktigt beslut för honom, men som berör oss bägge och också alla våra barn, samt nära och kära...
Han har under lång tid saknat att vara närmre sina barn, att ha mer egentid över för dem
och han är som läget är nu ofta trött både mornar och kvällar av pendlingen till och från jobbet.
Han vill flytta!! Närmre jobb och barn, dvs tillbaka till "ruta ett", men utan att våran relation
ska skaka och knaka. Vi ska bli särbos!
Efter att den största chocken över att beslutet är fattat (fan, ska vi verkligen behöva lämna vårat underbara hus nu när köket ÄNTLIGEN är klart och dessutom blev långt bättre än jag vågat hoppas!?) börjar jag inse vidden av det...
Jag ska bo ensam med mina barn! Det har jag visserligen gjort förut, i flera olika länder dessutom, men den här situationen är ny. Vi ska bo själva, men med täta besök i bägge riktningarna mellan särbons hem och mitt.
Sorgen över att inte får krypa ner i samma säng VARJE kväll börjar lägga sig lite. Jag kan se positiva saker med beslutet också. Som att jag får mer egentid med mina barn! Eller att jag
kan fatta beslut om var JAG ska bo helt själv - med viss hänsyn till barnen då förstås...
Yngsta sonen får bo hos Mannen i veckorna om han inte orkar pendla. För övrigt är ungen fast besluten att flytta ihop med flickvännen i sommar - hur de nu ska ha råd med det, två sextonåringar utan jobb!
Jag och vännen smider samtidigt planer, vi flyger högt över hustaken ibland när våra fantasier svävar iväg ordentligt! Då får Mannen fira ner oss igen, tillbaka till verkligheten - för att se sanningen i vitögat... Han är vår verklighetsförankring och vårt ankare, den som stoppar den skenande farkosten när farten blir för hög.
Vi kan, vi vill och vi ska dra igång snart! Med vad får bli en hemlighet ett litet tag till, men kanske är vi mycket närmare målet nu än vi någonsin vågade tro för en månad sedan.
OM så är fallet avgörs snart, inom de närmsta veckorna eller kanske månaden, och i så fall tar livet ännu en vändning - mot något nytt, annorlunda, mot livskvalitet och nytänk!
Det krävs bara tålamod, mod och tillräckligt vågade ideér. Jag tror vi har det!
Efter ett intressant möte med Cai i Roslagen http://www.caibellander.se/ - en underbar man som lärde oss många saker om vad som är viktigt i livet - har min Man, min älskade sambo, min själsfrände, min mentor, min terapeut och livscoach fattat ett mycket viktigt beslut för honom, men som berör oss bägge och också alla våra barn, samt nära och kära...
Han har under lång tid saknat att vara närmre sina barn, att ha mer egentid över för dem
och han är som läget är nu ofta trött både mornar och kvällar av pendlingen till och från jobbet.
Han vill flytta!! Närmre jobb och barn, dvs tillbaka till "ruta ett", men utan att våran relation
ska skaka och knaka. Vi ska bli särbos!
Efter att den största chocken över att beslutet är fattat (fan, ska vi verkligen behöva lämna vårat underbara hus nu när köket ÄNTLIGEN är klart och dessutom blev långt bättre än jag vågat hoppas!?) börjar jag inse vidden av det...
Jag ska bo ensam med mina barn! Det har jag visserligen gjort förut, i flera olika länder dessutom, men den här situationen är ny. Vi ska bo själva, men med täta besök i bägge riktningarna mellan särbons hem och mitt.
Sorgen över att inte får krypa ner i samma säng VARJE kväll börjar lägga sig lite. Jag kan se positiva saker med beslutet också. Som att jag får mer egentid med mina barn! Eller att jag
kan fatta beslut om var JAG ska bo helt själv - med viss hänsyn till barnen då förstås...
Yngsta sonen får bo hos Mannen i veckorna om han inte orkar pendla. För övrigt är ungen fast besluten att flytta ihop med flickvännen i sommar - hur de nu ska ha råd med det, två sextonåringar utan jobb!
Jag och vännen smider samtidigt planer, vi flyger högt över hustaken ibland när våra fantasier svävar iväg ordentligt! Då får Mannen fira ner oss igen, tillbaka till verkligheten - för att se sanningen i vitögat... Han är vår verklighetsförankring och vårt ankare, den som stoppar den skenande farkosten när farten blir för hög.
Vi kan, vi vill och vi ska dra igång snart! Med vad får bli en hemlighet ett litet tag till, men kanske är vi mycket närmare målet nu än vi någonsin vågade tro för en månad sedan.
OM så är fallet avgörs snart, inom de närmsta veckorna eller kanske månaden, och i så fall tar livet ännu en vändning - mot något nytt, annorlunda, mot livskvalitet och nytänk!
Det krävs bara tålamod, mod och tillräckligt vågade ideér. Jag tror vi har det!
torsdag 7 februari 2008
Liten blir stor
Ibland - även om det är sällan - kommer det över mig, den där känslan av att livet bara svishar förbi och man hjälplöst står där och famlar efter handbromsen...
Oftast har de ögonblicken samband med att barnen (okey, jag vet - ungdomarna!) gör
eller säger saker som får mig att tänka "Men herregud, de är ju nästan vuxna!! De behöver snart inte mig längre!"
Ett sån´t ögonblick hamnade jag i igår kväll när yngsta sonens band hade en spelning i sta´n,
på ett mycket populärt ställe. Lokalen var inte fullsatt, men det var gott om folk - nästan uteslutande ungdomar eftersom det var en spelning mitt i veckan och dessutom gratis.
Sonens kompisar hade tagit sig dit själva, "inga vuxna behöver lämna och hämta längre"
(nåja, det är en sanning med modifikation!) tänkte jag, men känslan blev ännu påtagligare
när jag, Mannen och vännen stod i ett hörn och lyssnade på bandet och vännen sa´
"Va´ fan, kolla va´ stora våra ungar blivit! Det var ju inte länge se´n de var små, när vi alla bodde i Libanon!"
Och tanken slog mig som ett knytnävslag;
Det var ju alldeles nyss som de var totalt beroende av mig! Nu vill de vara själva så mycket som möjligt och när vi ses är det ofta dialoger om hur lite de hjälper till hemma, frågor om jag kan ge dem pengar till alla möjliga nypåfunna saker, eller så är de hungriga och behöver mat fort! Allting cirkulerar kring deras eget ego och väldigt sällan söker de upp mig för att höra hur jag mår, hur min dag har varit, eller bara för en kram...
Så jag blandar;
Sorg (över att tiden då man betydde allt för sina barn för alltid är borta),
stolthet (titta bara hur stora de är, klarar sig själva, har egna intressen och ett fungerande socialt liv) och
glädje (ja, för trots allt finns det en skön känsla i att de växer för varje dag och gör sig mer och mer oberoende. Snart kan vårat - sambons och mitt, gemensamma liv utan evigt hänsynstagande - börja!) i en tjockbottnad gryta.
Sedan kryddar jag med
2 msk tillförsikt
1 dl irritation
½ liter optimism
en nypa trötthet
och en aldrig sinande kärlek för mina ibland hopplöst lata och diviga tonåringar...
Visst kommer det att gå bra! Visst kommer de att nå målen i sina liv - alla tre! Och visst kommer jag att stå bredvid som deras största fan och heja på i ett lyckorus, dock blandat
med den bitterljuva känslan av saknad.
För oavsett hur gamla Ni är, vad Ni gör med Era liv och vart ödet än Er för, så är
Ni det största i mitt liv och kommer alltid att vara det! Och Ni kommer aldrig att bli för stora eller för gamla för att kunna komma till mig för den där kramen eller tröstande klappen, eller för goda råd eller bara ett par öron som lyssnar...
Jag finns för Er, nu och så länge jag vandrar på den här jorden, glöm aldrig det!
Oftast har de ögonblicken samband med att barnen (okey, jag vet - ungdomarna!) gör
eller säger saker som får mig att tänka "Men herregud, de är ju nästan vuxna!! De behöver snart inte mig längre!"
Ett sån´t ögonblick hamnade jag i igår kväll när yngsta sonens band hade en spelning i sta´n,
på ett mycket populärt ställe. Lokalen var inte fullsatt, men det var gott om folk - nästan uteslutande ungdomar eftersom det var en spelning mitt i veckan och dessutom gratis.
Sonens kompisar hade tagit sig dit själva, "inga vuxna behöver lämna och hämta längre"
(nåja, det är en sanning med modifikation!) tänkte jag, men känslan blev ännu påtagligare
när jag, Mannen och vännen stod i ett hörn och lyssnade på bandet och vännen sa´
"Va´ fan, kolla va´ stora våra ungar blivit! Det var ju inte länge se´n de var små, när vi alla bodde i Libanon!"
Och tanken slog mig som ett knytnävslag;
Det var ju alldeles nyss som de var totalt beroende av mig! Nu vill de vara själva så mycket som möjligt och när vi ses är det ofta dialoger om hur lite de hjälper till hemma, frågor om jag kan ge dem pengar till alla möjliga nypåfunna saker, eller så är de hungriga och behöver mat fort! Allting cirkulerar kring deras eget ego och väldigt sällan söker de upp mig för att höra hur jag mår, hur min dag har varit, eller bara för en kram...
Så jag blandar;
Sorg (över att tiden då man betydde allt för sina barn för alltid är borta),
stolthet (titta bara hur stora de är, klarar sig själva, har egna intressen och ett fungerande socialt liv) och
glädje (ja, för trots allt finns det en skön känsla i att de växer för varje dag och gör sig mer och mer oberoende. Snart kan vårat - sambons och mitt, gemensamma liv utan evigt hänsynstagande - börja!) i en tjockbottnad gryta.
Sedan kryddar jag med
2 msk tillförsikt
1 dl irritation
½ liter optimism
en nypa trötthet
och en aldrig sinande kärlek för mina ibland hopplöst lata och diviga tonåringar...
Visst kommer det att gå bra! Visst kommer de att nå målen i sina liv - alla tre! Och visst kommer jag att stå bredvid som deras största fan och heja på i ett lyckorus, dock blandat
med den bitterljuva känslan av saknad.
För oavsett hur gamla Ni är, vad Ni gör med Era liv och vart ödet än Er för, så är
Ni det största i mitt liv och kommer alltid att vara det! Och Ni kommer aldrig att bli för stora eller för gamla för att kunna komma till mig för den där kramen eller tröstande klappen, eller för goda råd eller bara ett par öron som lyssnar...
Jag finns för Er, nu och så länge jag vandrar på den här jorden, glöm aldrig det!
måndag 21 januari 2008
Nya året 2008
Nytt år, ny termin, nya vanor...
Den första veckan i mitt nya hälsosammare liv gick riktigt bra!
Av tre gymdagar har jag lyckats få med tre av ungdomarna i huset till gymet vid samtliga tillfällen och de har alla fått egna årskort. Jag har dessutom lyckats få upp sönerna - sjusovarna - för att äta frukost och se´n vara på gymet kl 11 en söndag... Halleluja!! ;O)
Motkravet är att de "gymmar" minst två dagar i veckan, vi får väl se hur det går med den saken!
Äldste sonen, som nu varit hemma och antingen suttit framför datorn eller sovit sedan hemkomsten i oktober, måste ju göra något fysiskt också...
Det är nu på gång att han ska skrivas in på gymnasiet på hemorten för att få en praktikplats och få tillbaka studiestödet igen och före första februari ska han ha valt gymnasieprogram till hösten.
Han har dessutom just fyllt 17 och då var det uppvaktning i form av "välj-vad-du-vill-på-sta´n"
(= cymbalställ, trumpinnar och ny "crash" till trumsetet), liksom middag med mormor och morfar som uppvaktade med bl a en ny Ålandsresa, trots att vi var på en Ålandsresa så sent
som i mellandagarna.
Det lustiga var att "ungen" dagen innan sagt;
"Mamma, vet du hur sugen jag är att åka till Åland igen?"
- det var tydligen mormor också, dessutom får jag och syskonen också följa med!
Jag ser redan fram emot det, vet nog ingen vuxen som är så barnsligt road av att åka på Ålandskryssning! ;O)
I helgen som gick var Mannen, "vännen" och jag på invigning av ett nytt hälsocenter och ramlade in lagom till ett "prova-på-qui-gong"-pass. Kul och annorlunda träning tyckte vi alla tre!
Kanske något att tänka på om man ska dra igång med nya träningsformer framöver.
Igår kväll hittade sex av våra bästa vänner till oss på "mingel", mexikansk mat och lite reseplanering, för i sommar bär det av. Om det blir som vi hoppas och planerar blir det att fira Islands nationaldag på plats i Reykjavik!!
Faller det på att det trots allt är världens dyraste land, åker vi helt sonika någon annanstans!
Måste också passa på att nämna att världens sötaste bäbis kommit till världen;
En Evilyn föddes på Öland i torsdagskväll!
Stort GRATTIS, Ann-Sofie och Augustus!!!!
Vi ser fram emot att krama om Er alla tre och beundra prinsessan!
Den första veckan i mitt nya hälsosammare liv gick riktigt bra!
Av tre gymdagar har jag lyckats få med tre av ungdomarna i huset till gymet vid samtliga tillfällen och de har alla fått egna årskort. Jag har dessutom lyckats få upp sönerna - sjusovarna - för att äta frukost och se´n vara på gymet kl 11 en söndag... Halleluja!! ;O)
Motkravet är att de "gymmar" minst två dagar i veckan, vi får väl se hur det går med den saken!
Äldste sonen, som nu varit hemma och antingen suttit framför datorn eller sovit sedan hemkomsten i oktober, måste ju göra något fysiskt också...
Det är nu på gång att han ska skrivas in på gymnasiet på hemorten för att få en praktikplats och få tillbaka studiestödet igen och före första februari ska han ha valt gymnasieprogram till hösten.
Han har dessutom just fyllt 17 och då var det uppvaktning i form av "välj-vad-du-vill-på-sta´n"
(= cymbalställ, trumpinnar och ny "crash" till trumsetet), liksom middag med mormor och morfar som uppvaktade med bl a en ny Ålandsresa, trots att vi var på en Ålandsresa så sent
som i mellandagarna.
Det lustiga var att "ungen" dagen innan sagt;
"Mamma, vet du hur sugen jag är att åka till Åland igen?"
- det var tydligen mormor också, dessutom får jag och syskonen också följa med!
Jag ser redan fram emot det, vet nog ingen vuxen som är så barnsligt road av att åka på Ålandskryssning! ;O)
I helgen som gick var Mannen, "vännen" och jag på invigning av ett nytt hälsocenter och ramlade in lagom till ett "prova-på-qui-gong"-pass. Kul och annorlunda träning tyckte vi alla tre!
Kanske något att tänka på om man ska dra igång med nya träningsformer framöver.
Igår kväll hittade sex av våra bästa vänner till oss på "mingel", mexikansk mat och lite reseplanering, för i sommar bär det av. Om det blir som vi hoppas och planerar blir det att fira Islands nationaldag på plats i Reykjavik!!
Faller det på att det trots allt är världens dyraste land, åker vi helt sonika någon annanstans!
Måste också passa på att nämna att världens sötaste bäbis kommit till världen;
En Evilyn föddes på Öland i torsdagskväll!
Stort GRATTIS, Ann-Sofie och Augustus!!!!
Vi ser fram emot att krama om Er alla tre och beundra prinsessan!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
