Min Mamma - en så´n tur jag haft!

Av alla personer jag träffat är nog min Mamma den jag känner som oftast försöker se allt ur en positiv synvinkel! Oavsett vad jag gjort genom åren, hur korkat det än kan ha varit, har hon stått bakom mig med muntra tillrop! För henne är ingenting omöjligt och allting värt ett försök!
"Du ska inte dö nyfiken!" har jag fått höra sedan barnsben och det kommer jag sannerligen inte heller att behöva göra!

När andra varnat mig i mina infall att göra lite halvgalna saker har Mamma sagt
"Javisst! Det är klart du ska göra det!" En sådan sak var att adoptera ett barn när man redan har två biologiska vilddjur. En annan var att köpa drömhästen utomlands och sedan ta´ med den hem till Sverige. En tredje var att köpa ett jättehus med den nya mannen i mitt liv, kort efter skilsmässan från exet.
Ibland undrar jag om min naivitet eller kanske orädsla att prova nya saker, kommer från detta "tänk" som genomsyrat hela min uppväxt och som fortfarande finns där, högst påtagligt!
När livet är som tyngst är det underbart att ha en Mamma där som påminner om att det kommer ljusare dagar, kanske rent av redan i morgon!?

Tänker man däremot på hur Mamma själv hade det under sin uppväxt, är det märkligt att hon blivit sådan som hon är...
Hennes mamma gick bort hastigt när Mamma var fem år och min moster var åtta. I tre år levde de "vind för våg" med pappan som var storbonde och som levt i en harmonisk relation med flickornas mamma, som han för övrigt älskade djupt.
Efter tre år ingick han ett nytt (praktiskt) äktenskap men en kvinna som hade en son med sig in i den relationen. Mammas styvmoder var hennes riktiga mammans raka motsats; kall, hård, elak. Aldrig någon uppmuntran, aldrig snälla ord eller en klapp på kinden. Sonen favoriserades, flickorna var bara i vägen.

Mamma lyckades senare i livet göra något hon tidigt bestämde sig för, nämligen att aldrig bli som sin styvmor, utan istället göra det rätta. Hon bestämde sig för att ge sina egna barn den kärlek hon själv aldrig fick...

Mamma blev lämnad av två olika män i två olika graviditeter och detta i en tid då det fortfarande ansågs syndfullt att (som i fallet med första ungen, dvs min bror) inte vara gift då man avlade barn. MEN hon hade tur som träffade "pappa" när jag bara var åtta månader och han blev ställföreträdande för de som svek - de lever för övrigt tillsammans än idag, drygt fyrtio år senare.

Det var inte speciellt många konflikter i hemmet på landet där jag och min bror växte upp.
Jag blev både känslomässigt och materiellt bortskämd av min mor. Vi delade hästintresset
och tillbringade mycket tid tillsammans på träningar och tävlingar. Hon ställde alltid upp och fanns till hands när helst jag behövde henne. Det samma gällde för mina kompisar, de pratade ofta hellre med min mamma än med sina egna mödrar.
Pappa hade lite svårt att ta´ det här och var ofta sur och svartsjuk. Jag hade ingenting emot honom, men jag fick heller aldrig en känslomässig anknytning till honom i någon större utsträckning.
Vi pratade om väder och vind, men ingenting annat. Han var praktiskt lagd - en fixare - men en känslomässig katastrof, ansåg jag. Han sa´ aldrig att han älskade mig, inte heller att han tyckte om mig, men mamma försörjde mig med den biten så jag fick bekräftelse från henne i överflöd.

Däremot har jag de senaste åren hittat flera bitar till pusslet som en dag kommer att visa hela mitt liv och jag har förstått att känslan av att ha blivit lämnad av min biologiska pappa alltid följt mig. Att sedan inte heller ha blivit bekräftad känslomässigt av den nya pappan har också gjort sitt till...
Jag har under mitt tidiga vuxenliv missbrukat killar och män, jag har varit den som lämnat så fort jag riskerat att själv bli lämnad, och jag har fortfarande vansinnigt svårt för känslan av att bli bortvald...

Nu i veckan dog min biologiske far. Jag hann träffa honom sammanlagt fyra gånger och vi hann aldrig etablera någon djupare kontakt. Beskedet om hans död väckte inga som helst känslor hos mig, vilket förvånade min gode vän mycket.
Däremot har jag under veckan som gått haft djupare och mer förtroeliga samtal med min biologiske fars änka, än vad jag någonsin hade med honom.
"Det är synd att vi inte fått lära känna dig bättre!" sa´ hon på telefon häromdagen och tänk att när hon sa´ det var det en till sten som föll... en liten bekräftelse, en antydan om att han (min far) valde fel, då han valde bort! Att det kan betyda så mycket nu efter alla år som gått!?

Och Mamma;
Att historien upprepar sig har vi ju konstaterat du och jag tidigare! Men hade du inte gjort det där - det i efterhand urtaskiga valet - att gifta dig med Sala lantbruksskolas snyggaste och charmigaste kille, hade ju inte jag blivit avlad!

Så tack för ditt dåliga val och TACK för att du varit en mamma så överlägsen alla andra, trots dina bleka förutsättningar att bli en sådan! Jag hade inte kunnat valt en bättre mor och förebild! :O)
Ett stort TACK också för att du alltid funnits där för mig och min bror och för alla dina barnbarn!

Jag älskar dig - now and forever!


PS! Några råd till Dig, Mamma;
Glöm inte bort Dig själv!
Vänd inte ut och in på Dig för att vara alla till lags!
Du duger och är älskad för den Du är, inte för det Du gör!