Självmord

Tänk va´ fort allting kan ändra sig - hur resten av livet kommer att se ut!
En olycka, ett infall, ett mord eller självmord - när något händer som får förödande konsekvenser för en rad människor i personens närhet.

Jag fick ett så´nt besked igår, ett telefonsamtal från yngsta sonen där han meddelade att en kompis hört att en gammal väninna till mig hade begått självmord kvällen innan och plötsligt stannar tillvaron upp och man känner hur man mår med varje cell i sin kropp!

Känslorna och frågorna hopades "Det kan inte vara sant!", "Varför?" Efter en stunds sorg gick tankarna över till den argare sorten "Hur FAN kan man göra så mot barnen?", "Så fruktansvärt egoistiskt, varför inte söka hjälp istället!"

Sedan sugandet på alla upplevelser och minnen man har med personen man just insett att man aldrig mer kommer att träffa eller prata med och jag vill med hela kroppen göra något för de kvarvarande, den efterlämnade familjen, barnen... men vad?
Vi har inte umgåtts på många år. Barnen träffade jag under ett par år varje vecka, men det var när de var små, nu är de ungdomar som jag även om jag känner igen dem inte längre kan påstå mig känna -14 och 18 år.
Jag bad sonen försöka få fram numret till exmaken, som nu är ensam pappa med de bägge barnen, vi känner varandra också sedan gammalt.

Numret kom och jag skickade ett trevande sms; "Jag finns här, tänker på er - massor, om ni behöver mig...!" Ett par timmar senare kom svaret, han var tacksam och ville gärna ha folk omkring sig, kunde jag komma snart?
Och kanske är det precis så svårt och så enkelt det är att vara en som står maktlös bredvid - att bara tala om att man finns! Att man bryr sig och att man delar sorgen, om än på sitt eget sätt.

Jag berättade vad som hänt för den stora sonen i Afrika som då ringde hem och storgrät!
"Om jag bara varit hemma, så hade jag följt med dig!" sa´han. "Jag vill krama om dem allihop, snälla ge dem min mailadress, säg att jag finns!"
Och mellan snörvlingarna många hundra mil bort fortsatte han
"Kommer du ihåg mamma när vi var ute på ön med dem och vi barn rodde ut och tappade årorna och började grina för vi trodde aldrig vi skulle komma iland igen? Kommer du ihåg att vi gick nakna där, för vi var alldeles själva och det fanns ingen ström och det var jättemysigt!?"

Just då saknade jag min stora pojke något alldeles fruktansvärt för ett större hjärta av guld finns inte på denna planet än det som klappar i honom! Empati är inte något alla lär sig och en del har det i små doser, andra i större.
Jag tycker det är ett väldigt klädsamt drag hos en 16-årig till synes både kaxig och tuff grabb och jag ville trösta även honom i hans förtvivlan!