Att hitta mig själv

Vad handlar allt egentligen om?

Det är en central fråga efter fler kraschade förhållanden på ganska kort tid. Jag tror jag börjar ana svaret...

När jag var yngre var den största skräcken - det värsta jag kunde tänka mig - att bli ensamstående mamma. Jag såg på ensamstående mammor med beundran och "stackars dig"-känslor och tänkte "måtte det aldrig hända mig!"

Men så hände det. Relationen med barnens pappa gick i stöpet - till sist - efter år av förnedring och envist "det SKA gå!!" Han stack. Kvar stod jag med tre barn i åldrarna 9, 12 och 13 och ALLT ansvar. Många var nätterna och dagarna jag förbannade mitt öde och jag levde mig in i barnens smärta efter sveket. MEN som en klok person sa´ (tack Paolo!); Jag kunde inte känna åt barnen. Jag kunde inte bli mamma och pappa. Och jag ville ju inte ha tillbaka mannen, så varför gå runt och vara bitter??

Efter en tid blev det lättare och jag kunde till och med inse fördelarna med att vara ensam mamma; Jag bestämde ALLT själv, behövde inte kompromissa och behövde inte ha barn som hävdade att "hos pappa får vi minsann..." och "pappa säger..." För så var det ju inte. Pappan sa´ inte därför att de i princip hade noll kontakt med honom, liksom jag.

Senare, under en tid tänkte jag "att åldras ensam måste vara det vara det värsta straffet. Tänk att inte ha en älskad andra hälft att dela alla upplevelser med!"

NU är jag ensam - igen - för andra gången på kort tid. Tanken på män får mina nackhår att resa sig... (Nåja - det kanske var en lätt överdrift, men du förstår nog vad jag menar!) Visst, jag förstår att det tänket går över så småningom men jag hoppas det tar tid. Jag vill verkligen inte ha en nära relation till en "partner" just nu. Jag har börjat tänka att jag kanske inte hittar någon igen som jag ens vill leva i en nära relation med. Det märkliga är att tanken som då följer är; "Men, vad gör det??"

Den viktigaste i mitt liv är jag själv, se´n följer mina barn och mina vänner. Om jag hade en nära relation med EN person men inga vänner skulle jag stå mig slätt! Däremot; utan en nära relation med en livspartner men med många vänner, är livet faktiskt riktigt okey och kanske t o m bättre än riktigt okey!!

Så, min slutsats blir;

Livet går ut på att hitta mig själv och inte fasa över umgänget med mig själv! Jag vill njuta av att kunna planera och spendera min tid precis som jag vill. Och jag vill nära relationen till nära och kära, umgås med mina vänner och våga tycka att det är okey att njuta av ensamheten då och då. Om jag träffar någon som är rätt utmed vägen så hade jag tur, men jag kommer inte att söka...

Jag vill vara en god energi och betyda skillnaden - medan jag njuter av att göra det. Jag börjar nu...