Föränderlighet...

Att livet är föränderligt har väl knappast undgått någon, men att så mycket kan hända så fort och som spelar så stor roll för resten av livet, känns både fascinerande och skrämmande!

Jag minns första hösten vi hittat hem efter utlandsåren, mitt liv var i kris därför att vår relation var i kris, d v s min relation med barnens pappa.
Den hösten fick jag uppleva den tuffaste tiden hittills i mitt liv. Det var inte bara en trasig relation med otrohet och bristande kommunikation utan också en nära väns död, aoptionshandlingar som inte gällde i Sverige med ny adoptionsutredning som följd.
Det var en älskad häst/ vän som hastigt dog efter ett rutiningrepp på djursjukhuset, det var en dotter som lades in på lasarettet i 10 dagar för utredning av dels medfödd syfilis, dels tillväxthormonbrist. Det var söner som vantrivdes i skolan.
Det var ett jobb jag inte tyckte jag platsade på och det var - som vanligt - totalansvar för alla barnen, då mannen veckopendlade till Malmö och lyste med sin frånvaro även på helgerna när relationen var riktigt usel...

Jag minns att jag ett par gånger upplevde hur ångest och vanmakt gav mig fullständig andnöd, en hemsk upplevelse som satte djupa spår. Jag vet att jag ofta sett tillbaka på den perioden i mitt liv och tänkt att det var då relationen dog, fast den fysiskt sett fortsatte i tre år till.

Ikväll ringde min före detta svärmor - hon som jag hade en usel relation till under hela mitt 16-åriga förhållande med hennes son, då hon alltid tog hans parti. Hon har ju bett mig om ursäkt nu på ålderns höst och erkänt att hon gjorde fel, vilket är stort.
Nu när hon ringde var det för att berätta hur bra hon mår se´n hennes man sedan 55 år flyttat ut - utan ett ord! Det enda hon beklagade var att hon inte gjorde slut på förhållandet för 25 år sedan!
"Tänk hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut nu!" var hennes kommentar.
Jag som förbannat mig själv många gånger att jag härdade ut så länge som jag gjorde, kände mig plötsligt som en vinnare!

Häromdagen tog mitt liv en ny riktning. Min Man, Mannen i mitt liv, och jag har skilts åt.
Det är med blandade känslor jag skriver det här för han är den som lärt mig mest om allt som är viktigt, den enda som jag älskat och som älskat mig tillbaka villkorslöst och som jag vuxit och utvecklats tillsammans med. Han har varit min mentor och terapeut, älskare och själsfrände. Min bäste vän... Jag är oerhört tacksam över tiden vi fick tillsammans.
Jag älskar honom än - och han älskar mig - men hur vi än försöker får vi inte ihop våra liv, vår vardag.

Sedan han flyttade i somras och vi blev särbos har vi levt parallella liv och våra stigar har inte korsats här och var utan mera strålat samman någon gång då och då. Vi lever för olika liv och har för olika intressen för att känna oss riktigt delaktiga i varandras världar.
"Du har inte tid med vår relation" har jag fått höra allt oftare den senaste tiden. Det dåliga samvetet har knackat på för att jag vet att det är sant. Jag har verkligen inte tid. Med mitt lärarjobb, mitt företag och med fyra tonåringar i huset har det varit svårt att prioritera Mannen 8 mil bort.
När huset nyligen blev vattenskadat eller när fosterdottern skadar sig är det mina problem eftersom det är mitt hus och min fosterdotter - delaktigheten uteblir, liksom den stöttning jag känner att jag måste få för att orka.

Strax före jul höll jag på att sladda in i den beryktade "väggen" av all den stress och oro som renoveringen medförde. Jag glömde siffror och vad jag sagt till människor... Jag glömde vart jag var på väg när jag körde bil. Jag började fundera på likheter i min psykiska ohälsa med den där första hösten hemma, efter utlandsåren, då när allt höll på att rämna.

Just nu har jag brutit upp från Mannen jag älskar - vi har haft avskedsälskog idag - jag har precis blivit varslad från mitt arbete på skolan då det finns gott om övertaliga lärare i Västerås kommun och jag har dessutom en GIGANTISK vattenläcka i mitt hus (inte bara en vattenläcka utan förmodligen 4-5 stycken, samtidigt!) och ändå...

...Ändå känner jag mig sällsamt lugn och på något märkligt sätt - harmonisk! I jämförelse var händelserna runt omkring mig strax före jul en piss i Mississippi mot vad som händer i mitt liv just nu!
Kanske beror det på att jag börjat lyssna inåt. Vad vill jag? Vad är bra för mig? Kanske beror det på att jag känner att jag har ansvar - och tar ansvar - för resten av mitt liv.


En sak vet jag dock... Du har varit bra för mig, Mannen. Du har lärt mig det viktigaste jag vet om livet. Du har en bit av mitt hjärta hos dig för all framtid och jag älskar dig - mer än du förstår!

TACK!!!!!