Åååååh vilken fantastiskt händelserik månad januari varit!
Och jag pratar mest positiva händelser kanske du förstår, om jag tillägger att "Åååååh"-et ska utläsas med en vällustsuck!
Händelserik och hektisk - men sååå rolig!
Inför öppnandet av Lusthuset jobbade vi natt och dag, nästan...
Mina underbara föräldrar hjälpte mig massor och jag målade det sista samma morgon som invigningen skulle vara!
Terapeuterna som inte sett "skapelsen" i färdigt skick anlände med olika intervall beroende på hur långt de hade att åka, trafik och annat...
Snabbfika och lite pep-talk och sedan stod första gästen i hallen en halvtimme innan utsatt öppnandetid och innan terapeuterna själva hunnit gå in och beundra vår gemensamma oas!
Första timmen blev lugn, nästan lite illavarslande lugn, men sedan kom folk i jämn ström och någon intelligent person som räknade dem alla sa´ att det kom ca 55 personer;
vänner, grannar, gamla arbetskamrater, folk från näringslivet i Hallsta och några till. Tyvärr kom ingen från pressen dock, men de kommer denna vecka!
När invigningen var avklarad skålades det och hurrades (...för mig! Genant, men KUL!) och sedan ville Cai säga några ord...
Ett tal, trodde vi; om hur vi nu skulle erövra världen med detta suveräna Lusthus-koncept!
Men så blev det inte alls!
Cai berättade - under en 20 minuters monolog där hela känslospektrat rymdes - att han dagen innan fått beskedet att han lider av obotlig leukemi!!! Det kändes som en fet hästspark i magen på oss alla! Så fruktansvärt orättvist och vilket totalt antiklimax! Vi stod som fågelholkar allihopa... Vad gör man? Vad säger man? Totalt mörker och frustration!
Kvällen avslutades med middag för Lotta och Anne innan de for tillbaka till Stockholm igen, men även för Mannen i mitt liv, som blev ombedd att komma - för vi orkar inte vara ifrån varandra!
Vi vet ju vad vi känner för varandra, så varför pinas...?!?
Några dagar senare hade jag min första officiella träff med Lena, min mentor i Almis mentor/ adept-program, hemma hos mig. På några timmar fick jag så mycket mera kött på benen i företagsfrågor och annat! Vilken lycka och förmån att ha en så´n kunskapskälla att ösa ur! ;O)
Innan Lena skulle åka hem frågade hon i förbifarten om jag hade lust att hänga på till Säfsen 10 dagar senare. Hon och sex andra kvinnliga företagare skulle åka upp till hennes stuga där och prata företagsstrategi en hel helg.
Javisst! sa´ jag utan att fundera. Tänk att få spåna företag en hel helg med massor av erfarna personer runtomkring sig!
Och det blev verkligen så bra som jag hade hoppats eller faktiskt ännu bättre! Trevliga tjejer i en skön avspänd miljö och alla var intresserade av allas problematik och kom med ideér och förslag på lösningar hela tiden! Bastubad och massage och sena nätter. Dessutom utkristalliserades olika samarbeten och flera av tjejerna som var med gav mig verkligen "vill-lära-känna-bättre!"-känsla... Bea och Cecilia är typiska så´na!
Nu har jag dragit igång flera olika samarbeten och känner att jag är "på g", vilket känns fantastiskt roligt! Bröllops- och festmässa nästa helg, kanalmässan i Hallsta i april, en intervju med en tidning nu på fredag och kommunledningen har bett att få komma och prata, samt en del annat däremellan!
Något som inte varit så kul sista veckan är att M har opererat bort sina halsmandlar och det är ingen hit - jag lovar! Fast det nu är fem dagar sedan går hon fortfarande på flytande föda och tar sin smärtlindring i rumpan, för att det gör så ont att svälja...
Så, sammanfattningsvis;
Januari är inte så mörk! Det kan hända massor av roliga saker då också...
Och tråkiga och omskakande saker också, förstås!
Men jag är lycklig och djupt tillfreds med mitt liv just nu!
Jag lever min dröm, hur många gör det??
måndag 26 januari 2009
torsdag 1 januari 2009
2008 - Händelsernas år!
Tänk att det redan gått ett år sedan jag skulle summera vad 2007 burit med sig!
Nu till 2008, då;
"Händelsernas år", förutspådde jag förra nyåret och gissa att jag fick rätt!
MEN jag hade aldrig trott att vissa så för mig mycket dramatiska saker skulle inträffa...
Framför allt har 2008 varit ett år då jag fått kontakt med personer från tidigare skeden i mitt liv och dessutom träffat nya underbara människor! Personer från förr som dykt upp är Geir, Roine, Hasse, Stefan, Thomas och Monika, men även min storasyster Carolina som jag aldrig fått lära känna riktigt tidigare.
Nya bekantskaper är Cai, Peggy, Mari, Nina, Anne (vi träffades visserligen året innan men vi har lärt känna varandra i år!), fyra av dessa är blivande kollegor till mig!
I början av året började vännen och jag leta efter lämplig lokal till vårat gemensamma projekt Lusthuset, runt om i grannskapet. Sedan hittade vi en fantastisk gård norr om Västerås, ovanför ett vattenfall och granne med en engelsk park anlagd på 1700-talet. Mentalt flyttade jag in där vid första besöket - aldrig har ett ställe gjort ett sådant intryck direkt! MEN investeringarna skulle bli för stora och utgången oviss, även gällande partnerskap och boende där med barn så vi fick tänka om.
I februari for jag och Mannen till Cai i norra Roslagen på en hel dags parterapi. Där insåg min sambo att vi behövde bli särbos för hans välbefinnandes skull. Han hade länge känt sig "inmålad i ett hörn" och hos Cai förstod han att det måste sägas det han kände.
Panik och kaos och ångest fyllde mig! Kanske delvis beroende på mitt "bagage", jag har ju blivit lämnad flera gånger förr och så´nt sätter spår i själen... till slut bestämde vi oss för att försöka som särbos med start från mitten av sommaren.
Genom mannens deklarerande av flytt öppnades samtidigt nya möjligheter i vårat eget hus. Ett sovrum på övervåningen skulle bli ledigt då hans hos oss permanentboende dotter flyttade ut - då kunde min äldste som bodde på undervåningen flytta upp och frigöra hela undervåningen... Tänk att köra hela Lusthus-idén HEMMA istället!??!!
Många långa diskussioner och samtal senare med bank och arbetsförmedling, vännen och Mannen så blev det bestämt. JAG skulle investera hemma och köra företags-racet själv, vännen skulle hyra in sig när han jobbade hos mig och efter lååångt letande efter snickare (och idel brutna löften från ett antal) lovade Mannen att hjälpa mig, även då han fullständigt avskyr renoveringsarbete.
Den första juli flyttade Mannen ut. Innan dess hade vi haft en skön semester på tu man hand i Lettland. Pojkarna åkte till Tjeckien för att semestra med pappan och hans nya fru, men det slutade i total katastrof... Bägge deklarerade att de ville hem om han inte kunde låta bli droger när de är där och efter det gick det till handgripligheter. Pappan har fortfarande inte pratat med äldste sonen sedan han åkte tillbaka hem från den semestern!
Medan pojkarna var utomlands började renoveringen och samtidigt flyttade M in, en mager
16-årig vilsen tjej med svart hår och rakbladsärr på armarna. Att det skulle gå så bra att ha henne hos oss hade jag aldrig kunna drömma om och tanken att hon skulle stanna var heller inte självklar från början, men så blev det och hon är redan en familjemedlem och accepterad och omtyckt av alla. Idag lever hon och min yngsta (13) nästan i symbios med varandra och har vansinnigt roligt tillsammans.
Tidigare under sommaren hade vi "chokladbarnen" varje helg, ett underbart syskonpar från Somalia, 1½ och 3½ år. Mamman blev oskyldigt fotbojad för förtal då hon tog tillbaka en misshandelsanmälan.
Renoveringen!
Ja, vad ska man säga om den... Att den sugit all must som finns ur mig, fysiskt och mentalt!
Att den gjorde att varje gång mannen och jag träffades (varannan helg) under hösten så var han tvungen att pyssla med något han verkligen avskydde, dessutom för min skull, samtidigt som vi inte hade möjlighet att nära vår relation.
Utöver det blev det en tung omorganisation på skolan med mycket längre lektionspass och mindre planeringstid och tid med kollegor. Yngsta dottern började sacka efter i skolan, skolka hela dagar och kom en dag till mitt jobb för att visa upp sin rakbladsrispade arm... "Arg på pappa!" var hennes enda förklaring.
Ett annat stort orosmoln har varit ekonomin! Jag gick från lovad starta-eget-bidrag till "tyvärr pengarna är slut!" De på banken lånade 200.000 kronorna som min glädjekalkyl sagt mig att det skulle kosta att renovera sprack snart och i dags dato är jag uppe i långt över 300.000. Att ta´ av lånade pengar varje månad för att ha råd att betala räkningarna och kunna bo kvar har varit en stor stress i sig.
Jag var bara millimetrar från att crasha in i den beryktade "väggen". Jag började storgråta om någon höjde rösten till mig, glömde bort hur siffran sex såg ut under flera dagar och sov i snitt 4 timmar per natt.
Till slut blev det två dagars sjukskrivning för psykisk obalans vilket blev vändningen. När se´n elevernas betyg var satta i skolan föll en sten.
Den andra stenen föll när den inofficiella invigningen av Lusthuset för mina 20-25 närmaste vänner med traditionellt julklappsbyte var över.
En tredje sten när vi mönstrade på Ålandsbåten jag och mina ungdomar tillsammans med mina föräldrar, bror med familj och yngste sonens flickvän, totalt 15 personer.
Första kvällen ombord somnade jag som när man fäller ett träd direkt efter den fantastiska á la carte-middagen och sov i 14 timmar (då hade jag dessutom sovit en timme på bussen till båten!)
Det var tur att julkryssningen varade i två dygn, så jag hade en kväll att ta igen det jag missat!
Och det var helt i min smak att varje måltid sätta sig vid dukat bord och bara njuta!
Ombord på båten kom en kompakt "blå" känsla över mig, dock. Den hade helt klart med särboskapet och relationen till Mannen att göra och den har gjort sig påmind många gånger under våra fyra år tillsammans. Melankoli och sorg. Längtan. Saknad. Kan man älska för mycket? Han är nöjd med tillvaron nu men jag vill ju dela min vardag med honom och någon så´n lösning kommer inte att bli verklighet, inte inom de närmaste 5-7 åren i allafall...
Jag har levat isär så länge tidigare - både utomlands och i Sverige - så det känns så hopplöst mycket "I´ve been there, done that..." och jag vet att så vill jag inte ha det!
Nu har vi under ledsamma förhållanden bestämt att vi tar en "time out" i relationen. Ett par månader ifrån varandra, för att se om det leder till ett "klarare tänk"... Vi har firat nyår var för sig för första gången. Det är en märklig känsla, jag har ju faktiskt friat till den här Mannen! Samtidigt känns det som om det ger lite ro i själen att slippa den konstant saknaden som faktiskt uteblir när vi bestämt att vi inte ska ses på ett tag. Kanske ger det energi till andra saker på ett nytt sätt?
Nu står 2009 för dörren och Lusthuset öppnar officiellt nästa helg! Det ska bli så spännande och roligt!! Och vår företagsidé involverar nu 6 ytterligare personer (totalt är vi 8 stycken!) som alla ska hyra in sig hos mig och bedriva olika terapiformer och en av dem är min guru Cai!
Håll tummarna och Gott Nytt År!!!
Nu till 2008, då;
"Händelsernas år", förutspådde jag förra nyåret och gissa att jag fick rätt!
MEN jag hade aldrig trott att vissa så för mig mycket dramatiska saker skulle inträffa...
Framför allt har 2008 varit ett år då jag fått kontakt med personer från tidigare skeden i mitt liv och dessutom träffat nya underbara människor! Personer från förr som dykt upp är Geir, Roine, Hasse, Stefan, Thomas och Monika, men även min storasyster Carolina som jag aldrig fått lära känna riktigt tidigare.
Nya bekantskaper är Cai, Peggy, Mari, Nina, Anne (vi träffades visserligen året innan men vi har lärt känna varandra i år!), fyra av dessa är blivande kollegor till mig!
I början av året började vännen och jag leta efter lämplig lokal till vårat gemensamma projekt Lusthuset, runt om i grannskapet. Sedan hittade vi en fantastisk gård norr om Västerås, ovanför ett vattenfall och granne med en engelsk park anlagd på 1700-talet. Mentalt flyttade jag in där vid första besöket - aldrig har ett ställe gjort ett sådant intryck direkt! MEN investeringarna skulle bli för stora och utgången oviss, även gällande partnerskap och boende där med barn så vi fick tänka om.
I februari for jag och Mannen till Cai i norra Roslagen på en hel dags parterapi. Där insåg min sambo att vi behövde bli särbos för hans välbefinnandes skull. Han hade länge känt sig "inmålad i ett hörn" och hos Cai förstod han att det måste sägas det han kände.
Panik och kaos och ångest fyllde mig! Kanske delvis beroende på mitt "bagage", jag har ju blivit lämnad flera gånger förr och så´nt sätter spår i själen... till slut bestämde vi oss för att försöka som särbos med start från mitten av sommaren.
Genom mannens deklarerande av flytt öppnades samtidigt nya möjligheter i vårat eget hus. Ett sovrum på övervåningen skulle bli ledigt då hans hos oss permanentboende dotter flyttade ut - då kunde min äldste som bodde på undervåningen flytta upp och frigöra hela undervåningen... Tänk att köra hela Lusthus-idén HEMMA istället!??!!
Många långa diskussioner och samtal senare med bank och arbetsförmedling, vännen och Mannen så blev det bestämt. JAG skulle investera hemma och köra företags-racet själv, vännen skulle hyra in sig när han jobbade hos mig och efter lååångt letande efter snickare (och idel brutna löften från ett antal) lovade Mannen att hjälpa mig, även då han fullständigt avskyr renoveringsarbete.
Den första juli flyttade Mannen ut. Innan dess hade vi haft en skön semester på tu man hand i Lettland. Pojkarna åkte till Tjeckien för att semestra med pappan och hans nya fru, men det slutade i total katastrof... Bägge deklarerade att de ville hem om han inte kunde låta bli droger när de är där och efter det gick det till handgripligheter. Pappan har fortfarande inte pratat med äldste sonen sedan han åkte tillbaka hem från den semestern!
Medan pojkarna var utomlands började renoveringen och samtidigt flyttade M in, en mager
16-årig vilsen tjej med svart hår och rakbladsärr på armarna. Att det skulle gå så bra att ha henne hos oss hade jag aldrig kunna drömma om och tanken att hon skulle stanna var heller inte självklar från början, men så blev det och hon är redan en familjemedlem och accepterad och omtyckt av alla. Idag lever hon och min yngsta (13) nästan i symbios med varandra och har vansinnigt roligt tillsammans.
Tidigare under sommaren hade vi "chokladbarnen" varje helg, ett underbart syskonpar från Somalia, 1½ och 3½ år. Mamman blev oskyldigt fotbojad för förtal då hon tog tillbaka en misshandelsanmälan.
Renoveringen!
Ja, vad ska man säga om den... Att den sugit all must som finns ur mig, fysiskt och mentalt!
Att den gjorde att varje gång mannen och jag träffades (varannan helg) under hösten så var han tvungen att pyssla med något han verkligen avskydde, dessutom för min skull, samtidigt som vi inte hade möjlighet att nära vår relation.
Utöver det blev det en tung omorganisation på skolan med mycket längre lektionspass och mindre planeringstid och tid med kollegor. Yngsta dottern började sacka efter i skolan, skolka hela dagar och kom en dag till mitt jobb för att visa upp sin rakbladsrispade arm... "Arg på pappa!" var hennes enda förklaring.
Ett annat stort orosmoln har varit ekonomin! Jag gick från lovad starta-eget-bidrag till "tyvärr pengarna är slut!" De på banken lånade 200.000 kronorna som min glädjekalkyl sagt mig att det skulle kosta att renovera sprack snart och i dags dato är jag uppe i långt över 300.000. Att ta´ av lånade pengar varje månad för att ha råd att betala räkningarna och kunna bo kvar har varit en stor stress i sig.
Jag var bara millimetrar från att crasha in i den beryktade "väggen". Jag började storgråta om någon höjde rösten till mig, glömde bort hur siffran sex såg ut under flera dagar och sov i snitt 4 timmar per natt.
Till slut blev det två dagars sjukskrivning för psykisk obalans vilket blev vändningen. När se´n elevernas betyg var satta i skolan föll en sten.
Den andra stenen föll när den inofficiella invigningen av Lusthuset för mina 20-25 närmaste vänner med traditionellt julklappsbyte var över.
En tredje sten när vi mönstrade på Ålandsbåten jag och mina ungdomar tillsammans med mina föräldrar, bror med familj och yngste sonens flickvän, totalt 15 personer.
Första kvällen ombord somnade jag som när man fäller ett träd direkt efter den fantastiska á la carte-middagen och sov i 14 timmar (då hade jag dessutom sovit en timme på bussen till båten!)
Det var tur att julkryssningen varade i två dygn, så jag hade en kväll att ta igen det jag missat!
Och det var helt i min smak att varje måltid sätta sig vid dukat bord och bara njuta!
Ombord på båten kom en kompakt "blå" känsla över mig, dock. Den hade helt klart med särboskapet och relationen till Mannen att göra och den har gjort sig påmind många gånger under våra fyra år tillsammans. Melankoli och sorg. Längtan. Saknad. Kan man älska för mycket? Han är nöjd med tillvaron nu men jag vill ju dela min vardag med honom och någon så´n lösning kommer inte att bli verklighet, inte inom de närmaste 5-7 åren i allafall...
Jag har levat isär så länge tidigare - både utomlands och i Sverige - så det känns så hopplöst mycket "I´ve been there, done that..." och jag vet att så vill jag inte ha det!
Nu har vi under ledsamma förhållanden bestämt att vi tar en "time out" i relationen. Ett par månader ifrån varandra, för att se om det leder till ett "klarare tänk"... Vi har firat nyår var för sig för första gången. Det är en märklig känsla, jag har ju faktiskt friat till den här Mannen! Samtidigt känns det som om det ger lite ro i själen att slippa den konstant saknaden som faktiskt uteblir när vi bestämt att vi inte ska ses på ett tag. Kanske ger det energi till andra saker på ett nytt sätt?
Nu står 2009 för dörren och Lusthuset öppnar officiellt nästa helg! Det ska bli så spännande och roligt!! Och vår företagsidé involverar nu 6 ytterligare personer (totalt är vi 8 stycken!) som alla ska hyra in sig hos mig och bedriva olika terapiformer och en av dem är min guru Cai!
Håll tummarna och Gott Nytt År!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
