Geir, Geir, Geir...
Tårarna rinner här flera gånger om dagen - och när de inte gör det värker kroppen av ett konstant tryck över bröstet...
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är blockad från din mail och kan inte messa. "Lika bra det", var min första reaktion - kanske kommer ett lugn då? Men känslorna är de samma och hopplösa att försöka förklara, men jag tänker prova ändå...
Ikväll var det öppet hus på sonens skola. T:s dotter går i samma klass och vi sågs för första gången sen den är kvällen i somras, då jag var tvungen att åka dit och trösta honom och du och jag messade varandra när jag var på väg hem.
Han har aldrig sett så glad ut någon gång som idag. Han var nyförälskad och hade frid i själen. Han bad om ursäkt för att hans kroniskt dåliga samvete för sina barn hindrat honom att älska mig fullt ut i vår relation.
Han hann bara fråga hur jag mådde så kom tårarna. Och jag insåg att kanske är det just i detta nyckeln ligger...
Jag var den som älskade mest under 16 år med barnens pappa. Jag älskade och förlät, hoppades och bad, om en förändring, en mognare man - trodde att han kanske skulle bli det med åren.
Till slut insåg jag, efter år av smärta och efter att blivit behandlad som "dump", att det aldrig skulle bli så. Jag var tvungen att bryta med honom och då var kärleken slut sedan länge, bara smärtan fanns kvar.
Jag träffade T alltför snabbt kan tyckas, men jag behövde honom i det läget, för jag var en spillra av mitt forna jag. Min självkänsla var non-existing och bara att ha en klok man som lyssnade var en lyx av obeskrivliga mått.
Många och långa nätter grät jag mig igenom, i min strävan efter att bli hel igen och T fanns där, men tyckte det var jobbigt och tungt.
Vi flyttade ihop och nästan omedelbart kände jag att något inte stämde. Han var inte lycklig.
Han kunde inte säga vad det var - för han visste inte själv - men hans sinnesstämning rann över
och försatte oss sjukt ofta i någonslags melankolisk sorgsen stämning... Jag älskade och älskade - igen! Tänkte att kärleken övervinner allt, bygger broar, läker.
Vi gick till slut i partearpi en hel dag - 6 timmar av spegling. På vägen hem sa´ han att han måste flytta. Lämna mig. Jag var sviken! IGEN!!
Jag skrek, grät och krävde hans omedelbara urträde ur mitt liv. Min sorg visste inga gränser.
Han övertalade mig att se nyktert på problemet. Han ville bara flytta, men fortsätta vår relation. Om jag älskade honom var jag väl ändå skyldig att ge det en chans?
Han flyttade och jag kände att jag gick in i den sorgeprocess som kom ur att bli lämnad, rent fysiskt. Nio månader senare var det jag som bad om ett slut, men bägge var eniga - det var för allas bästa. När jag gick ur den relationen kände jag mig HEL för första gången på många år. Jag var stark och fri och självständig!!! Hade sörjt klart. Jag ville stanna i den känslan, länge!
Sen kom du på besök...
My long lost friend! (Bara jag skriver de orden trillar tårarna här!!) Jag kämpade emot! VILLE ju inte!Vem trodde du att du var som kom och ändrade mina spelregler...? Men - som du vet - något väcktes till liv... Detta något var en känsla som slumrat sen Törnrosa somnade för 100 år se´n. Känslan av att vara älskad, till 1000 % och helt ovillkorligt!!
Herre Gud, Geir! FATTAR du vad du erbjöd mig???
Jag som ALDRIG någonsin fått känna det i mina vuxenrelationer med män. Hur skulle jag kunna säga "Nej tack, jag är nybliven singel!" i det läget?
Jag sög i mig, drack och drack din kärlek. Visste inte att livet kunde vara så gott mot mig! Hade jag, vi, förtjänat detta? Ja, det hade vi väl!? Men var kärleken på lika villkor? Jag vet inte. Jag kände att jag äntligen fick tillbaka allt jag givit själv!
Att vi var soulmates se´n tidigare gjorde inte saken sämre. Vår gemensamma historia från då vi "var små" gjorde också relationen oemotståndlig. Som att "hitta hem" igen. Efter att ha varit vilsen länge...
Ikväll har jag förstått att din kärlek som svämmat över på alla brädder har påmint mig om allt jag som ung var rädd för... Att bli lämnad. Oälskad. Att inte få tillbaka det jag själv ger. Att det är bättre att lämna innan man blir lämnad (och här kommer tårarna igen!). Att man inte - när allt kommer omkring - kan lita på någon!
Dina ovanor retade dessutom gallfeber på mig! Det är skönt att ha fysiska saker att skylla på...
Men saken är den Geir att jag förmodligen inte klarar av att bli så älskad. Det gör för ont! Jag törs inte! Jag är faktiskt helt jävla livrädd!! Och jag mådde ju så BRA innan du kom in i mitt liv igen! När jag var ensam. Ensam är stark finns det ett uttryck som heter. I mitt fall stämmer det nog mer än i någon annans.
Skadeskjuten, skrev du... Jag är den första att skriva under på det. Också på att jag kommer att älska dig så länge jag lever. Och vara tacksam för att du givit mig något ingen annan har.
Men always remember att i min värld så har även du övergivit mig tidigare...
XXXX
Från Anki
(med ansikte och tröja fullt av snor och tårar)
fredag 6 november 2009
onsdag 26 augusti 2009
Tack Kalle...
Det kom en dikt, den löd så här;
Patience
“Patience, I’ve got that,
discipline, suits me like a hat,
a gift from mother earth,
fitted right by birth”.
He spoke these words,
with confidence,
and shared these lines,
inspired by their ambience.
Felt they helped him by,
stood him in such good stead,
Simple, rhythmic lines, nothing shy,
it was time to go to bed.
Though patience, calm,
as birdsong on a fence,
They tend to come and go,
like roads of lifelong friends.
“Patience… do I hold it?”
His mindset appears to alter,
“Discipline, will at all it fit,
on days that seem to falter?”
The simple answer it is here,
It is all relative, it’s true, it’s clear;
Such words, such rhythmic lines,
are easier, much easier to come by,
indeed, more comforting the minds,
when her head on shoulder rests,
than when it’s way across the sea.
Kalle Vian
Patience
“Patience, I’ve got that,
discipline, suits me like a hat,
a gift from mother earth,
fitted right by birth”.
He spoke these words,
with confidence,
and shared these lines,
inspired by their ambience.
Felt they helped him by,
stood him in such good stead,
Simple, rhythmic lines, nothing shy,
it was time to go to bed.
Though patience, calm,
as birdsong on a fence,
They tend to come and go,
like roads of lifelong friends.
“Patience… do I hold it?”
His mindset appears to alter,
“Discipline, will at all it fit,
on days that seem to falter?”
The simple answer it is here,
It is all relative, it’s true, it’s clear;
Such words, such rhythmic lines,
are easier, much easier to come by,
indeed, more comforting the minds,
when her head on shoulder rests,
than when it’s way across the sea.
Kalle Vian
onsdag 8 juli 2009
Att lyssna inåt
Ett märkligt "möte" med en astrolog och en rad andra händelser under våren har gjort att jag börjat tänka på ett nytt sätt...
Det började med att väninnan Nina tipsade mig om att kontakta Jan Weiss http://hem.bredband.net/xstar/ - en alldeles fantastisk astrolog.
Jag blev nyfiken - förstås! - jag är ju så´n...
Jan och jag bestämde dag och tid när jag skulle ringa honom. Han ville bara veta exakta födelsedetaljer, mitt nuvarande yrke och relationstatus, inget mer.
Mellan en och två timmar behövde vi för samtalet, som skulle spelas in på cd så att jag kunde lyssna igen när jag ville.
Men i nära tre timmar berättade Jan om stjärnornas påverkan på mitt liv, om det förflutna, nuet och framtiden. Om mina barn, deras pappa, om kommande möten. Om min ekonomi, mitt företag och min andliga utveckling. Och inte en enda gång sa´ han något som kändes påhittat eller taget ur luften!
Detaljer som var totalt orimliga att googla fram på något sätt kom ur hans mun som den naturligaste sak i världen.
Han berättade om min barndom.
Han berättade om hur mina vänner uppfattar mig och vilka problem som ibland dyker upp i vänskapsrelationer.
Han berättade i detalj hur mina söner är och vilken karriär de kommer att göra.
Han berättade i detalj om barnens pappa. Och hans mamma.
Han berättade om den stora oförutsedda utgiften i mitt hus (gigantisk vattenläcka) den här sommaren.
Han berättade om mina svårigheter att göra rätt yrkesval innan hösten (jag har funderat på det se´n i mars).
Han berättade om mitt nya "tänk" och hur annorlunda jag kommer att se på livet bara om bara ett år, på grund av den nya andligheten som kommer att börja spira med start i början av den här sommaren.
Det skumma är att jag redan känner av det sistnämnda!
Det händer redan märkliga saker, som jag börjar ta´ för naturliga...! Det känns som om jag lyft medvetandenivån ett trappsteg, hur märkligt det än låter. Jag känner att jag har mera "flow" när jag stannar upp och lyssnar inåt. Kanske bidrar ledigheten till ökad tid att lyssna och tyda signaler också. Men häftigt är det!
Något annat kul som hänt är att jag nyligen haft besök från England av en man som jag var kär i och tillsammans med för 22 år sedan! Det märkliga i det senaste besöket var att vi fortfarande är på precis samma våglängd!
Då - för länge se´n - sa´ vi alltid att vi var tvillingsjälar och snudd på telepatiska. Den ena sa´ ofta vad den andre tänkte o s v. Vår relation varade inte så länge den gången, kanske 6 - 8 månader, och upphörde mycket på grund av (som jag minns det) att han flyttade utomlands - men den gjorde djupa intryck. Vid det senaste besöket tog vi vid där vi slutade för 22 år sedan, som den mest självklara sak i världen.
Fortfarande tänker vi väldigt lika, men ett annat intresse som vi delar - bland flera - är skrivandet. Döm om min förvåning när han berättade att han faktiskt känner Kalle Vian, som kommenterat en hel del av inläggen här på bloggen!
Ur detta började vi fantisera och diskutera om eventuella framtida gemensamma bokprojekt. Det skulle bara vara såååå kul!
Vi blev inviterade till mamma och pappa på middag en kväll. De hade ju träffat honom mycket "på den tiden det begav sig" och både jag och de fascinerades över hur han i detalj kunde redogöra för varenda liten grej som hänt, vi gjort eller sagt.
Många olika "cirklar" har slutits den här våren och försommaren och jag tror det är ett slags helande det hela handlar om! Det känns skönt att vi bestämt att vi kommer att träffas snart igen.
Det började med att väninnan Nina tipsade mig om att kontakta Jan Weiss http://hem.bredband.net/xstar/ - en alldeles fantastisk astrolog.
Jag blev nyfiken - förstås! - jag är ju så´n...
Jan och jag bestämde dag och tid när jag skulle ringa honom. Han ville bara veta exakta födelsedetaljer, mitt nuvarande yrke och relationstatus, inget mer.
Mellan en och två timmar behövde vi för samtalet, som skulle spelas in på cd så att jag kunde lyssna igen när jag ville.
Men i nära tre timmar berättade Jan om stjärnornas påverkan på mitt liv, om det förflutna, nuet och framtiden. Om mina barn, deras pappa, om kommande möten. Om min ekonomi, mitt företag och min andliga utveckling. Och inte en enda gång sa´ han något som kändes påhittat eller taget ur luften!
Detaljer som var totalt orimliga att googla fram på något sätt kom ur hans mun som den naturligaste sak i världen.
Han berättade om min barndom.
Han berättade om hur mina vänner uppfattar mig och vilka problem som ibland dyker upp i vänskapsrelationer.
Han berättade i detalj hur mina söner är och vilken karriär de kommer att göra.
Han berättade i detalj om barnens pappa. Och hans mamma.
Han berättade om den stora oförutsedda utgiften i mitt hus (gigantisk vattenläcka) den här sommaren.
Han berättade om mina svårigheter att göra rätt yrkesval innan hösten (jag har funderat på det se´n i mars).
Han berättade om mitt nya "tänk" och hur annorlunda jag kommer att se på livet bara om bara ett år, på grund av den nya andligheten som kommer att börja spira med start i början av den här sommaren.
Det skumma är att jag redan känner av det sistnämnda!
Det händer redan märkliga saker, som jag börjar ta´ för naturliga...! Det känns som om jag lyft medvetandenivån ett trappsteg, hur märkligt det än låter. Jag känner att jag har mera "flow" när jag stannar upp och lyssnar inåt. Kanske bidrar ledigheten till ökad tid att lyssna och tyda signaler också. Men häftigt är det!
Något annat kul som hänt är att jag nyligen haft besök från England av en man som jag var kär i och tillsammans med för 22 år sedan! Det märkliga i det senaste besöket var att vi fortfarande är på precis samma våglängd!
Då - för länge se´n - sa´ vi alltid att vi var tvillingsjälar och snudd på telepatiska. Den ena sa´ ofta vad den andre tänkte o s v. Vår relation varade inte så länge den gången, kanske 6 - 8 månader, och upphörde mycket på grund av (som jag minns det) att han flyttade utomlands - men den gjorde djupa intryck. Vid det senaste besöket tog vi vid där vi slutade för 22 år sedan, som den mest självklara sak i världen.
Fortfarande tänker vi väldigt lika, men ett annat intresse som vi delar - bland flera - är skrivandet. Döm om min förvåning när han berättade att han faktiskt känner Kalle Vian, som kommenterat en hel del av inläggen här på bloggen!
Ur detta började vi fantisera och diskutera om eventuella framtida gemensamma bokprojekt. Det skulle bara vara såååå kul!
Vi blev inviterade till mamma och pappa på middag en kväll. De hade ju träffat honom mycket "på den tiden det begav sig" och både jag och de fascinerades över hur han i detalj kunde redogöra för varenda liten grej som hänt, vi gjort eller sagt.
Många olika "cirklar" har slutits den här våren och försommaren och jag tror det är ett slags helande det hela handlar om! Det känns skönt att vi bestämt att vi kommer att träffas snart igen.
onsdag 29 april 2009
Föränderlighet...
Att livet är föränderligt har väl knappast undgått någon, men att så mycket kan hända så fort och som spelar så stor roll för resten av livet, känns både fascinerande och skrämmande!
Jag minns första hösten vi hittat hem efter utlandsåren, mitt liv var i kris därför att vår relation var i kris, d v s min relation med barnens pappa.
Den hösten fick jag uppleva den tuffaste tiden hittills i mitt liv. Det var inte bara en trasig relation med otrohet och bristande kommunikation utan också en nära väns död, aoptionshandlingar som inte gällde i Sverige med ny adoptionsutredning som följd.
Det var en älskad häst/ vän som hastigt dog efter ett rutiningrepp på djursjukhuset, det var en dotter som lades in på lasarettet i 10 dagar för utredning av dels medfödd syfilis, dels tillväxthormonbrist. Det var söner som vantrivdes i skolan.
Det var ett jobb jag inte tyckte jag platsade på och det var - som vanligt - totalansvar för alla barnen, då mannen veckopendlade till Malmö och lyste med sin frånvaro även på helgerna när relationen var riktigt usel...
Jag minns att jag ett par gånger upplevde hur ångest och vanmakt gav mig fullständig andnöd, en hemsk upplevelse som satte djupa spår. Jag vet att jag ofta sett tillbaka på den perioden i mitt liv och tänkt att det var då relationen dog, fast den fysiskt sett fortsatte i tre år till.
Ikväll ringde min före detta svärmor - hon som jag hade en usel relation till under hela mitt 16-åriga förhållande med hennes son, då hon alltid tog hans parti. Hon har ju bett mig om ursäkt nu på ålderns höst och erkänt att hon gjorde fel, vilket är stort.
Nu när hon ringde var det för att berätta hur bra hon mår se´n hennes man sedan 55 år flyttat ut - utan ett ord! Det enda hon beklagade var att hon inte gjorde slut på förhållandet för 25 år sedan!
"Tänk hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut nu!" var hennes kommentar.
Jag som förbannat mig själv många gånger att jag härdade ut så länge som jag gjorde, kände mig plötsligt som en vinnare!
Häromdagen tog mitt liv en ny riktning. Min Man, Mannen i mitt liv, och jag har skilts åt.
Det är med blandade känslor jag skriver det här för han är den som lärt mig mest om allt som är viktigt, den enda som jag älskat och som älskat mig tillbaka villkorslöst och som jag vuxit och utvecklats tillsammans med. Han har varit min mentor och terapeut, älskare och själsfrände. Min bäste vän... Jag är oerhört tacksam över tiden vi fick tillsammans.
Jag älskar honom än - och han älskar mig - men hur vi än försöker får vi inte ihop våra liv, vår vardag.
Sedan han flyttade i somras och vi blev särbos har vi levt parallella liv och våra stigar har inte korsats här och var utan mera strålat samman någon gång då och då. Vi lever för olika liv och har för olika intressen för att känna oss riktigt delaktiga i varandras världar.
"Du har inte tid med vår relation" har jag fått höra allt oftare den senaste tiden. Det dåliga samvetet har knackat på för att jag vet att det är sant. Jag har verkligen inte tid. Med mitt lärarjobb, mitt företag och med fyra tonåringar i huset har det varit svårt att prioritera Mannen 8 mil bort.
När huset nyligen blev vattenskadat eller när fosterdottern skadar sig är det mina problem eftersom det är mitt hus och min fosterdotter - delaktigheten uteblir, liksom den stöttning jag känner att jag måste få för att orka.
Strax före jul höll jag på att sladda in i den beryktade "väggen" av all den stress och oro som renoveringen medförde. Jag glömde siffror och vad jag sagt till människor... Jag glömde vart jag var på väg när jag körde bil. Jag började fundera på likheter i min psykiska ohälsa med den där första hösten hemma, efter utlandsåren, då när allt höll på att rämna.
Just nu har jag brutit upp från Mannen jag älskar - vi har haft avskedsälskog idag - jag har precis blivit varslad från mitt arbete på skolan då det finns gott om övertaliga lärare i Västerås kommun och jag har dessutom en GIGANTISK vattenläcka i mitt hus (inte bara en vattenläcka utan förmodligen 4-5 stycken, samtidigt!) och ändå...
...Ändå känner jag mig sällsamt lugn och på något märkligt sätt - harmonisk! I jämförelse var händelserna runt omkring mig strax före jul en piss i Mississippi mot vad som händer i mitt liv just nu!
Kanske beror det på att jag börjat lyssna inåt. Vad vill jag? Vad är bra för mig? Kanske beror det på att jag känner att jag har ansvar - och tar ansvar - för resten av mitt liv.
En sak vet jag dock... Du har varit bra för mig, Mannen. Du har lärt mig det viktigaste jag vet om livet. Du har en bit av mitt hjärta hos dig för all framtid och jag älskar dig - mer än du förstår!
TACK!!!!!
Jag minns första hösten vi hittat hem efter utlandsåren, mitt liv var i kris därför att vår relation var i kris, d v s min relation med barnens pappa.
Den hösten fick jag uppleva den tuffaste tiden hittills i mitt liv. Det var inte bara en trasig relation med otrohet och bristande kommunikation utan också en nära väns död, aoptionshandlingar som inte gällde i Sverige med ny adoptionsutredning som följd.
Det var en älskad häst/ vän som hastigt dog efter ett rutiningrepp på djursjukhuset, det var en dotter som lades in på lasarettet i 10 dagar för utredning av dels medfödd syfilis, dels tillväxthormonbrist. Det var söner som vantrivdes i skolan.
Det var ett jobb jag inte tyckte jag platsade på och det var - som vanligt - totalansvar för alla barnen, då mannen veckopendlade till Malmö och lyste med sin frånvaro även på helgerna när relationen var riktigt usel...
Jag minns att jag ett par gånger upplevde hur ångest och vanmakt gav mig fullständig andnöd, en hemsk upplevelse som satte djupa spår. Jag vet att jag ofta sett tillbaka på den perioden i mitt liv och tänkt att det var då relationen dog, fast den fysiskt sett fortsatte i tre år till.
Ikväll ringde min före detta svärmor - hon som jag hade en usel relation till under hela mitt 16-åriga förhållande med hennes son, då hon alltid tog hans parti. Hon har ju bett mig om ursäkt nu på ålderns höst och erkänt att hon gjorde fel, vilket är stort.
Nu när hon ringde var det för att berätta hur bra hon mår se´n hennes man sedan 55 år flyttat ut - utan ett ord! Det enda hon beklagade var att hon inte gjorde slut på förhållandet för 25 år sedan!
"Tänk hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut nu!" var hennes kommentar.
Jag som förbannat mig själv många gånger att jag härdade ut så länge som jag gjorde, kände mig plötsligt som en vinnare!
Häromdagen tog mitt liv en ny riktning. Min Man, Mannen i mitt liv, och jag har skilts åt.
Det är med blandade känslor jag skriver det här för han är den som lärt mig mest om allt som är viktigt, den enda som jag älskat och som älskat mig tillbaka villkorslöst och som jag vuxit och utvecklats tillsammans med. Han har varit min mentor och terapeut, älskare och själsfrände. Min bäste vän... Jag är oerhört tacksam över tiden vi fick tillsammans.
Jag älskar honom än - och han älskar mig - men hur vi än försöker får vi inte ihop våra liv, vår vardag.
Sedan han flyttade i somras och vi blev särbos har vi levt parallella liv och våra stigar har inte korsats här och var utan mera strålat samman någon gång då och då. Vi lever för olika liv och har för olika intressen för att känna oss riktigt delaktiga i varandras världar.
"Du har inte tid med vår relation" har jag fått höra allt oftare den senaste tiden. Det dåliga samvetet har knackat på för att jag vet att det är sant. Jag har verkligen inte tid. Med mitt lärarjobb, mitt företag och med fyra tonåringar i huset har det varit svårt att prioritera Mannen 8 mil bort.
När huset nyligen blev vattenskadat eller när fosterdottern skadar sig är det mina problem eftersom det är mitt hus och min fosterdotter - delaktigheten uteblir, liksom den stöttning jag känner att jag måste få för att orka.
Strax före jul höll jag på att sladda in i den beryktade "väggen" av all den stress och oro som renoveringen medförde. Jag glömde siffror och vad jag sagt till människor... Jag glömde vart jag var på väg när jag körde bil. Jag började fundera på likheter i min psykiska ohälsa med den där första hösten hemma, efter utlandsåren, då när allt höll på att rämna.
Just nu har jag brutit upp från Mannen jag älskar - vi har haft avskedsälskog idag - jag har precis blivit varslad från mitt arbete på skolan då det finns gott om övertaliga lärare i Västerås kommun och jag har dessutom en GIGANTISK vattenläcka i mitt hus (inte bara en vattenläcka utan förmodligen 4-5 stycken, samtidigt!) och ändå...
...Ändå känner jag mig sällsamt lugn och på något märkligt sätt - harmonisk! I jämförelse var händelserna runt omkring mig strax före jul en piss i Mississippi mot vad som händer i mitt liv just nu!
Kanske beror det på att jag börjat lyssna inåt. Vad vill jag? Vad är bra för mig? Kanske beror det på att jag känner att jag har ansvar - och tar ansvar - för resten av mitt liv.
En sak vet jag dock... Du har varit bra för mig, Mannen. Du har lärt mig det viktigaste jag vet om livet. Du har en bit av mitt hjärta hos dig för all framtid och jag älskar dig - mer än du förstår!
TACK!!!!!
söndag 22 mars 2009
Har väl inte hänt något se´n sist...?
Oj, det var länge sedan jag skrev! Vad har hänt se´n sist?
Tjaaa, till exempel...
Min kära mor har fyllt 70 och blivit uppvaktad med sitt livs första dator, Cai har blivit friskförklarad (halleluja!), min svägerska fått stroke i sömnen (vilket gav permanent synbortfall och hon får därmed aldrig köra bil eller mc mer), jag har varit med i flera tidningar vid flera tillfällen (VLT två ggr samt näringslivstidningen Provins 19), jag har bokat en sista-minuten-resa med tjejerna (vi sticker nästa lördag!), vi har haft en hysteriskt rolig personalfest med norsk karaeoke och tjejhångel (jag tror inte jag ska utveckla just DET vidare...!).
Jag har varit på en heldag med föreläsningar i ämnet retorik och lunchat med Gunilla - svenskläraren i tv-serien "klass 9 A" (en ren tillfällighet men vansinnigt intressant), jag har tillbringat hela sportlovet på BUP (akutinlagd M behövde hjälp och stöttning), varit med M på Laleh-konsert, jag har gjort en deal om tjänstebyte med Tony Irving (vacker av Tony virkad sjal bytes mot massage), min guddotter Lova har döpts (och jag designade - och Bea tillverkade - hennes doppresent!).
Jag har varit på lunchbröllop på ett slott i Stockholm (min kusin Jonas gifte sig på alla hjärtans dag. Underbar präst - ett bröllop helt i min smak!), vi har varit på temafest (Annes 45-årsfest)
i hyrd lokal och med inhyrt tokbra band (också detta i Stockholm), träffat en massa trevliga människor och "adopterat" ett helt tjejgäng (Annes!), dansat på Patricia och övernattat hos Lola, varit döförkyld och hemma med feber och hosta (trist!), njutit av den första vårsolen på långpromenader med hunden, börjat en femdagarskurs i entreprenörskap i skolan (intressant!) och vi har gått en tangokurs hos dansklubben Buenos Aros.
Jag har stått på en bröllopsmässa på stadshotellet och på en bröllopsutställning två dagar i Hallstahammar (och erbjudit gästerna gratis prova-på-ansiktsmassage), varit på 60-årsuppvaktning av mannens ex-svåger som är en isländsk nationalkändis (skådis, författare, poet, översättare), lagat bilen för en herrans massa pengar som jag inte har, upptäckt att jag har mögel i garaget, varit med sonen på danstävling i Hedemora och jag har pysslat om Cai och Christina som varit här en långhelg och bland annat fått massage och spa-at...
Vilket av ovanstående ska jag berätta lite mer om? Eller glömde jag kanske att nämna något...??
Kanske att yngste sonen dumpat flickvännen sedan länge för gott eller att äldste sonen tagit körkort på första försöket? Eller att yngsta dottern haft sitt första besök på BUP och man misstänker ADD vilket hon nu ska testas för?
Kanske att jag "rört om i grytan" ordentligt med ett långt brev till överläkaren på nyss nämnda instutition på grund av mitt starka missnöje med den katastrofala så kallade vården där - fast då i ett helt annat ärende?
Sist men inte minst har jag (se´n i början av januari) gått ner 14 kilo!!
Puh!!
Inledningsvis tänkte jag;
"...men det har väl inte hänt något se´n sist jag skrev?",
men jag förstår dem bättre nu som tycker att mitt liv går i 190!
;O)
Nästa helg är det danstävling i Linköping och helgen därpå ser jag fram emot att åka iväg en vecka till Turkiet tillsammans med mina tjejer - det ska bli såååå skönt och mysigt!!
Kanske jag ska stanna upp då och reflektera? Vill hinna ifatt mig själv och ta ut kursen...
Tjaaa, till exempel...
Min kära mor har fyllt 70 och blivit uppvaktad med sitt livs första dator, Cai har blivit friskförklarad (halleluja!), min svägerska fått stroke i sömnen (vilket gav permanent synbortfall och hon får därmed aldrig köra bil eller mc mer), jag har varit med i flera tidningar vid flera tillfällen (VLT två ggr samt näringslivstidningen Provins 19), jag har bokat en sista-minuten-resa med tjejerna (vi sticker nästa lördag!), vi har haft en hysteriskt rolig personalfest med norsk karaeoke och tjejhångel (jag tror inte jag ska utveckla just DET vidare...!).
Jag har varit på en heldag med föreläsningar i ämnet retorik och lunchat med Gunilla - svenskläraren i tv-serien "klass 9 A" (en ren tillfällighet men vansinnigt intressant), jag har tillbringat hela sportlovet på BUP (akutinlagd M behövde hjälp och stöttning), varit med M på Laleh-konsert, jag har gjort en deal om tjänstebyte med Tony Irving (vacker av Tony virkad sjal bytes mot massage), min guddotter Lova har döpts (och jag designade - och Bea tillverkade - hennes doppresent!).
Jag har varit på lunchbröllop på ett slott i Stockholm (min kusin Jonas gifte sig på alla hjärtans dag. Underbar präst - ett bröllop helt i min smak!), vi har varit på temafest (Annes 45-årsfest)
i hyrd lokal och med inhyrt tokbra band (också detta i Stockholm), träffat en massa trevliga människor och "adopterat" ett helt tjejgäng (Annes!), dansat på Patricia och övernattat hos Lola, varit döförkyld och hemma med feber och hosta (trist!), njutit av den första vårsolen på långpromenader med hunden, börjat en femdagarskurs i entreprenörskap i skolan (intressant!) och vi har gått en tangokurs hos dansklubben Buenos Aros.
Jag har stått på en bröllopsmässa på stadshotellet och på en bröllopsutställning två dagar i Hallstahammar (och erbjudit gästerna gratis prova-på-ansiktsmassage), varit på 60-årsuppvaktning av mannens ex-svåger som är en isländsk nationalkändis (skådis, författare, poet, översättare), lagat bilen för en herrans massa pengar som jag inte har, upptäckt att jag har mögel i garaget, varit med sonen på danstävling i Hedemora och jag har pysslat om Cai och Christina som varit här en långhelg och bland annat fått massage och spa-at...
Vilket av ovanstående ska jag berätta lite mer om? Eller glömde jag kanske att nämna något...??
Kanske att yngste sonen dumpat flickvännen sedan länge för gott eller att äldste sonen tagit körkort på första försöket? Eller att yngsta dottern haft sitt första besök på BUP och man misstänker ADD vilket hon nu ska testas för?
Kanske att jag "rört om i grytan" ordentligt med ett långt brev till överläkaren på nyss nämnda instutition på grund av mitt starka missnöje med den katastrofala så kallade vården där - fast då i ett helt annat ärende?
Sist men inte minst har jag (se´n i början av januari) gått ner 14 kilo!!
Puh!!
Inledningsvis tänkte jag;
"...men det har väl inte hänt något se´n sist jag skrev?",
men jag förstår dem bättre nu som tycker att mitt liv går i 190!
;O)
Nästa helg är det danstävling i Linköping och helgen därpå ser jag fram emot att åka iväg en vecka till Turkiet tillsammans med mina tjejer - det ska bli såååå skönt och mysigt!!
Kanske jag ska stanna upp då och reflektera? Vill hinna ifatt mig själv och ta ut kursen...
måndag 26 januari 2009
Lusthuset öppnar, Cai, Säfsenhelg och halsmandlar!
Åååååh vilken fantastiskt händelserik månad januari varit!
Och jag pratar mest positiva händelser kanske du förstår, om jag tillägger att "Åååååh"-et ska utläsas med en vällustsuck!
Händelserik och hektisk - men sååå rolig!
Inför öppnandet av Lusthuset jobbade vi natt och dag, nästan...
Mina underbara föräldrar hjälpte mig massor och jag målade det sista samma morgon som invigningen skulle vara!
Terapeuterna som inte sett "skapelsen" i färdigt skick anlände med olika intervall beroende på hur långt de hade att åka, trafik och annat...
Snabbfika och lite pep-talk och sedan stod första gästen i hallen en halvtimme innan utsatt öppnandetid och innan terapeuterna själva hunnit gå in och beundra vår gemensamma oas!
Första timmen blev lugn, nästan lite illavarslande lugn, men sedan kom folk i jämn ström och någon intelligent person som räknade dem alla sa´ att det kom ca 55 personer;
vänner, grannar, gamla arbetskamrater, folk från näringslivet i Hallsta och några till. Tyvärr kom ingen från pressen dock, men de kommer denna vecka!
När invigningen var avklarad skålades det och hurrades (...för mig! Genant, men KUL!) och sedan ville Cai säga några ord...
Ett tal, trodde vi; om hur vi nu skulle erövra världen med detta suveräna Lusthus-koncept!
Men så blev det inte alls!
Cai berättade - under en 20 minuters monolog där hela känslospektrat rymdes - att han dagen innan fått beskedet att han lider av obotlig leukemi!!! Det kändes som en fet hästspark i magen på oss alla! Så fruktansvärt orättvist och vilket totalt antiklimax! Vi stod som fågelholkar allihopa... Vad gör man? Vad säger man? Totalt mörker och frustration!
Kvällen avslutades med middag för Lotta och Anne innan de for tillbaka till Stockholm igen, men även för Mannen i mitt liv, som blev ombedd att komma - för vi orkar inte vara ifrån varandra!
Vi vet ju vad vi känner för varandra, så varför pinas...?!?
Några dagar senare hade jag min första officiella träff med Lena, min mentor i Almis mentor/ adept-program, hemma hos mig. På några timmar fick jag så mycket mera kött på benen i företagsfrågor och annat! Vilken lycka och förmån att ha en så´n kunskapskälla att ösa ur! ;O)
Innan Lena skulle åka hem frågade hon i förbifarten om jag hade lust att hänga på till Säfsen 10 dagar senare. Hon och sex andra kvinnliga företagare skulle åka upp till hennes stuga där och prata företagsstrategi en hel helg.
Javisst! sa´ jag utan att fundera. Tänk att få spåna företag en hel helg med massor av erfarna personer runtomkring sig!
Och det blev verkligen så bra som jag hade hoppats eller faktiskt ännu bättre! Trevliga tjejer i en skön avspänd miljö och alla var intresserade av allas problematik och kom med ideér och förslag på lösningar hela tiden! Bastubad och massage och sena nätter. Dessutom utkristalliserades olika samarbeten och flera av tjejerna som var med gav mig verkligen "vill-lära-känna-bättre!"-känsla... Bea och Cecilia är typiska så´na!
Nu har jag dragit igång flera olika samarbeten och känner att jag är "på g", vilket känns fantastiskt roligt! Bröllops- och festmässa nästa helg, kanalmässan i Hallsta i april, en intervju med en tidning nu på fredag och kommunledningen har bett att få komma och prata, samt en del annat däremellan!
Något som inte varit så kul sista veckan är att M har opererat bort sina halsmandlar och det är ingen hit - jag lovar! Fast det nu är fem dagar sedan går hon fortfarande på flytande föda och tar sin smärtlindring i rumpan, för att det gör så ont att svälja...
Så, sammanfattningsvis;
Januari är inte så mörk! Det kan hända massor av roliga saker då också...
Och tråkiga och omskakande saker också, förstås!
Men jag är lycklig och djupt tillfreds med mitt liv just nu!
Jag lever min dröm, hur många gör det??
Och jag pratar mest positiva händelser kanske du förstår, om jag tillägger att "Åååååh"-et ska utläsas med en vällustsuck!
Händelserik och hektisk - men sååå rolig!
Inför öppnandet av Lusthuset jobbade vi natt och dag, nästan...
Mina underbara föräldrar hjälpte mig massor och jag målade det sista samma morgon som invigningen skulle vara!
Terapeuterna som inte sett "skapelsen" i färdigt skick anlände med olika intervall beroende på hur långt de hade att åka, trafik och annat...
Snabbfika och lite pep-talk och sedan stod första gästen i hallen en halvtimme innan utsatt öppnandetid och innan terapeuterna själva hunnit gå in och beundra vår gemensamma oas!
Första timmen blev lugn, nästan lite illavarslande lugn, men sedan kom folk i jämn ström och någon intelligent person som räknade dem alla sa´ att det kom ca 55 personer;
vänner, grannar, gamla arbetskamrater, folk från näringslivet i Hallsta och några till. Tyvärr kom ingen från pressen dock, men de kommer denna vecka!
När invigningen var avklarad skålades det och hurrades (...för mig! Genant, men KUL!) och sedan ville Cai säga några ord...
Ett tal, trodde vi; om hur vi nu skulle erövra världen med detta suveräna Lusthus-koncept!
Men så blev det inte alls!
Cai berättade - under en 20 minuters monolog där hela känslospektrat rymdes - att han dagen innan fått beskedet att han lider av obotlig leukemi!!! Det kändes som en fet hästspark i magen på oss alla! Så fruktansvärt orättvist och vilket totalt antiklimax! Vi stod som fågelholkar allihopa... Vad gör man? Vad säger man? Totalt mörker och frustration!
Kvällen avslutades med middag för Lotta och Anne innan de for tillbaka till Stockholm igen, men även för Mannen i mitt liv, som blev ombedd att komma - för vi orkar inte vara ifrån varandra!
Vi vet ju vad vi känner för varandra, så varför pinas...?!?
Några dagar senare hade jag min första officiella träff med Lena, min mentor i Almis mentor/ adept-program, hemma hos mig. På några timmar fick jag så mycket mera kött på benen i företagsfrågor och annat! Vilken lycka och förmån att ha en så´n kunskapskälla att ösa ur! ;O)
Innan Lena skulle åka hem frågade hon i förbifarten om jag hade lust att hänga på till Säfsen 10 dagar senare. Hon och sex andra kvinnliga företagare skulle åka upp till hennes stuga där och prata företagsstrategi en hel helg.
Javisst! sa´ jag utan att fundera. Tänk att få spåna företag en hel helg med massor av erfarna personer runtomkring sig!
Och det blev verkligen så bra som jag hade hoppats eller faktiskt ännu bättre! Trevliga tjejer i en skön avspänd miljö och alla var intresserade av allas problematik och kom med ideér och förslag på lösningar hela tiden! Bastubad och massage och sena nätter. Dessutom utkristalliserades olika samarbeten och flera av tjejerna som var med gav mig verkligen "vill-lära-känna-bättre!"-känsla... Bea och Cecilia är typiska så´na!
Nu har jag dragit igång flera olika samarbeten och känner att jag är "på g", vilket känns fantastiskt roligt! Bröllops- och festmässa nästa helg, kanalmässan i Hallsta i april, en intervju med en tidning nu på fredag och kommunledningen har bett att få komma och prata, samt en del annat däremellan!
Något som inte varit så kul sista veckan är att M har opererat bort sina halsmandlar och det är ingen hit - jag lovar! Fast det nu är fem dagar sedan går hon fortfarande på flytande föda och tar sin smärtlindring i rumpan, för att det gör så ont att svälja...
Så, sammanfattningsvis;
Januari är inte så mörk! Det kan hända massor av roliga saker då också...
Och tråkiga och omskakande saker också, förstås!
Men jag är lycklig och djupt tillfreds med mitt liv just nu!
Jag lever min dröm, hur många gör det??
torsdag 1 januari 2009
2008 - Händelsernas år!
Tänk att det redan gått ett år sedan jag skulle summera vad 2007 burit med sig!
Nu till 2008, då;
"Händelsernas år", förutspådde jag förra nyåret och gissa att jag fick rätt!
MEN jag hade aldrig trott att vissa så för mig mycket dramatiska saker skulle inträffa...
Framför allt har 2008 varit ett år då jag fått kontakt med personer från tidigare skeden i mitt liv och dessutom träffat nya underbara människor! Personer från förr som dykt upp är Geir, Roine, Hasse, Stefan, Thomas och Monika, men även min storasyster Carolina som jag aldrig fått lära känna riktigt tidigare.
Nya bekantskaper är Cai, Peggy, Mari, Nina, Anne (vi träffades visserligen året innan men vi har lärt känna varandra i år!), fyra av dessa är blivande kollegor till mig!
I början av året började vännen och jag leta efter lämplig lokal till vårat gemensamma projekt Lusthuset, runt om i grannskapet. Sedan hittade vi en fantastisk gård norr om Västerås, ovanför ett vattenfall och granne med en engelsk park anlagd på 1700-talet. Mentalt flyttade jag in där vid första besöket - aldrig har ett ställe gjort ett sådant intryck direkt! MEN investeringarna skulle bli för stora och utgången oviss, även gällande partnerskap och boende där med barn så vi fick tänka om.
I februari for jag och Mannen till Cai i norra Roslagen på en hel dags parterapi. Där insåg min sambo att vi behövde bli särbos för hans välbefinnandes skull. Han hade länge känt sig "inmålad i ett hörn" och hos Cai förstod han att det måste sägas det han kände.
Panik och kaos och ångest fyllde mig! Kanske delvis beroende på mitt "bagage", jag har ju blivit lämnad flera gånger förr och så´nt sätter spår i själen... till slut bestämde vi oss för att försöka som särbos med start från mitten av sommaren.
Genom mannens deklarerande av flytt öppnades samtidigt nya möjligheter i vårat eget hus. Ett sovrum på övervåningen skulle bli ledigt då hans hos oss permanentboende dotter flyttade ut - då kunde min äldste som bodde på undervåningen flytta upp och frigöra hela undervåningen... Tänk att köra hela Lusthus-idén HEMMA istället!??!!
Många långa diskussioner och samtal senare med bank och arbetsförmedling, vännen och Mannen så blev det bestämt. JAG skulle investera hemma och köra företags-racet själv, vännen skulle hyra in sig när han jobbade hos mig och efter lååångt letande efter snickare (och idel brutna löften från ett antal) lovade Mannen att hjälpa mig, även då han fullständigt avskyr renoveringsarbete.
Den första juli flyttade Mannen ut. Innan dess hade vi haft en skön semester på tu man hand i Lettland. Pojkarna åkte till Tjeckien för att semestra med pappan och hans nya fru, men det slutade i total katastrof... Bägge deklarerade att de ville hem om han inte kunde låta bli droger när de är där och efter det gick det till handgripligheter. Pappan har fortfarande inte pratat med äldste sonen sedan han åkte tillbaka hem från den semestern!
Medan pojkarna var utomlands började renoveringen och samtidigt flyttade M in, en mager
16-årig vilsen tjej med svart hår och rakbladsärr på armarna. Att det skulle gå så bra att ha henne hos oss hade jag aldrig kunna drömma om och tanken att hon skulle stanna var heller inte självklar från början, men så blev det och hon är redan en familjemedlem och accepterad och omtyckt av alla. Idag lever hon och min yngsta (13) nästan i symbios med varandra och har vansinnigt roligt tillsammans.
Tidigare under sommaren hade vi "chokladbarnen" varje helg, ett underbart syskonpar från Somalia, 1½ och 3½ år. Mamman blev oskyldigt fotbojad för förtal då hon tog tillbaka en misshandelsanmälan.
Renoveringen!
Ja, vad ska man säga om den... Att den sugit all must som finns ur mig, fysiskt och mentalt!
Att den gjorde att varje gång mannen och jag träffades (varannan helg) under hösten så var han tvungen att pyssla med något han verkligen avskydde, dessutom för min skull, samtidigt som vi inte hade möjlighet att nära vår relation.
Utöver det blev det en tung omorganisation på skolan med mycket längre lektionspass och mindre planeringstid och tid med kollegor. Yngsta dottern började sacka efter i skolan, skolka hela dagar och kom en dag till mitt jobb för att visa upp sin rakbladsrispade arm... "Arg på pappa!" var hennes enda förklaring.
Ett annat stort orosmoln har varit ekonomin! Jag gick från lovad starta-eget-bidrag till "tyvärr pengarna är slut!" De på banken lånade 200.000 kronorna som min glädjekalkyl sagt mig att det skulle kosta att renovera sprack snart och i dags dato är jag uppe i långt över 300.000. Att ta´ av lånade pengar varje månad för att ha råd att betala räkningarna och kunna bo kvar har varit en stor stress i sig.
Jag var bara millimetrar från att crasha in i den beryktade "väggen". Jag började storgråta om någon höjde rösten till mig, glömde bort hur siffran sex såg ut under flera dagar och sov i snitt 4 timmar per natt.
Till slut blev det två dagars sjukskrivning för psykisk obalans vilket blev vändningen. När se´n elevernas betyg var satta i skolan föll en sten.
Den andra stenen föll när den inofficiella invigningen av Lusthuset för mina 20-25 närmaste vänner med traditionellt julklappsbyte var över.
En tredje sten när vi mönstrade på Ålandsbåten jag och mina ungdomar tillsammans med mina föräldrar, bror med familj och yngste sonens flickvän, totalt 15 personer.
Första kvällen ombord somnade jag som när man fäller ett träd direkt efter den fantastiska á la carte-middagen och sov i 14 timmar (då hade jag dessutom sovit en timme på bussen till båten!)
Det var tur att julkryssningen varade i två dygn, så jag hade en kväll att ta igen det jag missat!
Och det var helt i min smak att varje måltid sätta sig vid dukat bord och bara njuta!
Ombord på båten kom en kompakt "blå" känsla över mig, dock. Den hade helt klart med särboskapet och relationen till Mannen att göra och den har gjort sig påmind många gånger under våra fyra år tillsammans. Melankoli och sorg. Längtan. Saknad. Kan man älska för mycket? Han är nöjd med tillvaron nu men jag vill ju dela min vardag med honom och någon så´n lösning kommer inte att bli verklighet, inte inom de närmaste 5-7 åren i allafall...
Jag har levat isär så länge tidigare - både utomlands och i Sverige - så det känns så hopplöst mycket "I´ve been there, done that..." och jag vet att så vill jag inte ha det!
Nu har vi under ledsamma förhållanden bestämt att vi tar en "time out" i relationen. Ett par månader ifrån varandra, för att se om det leder till ett "klarare tänk"... Vi har firat nyår var för sig för första gången. Det är en märklig känsla, jag har ju faktiskt friat till den här Mannen! Samtidigt känns det som om det ger lite ro i själen att slippa den konstant saknaden som faktiskt uteblir när vi bestämt att vi inte ska ses på ett tag. Kanske ger det energi till andra saker på ett nytt sätt?
Nu står 2009 för dörren och Lusthuset öppnar officiellt nästa helg! Det ska bli så spännande och roligt!! Och vår företagsidé involverar nu 6 ytterligare personer (totalt är vi 8 stycken!) som alla ska hyra in sig hos mig och bedriva olika terapiformer och en av dem är min guru Cai!
Håll tummarna och Gott Nytt År!!!
Nu till 2008, då;
"Händelsernas år", förutspådde jag förra nyåret och gissa att jag fick rätt!
MEN jag hade aldrig trott att vissa så för mig mycket dramatiska saker skulle inträffa...
Framför allt har 2008 varit ett år då jag fått kontakt med personer från tidigare skeden i mitt liv och dessutom träffat nya underbara människor! Personer från förr som dykt upp är Geir, Roine, Hasse, Stefan, Thomas och Monika, men även min storasyster Carolina som jag aldrig fått lära känna riktigt tidigare.
Nya bekantskaper är Cai, Peggy, Mari, Nina, Anne (vi träffades visserligen året innan men vi har lärt känna varandra i år!), fyra av dessa är blivande kollegor till mig!
I början av året började vännen och jag leta efter lämplig lokal till vårat gemensamma projekt Lusthuset, runt om i grannskapet. Sedan hittade vi en fantastisk gård norr om Västerås, ovanför ett vattenfall och granne med en engelsk park anlagd på 1700-talet. Mentalt flyttade jag in där vid första besöket - aldrig har ett ställe gjort ett sådant intryck direkt! MEN investeringarna skulle bli för stora och utgången oviss, även gällande partnerskap och boende där med barn så vi fick tänka om.
I februari for jag och Mannen till Cai i norra Roslagen på en hel dags parterapi. Där insåg min sambo att vi behövde bli särbos för hans välbefinnandes skull. Han hade länge känt sig "inmålad i ett hörn" och hos Cai förstod han att det måste sägas det han kände.
Panik och kaos och ångest fyllde mig! Kanske delvis beroende på mitt "bagage", jag har ju blivit lämnad flera gånger förr och så´nt sätter spår i själen... till slut bestämde vi oss för att försöka som särbos med start från mitten av sommaren.
Genom mannens deklarerande av flytt öppnades samtidigt nya möjligheter i vårat eget hus. Ett sovrum på övervåningen skulle bli ledigt då hans hos oss permanentboende dotter flyttade ut - då kunde min äldste som bodde på undervåningen flytta upp och frigöra hela undervåningen... Tänk att köra hela Lusthus-idén HEMMA istället!??!!
Många långa diskussioner och samtal senare med bank och arbetsförmedling, vännen och Mannen så blev det bestämt. JAG skulle investera hemma och köra företags-racet själv, vännen skulle hyra in sig när han jobbade hos mig och efter lååångt letande efter snickare (och idel brutna löften från ett antal) lovade Mannen att hjälpa mig, även då han fullständigt avskyr renoveringsarbete.
Den första juli flyttade Mannen ut. Innan dess hade vi haft en skön semester på tu man hand i Lettland. Pojkarna åkte till Tjeckien för att semestra med pappan och hans nya fru, men det slutade i total katastrof... Bägge deklarerade att de ville hem om han inte kunde låta bli droger när de är där och efter det gick det till handgripligheter. Pappan har fortfarande inte pratat med äldste sonen sedan han åkte tillbaka hem från den semestern!
Medan pojkarna var utomlands började renoveringen och samtidigt flyttade M in, en mager
16-årig vilsen tjej med svart hår och rakbladsärr på armarna. Att det skulle gå så bra att ha henne hos oss hade jag aldrig kunna drömma om och tanken att hon skulle stanna var heller inte självklar från början, men så blev det och hon är redan en familjemedlem och accepterad och omtyckt av alla. Idag lever hon och min yngsta (13) nästan i symbios med varandra och har vansinnigt roligt tillsammans.
Tidigare under sommaren hade vi "chokladbarnen" varje helg, ett underbart syskonpar från Somalia, 1½ och 3½ år. Mamman blev oskyldigt fotbojad för förtal då hon tog tillbaka en misshandelsanmälan.
Renoveringen!
Ja, vad ska man säga om den... Att den sugit all must som finns ur mig, fysiskt och mentalt!
Att den gjorde att varje gång mannen och jag träffades (varannan helg) under hösten så var han tvungen att pyssla med något han verkligen avskydde, dessutom för min skull, samtidigt som vi inte hade möjlighet att nära vår relation.
Utöver det blev det en tung omorganisation på skolan med mycket längre lektionspass och mindre planeringstid och tid med kollegor. Yngsta dottern började sacka efter i skolan, skolka hela dagar och kom en dag till mitt jobb för att visa upp sin rakbladsrispade arm... "Arg på pappa!" var hennes enda förklaring.
Ett annat stort orosmoln har varit ekonomin! Jag gick från lovad starta-eget-bidrag till "tyvärr pengarna är slut!" De på banken lånade 200.000 kronorna som min glädjekalkyl sagt mig att det skulle kosta att renovera sprack snart och i dags dato är jag uppe i långt över 300.000. Att ta´ av lånade pengar varje månad för att ha råd att betala räkningarna och kunna bo kvar har varit en stor stress i sig.
Jag var bara millimetrar från att crasha in i den beryktade "väggen". Jag började storgråta om någon höjde rösten till mig, glömde bort hur siffran sex såg ut under flera dagar och sov i snitt 4 timmar per natt.
Till slut blev det två dagars sjukskrivning för psykisk obalans vilket blev vändningen. När se´n elevernas betyg var satta i skolan föll en sten.
Den andra stenen föll när den inofficiella invigningen av Lusthuset för mina 20-25 närmaste vänner med traditionellt julklappsbyte var över.
En tredje sten när vi mönstrade på Ålandsbåten jag och mina ungdomar tillsammans med mina föräldrar, bror med familj och yngste sonens flickvän, totalt 15 personer.
Första kvällen ombord somnade jag som när man fäller ett träd direkt efter den fantastiska á la carte-middagen och sov i 14 timmar (då hade jag dessutom sovit en timme på bussen till båten!)
Det var tur att julkryssningen varade i två dygn, så jag hade en kväll att ta igen det jag missat!
Och det var helt i min smak att varje måltid sätta sig vid dukat bord och bara njuta!
Ombord på båten kom en kompakt "blå" känsla över mig, dock. Den hade helt klart med särboskapet och relationen till Mannen att göra och den har gjort sig påmind många gånger under våra fyra år tillsammans. Melankoli och sorg. Längtan. Saknad. Kan man älska för mycket? Han är nöjd med tillvaron nu men jag vill ju dela min vardag med honom och någon så´n lösning kommer inte att bli verklighet, inte inom de närmaste 5-7 åren i allafall...
Jag har levat isär så länge tidigare - både utomlands och i Sverige - så det känns så hopplöst mycket "I´ve been there, done that..." och jag vet att så vill jag inte ha det!
Nu har vi under ledsamma förhållanden bestämt att vi tar en "time out" i relationen. Ett par månader ifrån varandra, för att se om det leder till ett "klarare tänk"... Vi har firat nyår var för sig för första gången. Det är en märklig känsla, jag har ju faktiskt friat till den här Mannen! Samtidigt känns det som om det ger lite ro i själen att slippa den konstant saknaden som faktiskt uteblir när vi bestämt att vi inte ska ses på ett tag. Kanske ger det energi till andra saker på ett nytt sätt?
Nu står 2009 för dörren och Lusthuset öppnar officiellt nästa helg! Det ska bli så spännande och roligt!! Och vår företagsidé involverar nu 6 ytterligare personer (totalt är vi 8 stycken!) som alla ska hyra in sig hos mig och bedriva olika terapiformer och en av dem är min guru Cai!
Håll tummarna och Gott Nytt År!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
