Stress, oro, stress...

Det är något visst med november... Då menar jag inte i positiv bemärkelse, typ "skönt att få tända levande ljus och sitta i soffhörnet och kura..."
Nej, för mig verkar november ha blivit årets antiklimax för andra året i rad!
Och visst kan det hänga ihop med mörkret - också! - men mest handlar det om den förbannade mentala stressen.
I-landsmänniskans ständiga gissel!

Byggnationen av Lusthuset har gått i vågor. Mycket beroende på när och om de involverade hantverkarna haft tid. Men det övergripande ansvaret av arbetet har vilat på mig. Material ska hem i tid (och då pratar jag inte två lådor kakel!), färg ska blandas, speciallampor beställas, tapeter väljas, innertak målas, dekorationer och speciallösningar designas och konstrueras, golv gjutas, fönster tejpas med fönsterfilm, skorsten slammas och målas... ja, du förstår säkert själv, jag skulle kunna hålla på att rabbla ett bra tag till! Bauhaus har varit mitt andra hem den här hösten, till och med min mor säger det då jag alltid brukar vara där när hon ringer.
Till detta kommer allt som strular, för strular gör det! Allt ifrån snickare till flytgolv till kakelsättare till bastubelysning och termostat i massagebadkar har strulat. Suck.

Som om detta inte vore nog (för det är ju trots allt november!) har min minsta "loppa" (läs dotter) strulat något helt kopiöst den senaste tiden! Hon gick från professionell skolkare till obstinat rymling och polisefterlyst på några dagar.
Skolket p g a trötthet, enligt henne själv. Rymningen p g a att jag beslagtog hennes mobil för några veckor som straff för skolket. Helt plötsligt var livet på fullt allvar inte värt att leva och hon skulle begå självmord! Men istället valde hon att rymma ut i vinternatten, utan skor och jacka i snö och 6 minusgrader...
Storebrorsorna slängde på sig jackor och skor och gav sig ut att leta, utan att jag behövde be dem - på en minut var de ute!
Jag ringde närpolisen och bad dem hjälpa till att leta. Efter 12-15 minuter kom äldsta sonen bärande på sin syster och jag vet inte vem som var argast av dem.

Så´nt tar SVÅRT på krafterna hos en redan stressad och splittrad mamma! Häromdagen funderade jag över när vi skulle på den där dansresan till Åland som vi pratat om så länge för att efter en låååång stunds tänkande komma fram till att vi måste nog ha varit där redan... för jag minns ju bussresan... men inte själva båtresan! I flera dagar har jag funderat över hur siffran sex ser ut, kollat upp det, vänt bort blicken och redan glömt det igen...

Idag fick jag det jag misstänkt en längre tid definitivt bekräftat;
Något allvarligt har hänt med mitt minne!
Jag har letat skyltbelysning till fasadskylten som snart ska upp och har varit på tre olika affärer men inte hittat någon armatur med lågenergilampor - för det måste jag ju ha men tanke på ekonomi och miljö.
Jag förklarade mitt dilemma för elektrikern och bad honom kolla med sin firma.
Han ringde en stund senare, skrattade och sa´;
"Det var väl en jävla tur att du inte hittade någon belysning på affärerna du var på förra veckan, eftersom du beställde belysning av oss veckan innan...!" Jag har inget minne av det.

Nu är jag så trött, trött, trött så ögonen går i kors, men jag kommer inte i säng på kvällarna och är aldrig utsövd. Jag känner mig ofokuserad på jobbet och orolig över barn och företagsbyggande. Det är för mycket för min arma hjärna, känns det som!
Mitt humör åker berg-o-dal-bana och ett antal elever har kommenterat mina låga toleransnivå. Gråten lurar bakom näthinnan hela tiden.
Varningsklockor!!!

Vad som håller mig "uppe" nu är visualiseringen av att det faktiskt är jag som ligger i det där "one-in-a-million"-spa-badet om en månad! För den 20:e ska det vara klart. Då ska vi ha den inofficiella invigningen av hela undervåningen tillsammans med alla goda vänner!

Till dess fortsätter jag "trampa vatten" och tänka på målbilder och på hur viktigt det är med ställen som Lusthuset för människor som mår precis som jag gör just nu...