Renovering, flera ungar & tå ur led...

Hela helgen har vi jobbat som små arbetsbin sida vid sida;
gamla kompisen med kakelsättning, jag med lite av varje och äldsta sonen och hans kompis/ min gamla elev med målning, tapetsering och golvläggning. Gissa om det "tagit sig" och jag äntligen börjar se ett slut?!

Spa-delen är helt färdigtapetserad och kaklad och blir sååå tokläcker! Massagerummet är nästan klart sånär som på lite golvlister, taklampa och dörr och idag har killarna börjat tapetsera hallen och det blir också så fiiint! Det häftiga är att när saker och ting börjar ta form så överrensstämmer det exakt med bilden jag hade i huvudet innan vi började... Märkligt och häftigt!
Något som det också jobbats och filats på är hemsidan och även den börjar se ut som jag tänkte - innan: Kolla gärna in den på http://www.lusthuset.biz/ .

Äldste sonens nya flickvän T flyttade in här för en vecka se´n då hon blev utslängd från sin mosters hem. Hon har haft kontakt och möte med socialtjänsten och ska tillbaka till fosterhemmet hon rymde ifrån en sväng i morgon, se´n får vi se hur det blir framöver...
Det är jättetufft för både henne och sonen som nyss har träffats att plötsligt bo tillsammans och dela rum och säng hela tiden.
De är dessutom väldigt lika; självständiga, envisa och vill gärna ha sista ordet!
Vi har haft fler massagekvällar den här veckan för att jag vill introducera det i hennes liv, då hon aldrig fått massage förr. Det är verkligen något jag tror kan vara bra för både kroppen och framför allt själen då hon "fladdrat omkring" länge. T har sagt att vi aldrig blir av med henne nu när hon får regelbunden massage och spaet nästan är klart. Det gör mig ingenting även om det skulle ta slut mellan henne och sonen. Hon är en urmysig tjej med glimten i ögat och med högt både iq och eq och hon behöver en fast punkt där hon alltid kan känna sig välkommen!

Ikväll - innan yngsta sonen sparkade lilltån i dammsugaren (två gånger!!) så att lilltån gick ur led - var jag hemma med mina tre barn, plus fosterflickan och hennes kompis, samt T och Jeppe (killarnas kompis), men även yngsta sonens flickvän och "byggjobbaren" var här, dvs nio tonåringar och jag!! När hela gänget ska "utfodras" med hämtmat svider det i plånboken, kan jag lova! ;O)

Lilltåhistorien slutade med att vi åkte in till akuten (sen söndagkväll) vilket var tur då det som sagt visade sig att den var ur led och inte bruten. Den korrigerades efter en fet bedövningsinjektion och sonen fick åka rullstol - något han alltid längtat efter att få prova. Flickvännen följde med och höll oss sällskap och vi hade det faktiskt jättekul!
Både den manlige sköterskan och akutläkaren var gamla bekanta till mig och det gjorde ju inte saken sämre. Lite senare i väntrummet satt dessutom en kompis till grabbarna med ett killgäng - ett ben skulle sys då en elak bil varit framme - och stämningen var verkligen familjär där mitt i natten!
Jag blev mycket positivt överraskad när jag på väg ut till bilen igen kunde konstatera att hela besöket inklusive tre röntgentillfällen avklarats på drygt två timmar! Så skönt när det fungerar som det ska och tur för oss att vi inte behövde åka in igår kväll med tanke på busskursolyckan på Bjurhovda...


Nästa vecka är det höstlov och åååååååååh vad jag ska njuta!
Imorgon ska jag och Matilda till Ikea och shoppa loss, både till mig och till dansklubben. Någon gång under veckan tänker jag äntligen utnyttja ett av presentkorten på massage som jag fick i februari och att hälsa på mannen och bowla med barnen är också några av de saker jag ska prioritera.

Helt enkelt ta vara på var ledig stund - Gör det du också, även om du inte har höstlov!

Liten blir stor...

Helt plötsligt blev jag ensam mamma med fyra tonåringar i huset! Hur gick det till? När växte den minsta och blev så stor?

Att ha fyra undomar tätt inpå sig 24 - 7 är både fascinerande och påfrestande... Ibland (ganska ofta) känner jag att jag misslyckats radikalt med att uppfostra dem till hjälpsamma, tänkande individer som förstår sin roll i det efterlängtade familjesamspelet. Ibland känner jag
"Åååååh!! Vad bra de blivit! Jag skulle inte vilja ändra på något!"

När familjens senaste tillskott M flyttade in i somras hände det något spännande med den yngsta dottern. Helt plötsligt fick hon en ny identitet, hon blev självständigare samtidigt som hon fick en ny kompis och bundsförvant i M. De började göra saker tillsammans, prata, fnittra, baka, se på film, gå och träna...

De diskuterar killar ihop. De skickar sms och kommenterar bilder på bilddagboken. De fixar håret på och lånar kläder av varandra. De gör upp planer och ändrar dem. De har redan hunnit hitta på jävulstyg ihop också, men det var så vedervärdigt och är numera preskiberat. Det lämpar sig dessutom heller inte för tryck...
Dottern är inte längre ensam tjej och inte heller det enda ickebiologiska barnet. Hon ligger ofta och pratar i M:s rum på kvällarna och jag tror de tycker att det känns som om de är "nästansystrar".

M går på regelbundna samtal på BUP (barn- och ungdomspsyk) och jag är med henne varannan gång. I ett samtal med en socionom där berättade jag om min dotters roliga kommentar som hon fällde redan en dryg vecka efter att M flyttat in. Hon sa´
"Mamma, kan vi inte behålla henne??"
När jag förklarat att M inte är en hund, tänkte jag att det förmodligen var så att dottern kände sig minimalt hotad eller åsidosatt, genom valet av just detta fosterbarn. Förmodligen ville hon att M skulle stanna för om hon flyttade och det kom någon annan kanske konkurrensen skulle se helt annorlunda ut!

Jag berättade om min reflektion för socionomen som kontrade med
"...eller så är det helt enkelt så att hon vill få det bekräftat - igen! - att i det här huset får man stanna!"
Och visst, så är det förstås! Om M får stanna kan min dotter känna sig ännu tryggare. Hon var här först. Hon kallar mig för mamma och kan krama mig när hon vill. Hennes egen position har stärkts, samtidigt som hon har sällskap närhelst hon vill av någon som haft det ännu värre, helt nyligen...

Jag är glad för min dotters skull. Att det gått så bra att öppna vårat hem för en ny ungdom. Det har hjälpt henne att växa och hjälpt henne att lägga ytterligare några pusselbitar i hennes alldeles egna pussel.

Pojkarna då? Ja, förutom att den stora och jag är på kollisionskurs ovanligt sällan nuförtiden blev jag innerligt trött på honom tidigare i veckan. På tisdagkvällen deklarerade han att han skulle ut och träffa en tjej han träffat på nätet. Han kom hem med henne samma kväll och två dagar senare hade hon fortfarande inte åkt hem...

Däremot förde hon ett ohyggligt liv under deras älskog när jag kom hem från jobbet halv sex på torsdagkvällen! Jag hängde tvätt och hörde först märkliga höga ljud genom tvättstugetaket (sonen har sitt sovrum ovanför).
Tjejerna hemma himlade med ögonen, uttalade ord som "äckligt!" och fnittrade vilt och jag höll på att sätta mackan i halsen när jag något senare skulle bläddra igenom tidningen vid köksbordet...
Jag fick ringa in och be dem sluta! När de smög ut lite senare kunde jag inte låta bli att glatt fälla kommentaren
"Är det så DÄR du ser ut!?? Jag har bara hört hur du låter...!!"
Taskigt? Kanske lite, men kul...! ;O)

Nu är de hursomhelst ett par och efter det lilla sonen har berättat så är det synd och skam att jag inte har ett rum med en sängplats till i huset! Tjejen har varit på fjorton fosterhem på fem år. Tretton syskon - alla med olika pappor, samt en egen pappa som lyser med sin frånvaro. Vad säger man? Det är så många som far illa och som det är synd om och den stora sonen går i mina fotspår och vill rädda dem alla... Han tar på sig terapeutrollen direkt och försöker hjälpa till att styra upp tjejens liv.

Ett ovärderligt ögonblick inträffade häromdagen. Vi satt och åt, sonen , M och jag och han berättade för M att han ville hjälpa tjejen han träffat "...för nu mår jag bra, förstår du! Och jag vill att alla ska få samma chans som jag! Men du ska veta att jag mår bra helt tack vare den här kvinnan som sitter här... Morsan, det vet du, va´? Det är helt och hållet din förtjänst...!"

Ååååh, vad så´nt värmer!!! Det är en lisa för själen att få så´n cred från något av sina barn - ja, det uppväger allt som är tungt och jobbigt!

Tänk vad skönt det är ändå att de växer upp till tänkande tacksamma individer!
It´s like magic!