Förkylning, rodeo och Toulouse Lautrec

Hmmm... man ska aldrig säga "vad länge se´n det var jag var sjuk"- det är då ett som är säkert! Jag faktiskt till och med tänkte då jag sa´ det förra veckan att "...det här är korkat! Varför kniper jag inte käft?"
Och nu? Ja... halsont, munsår, fryser och har huvudet fullt med snor (känns det som) och jag
är hemma från jobbet för första gången se´n jag började där i augusti.

Vad har hänt sedan sist? Jag går "starta-eget"-kurs, fem kvällar inne i sta´n (bara en gång kvar). Det har varit lärorikt och nyttigt och givit mig fler kontakter som kan vara bra inför framtiden.
Jag skissar på ombyggnation av undervåningen i mitt hus (ja, det är snart bara mitt för idag ska det skrivas över på mig, på banken) och en snickare och en rörmokare har varit här och tittat. Dessutom är hemsidan från och med idag under produktion!

Den äldsta sonen har varit på rymmen! Han ringde mig en torsdag på jobbet och frågade om han fick åka till Göteborg med två för honom okända killar han träffat på nätet... De skulle dit och "lana" (dvs koppla ihop fler datorer och spela spel) med en fjärde kille som bor där.
Jag sa´ självklart nej, jag menar - han visste inte vilka de andra var och en 19-åring skulle köra dem i bil hela vägen!
"Men då, förstår du lilla mamma, då åker jag ändå!" blev svaret jag fick!
"Jag kommer på söndag, älskar dig. Puss och kram!" se´n släppte han luren och drog...
Vad gör man? Svär och lever rövare? Ringer polisen och ber dem lägga ut spikmatta i Örebro? Eller svär, ber till högre makter att bilfärden och allt annat går bra, för att sedan le... För det är ganska befriande att ungen har lite äventyrslusta?
Jag valde det senare...

Mannen och jag var på fest förra helgen. Min gamla granne fyllde år och skulle firas ordentligt vilket, också blev fallet - i tredubbel bemärkelse...!
Hans sambo hade hyrt en tjur, dvs en rodeoattrapp, och naturligtvis tävlade vi tjejer mot killarna > sååå kul!!
Senare på kvällen föll tidigare redan nämnd sambo - som då var "bra i gasen" - baklänges och slog huvudet i ngn järndetalj på golvet i festlokalen och fick åka ambulans till lasarettet. Det gick bra, men festen var över!

Förra veckan åkte jag tåg med några kollegor - samt en kollega som är avstängd från skolan då han slagit till rektorn - till Stockholm på Toulouse Lautrec-utställningen på Nationalmuseum och sedan åt vi mongolisk mat på Sveavägen. Vaaaansinnigt nice!!! Så´nt gör jag alldeles för sällan!

Jag är glad över att ha återupptagit kontakten igen via mail med en "gammal norsk kärlek".
Han skickade ett kort till min födelsedag och jag mailade tillbaka och på den vägen är det.
Det känns så kul att vi har kontakt igen! Jag hör till den där sällsynta skaran som fortsätter bry mig om hur det går för människor som har varit viktiga för mig, men som jag sedan förlorat kontakten med av en eller annan orsak.
Det ger också en skön återkoppling till det förflutna på något sätt - en tid som jag sällan ägnar en tanke annars och som känns sååå avlägsen!

Tjugo år sedan sist vi sågs...TJUGO ÅR!!!????
Mon Dieu, vart har tiden tagit vägen?! Jag är ju knappast tjugo år äldre???
Eller..??
:O)