Förändringarnas tid...

När jag på nyårsaftonen skrev att jag trodde att detta skulle bli "förändringarnas år" så trodde jag förvisso på det fullt och fast, men kanske inte på de HÄR förändringarna, SÅ snabbt...!!!

Efter ett intressant möte med Cai i Roslagen http://www.caibellander.se/ - en underbar man som lärde oss många saker om vad som är viktigt i livet - har min Man, min älskade sambo, min själsfrände, min mentor, min terapeut och livscoach fattat ett mycket viktigt beslut för honom, men som berör oss bägge och också alla våra barn, samt nära och kära...
Han har under lång tid saknat att vara närmre sina barn, att ha mer egentid över för dem
och han är som läget är nu ofta trött både mornar och kvällar av pendlingen till och från jobbet.
Han vill flytta!! Närmre jobb och barn, dvs tillbaka till "ruta ett", men utan att våran relation
ska skaka och knaka. Vi ska bli särbos!

Efter att den största chocken över att beslutet är fattat (fan, ska vi verkligen behöva lämna vårat underbara hus nu när köket ÄNTLIGEN är klart och dessutom blev långt bättre än jag vågat hoppas!?) börjar jag inse vidden av det...
Jag ska bo ensam med mina barn! Det har jag visserligen gjort förut, i flera olika länder dessutom, men den här situationen är ny. Vi ska bo själva, men med täta besök i bägge riktningarna mellan särbons hem och mitt.

Sorgen över att inte får krypa ner i samma säng VARJE kväll börjar lägga sig lite. Jag kan se positiva saker med beslutet också. Som att jag får mer egentid med mina barn! Eller att jag
kan fatta beslut om var JAG ska bo helt själv - med viss hänsyn till barnen då förstås...

Yngsta sonen får bo hos Mannen i veckorna om han inte orkar pendla. För övrigt är ungen fast besluten att flytta ihop med flickvännen i sommar - hur de nu ska ha råd med det, två sextonåringar utan jobb!

Jag och vännen smider samtidigt planer, vi flyger högt över hustaken ibland när våra fantasier svävar iväg ordentligt! Då får Mannen fira ner oss igen, tillbaka till verkligheten - för att se sanningen i vitögat... Han är vår verklighetsförankring och vårt ankare, den som stoppar den skenande farkosten när farten blir för hög.

Vi kan, vi vill och vi ska dra igång snart! Med vad får bli en hemlighet ett litet tag till, men kanske är vi mycket närmare målet nu än vi någonsin vågade tro för en månad sedan.
OM så är fallet avgörs snart, inom de närmsta veckorna eller kanske månaden, och i så fall tar livet ännu en vändning - mot något nytt, annorlunda, mot livskvalitet och nytänk!

Det krävs bara tålamod, mod och tillräckligt vågade ideér. Jag tror vi har det!