Liten blir stor

Ibland - även om det är sällan - kommer det över mig, den där känslan av att livet bara svishar förbi och man hjälplöst står där och famlar efter handbromsen...

Oftast har de ögonblicken samband med att barnen (okey, jag vet - ungdomarna!) gör
eller säger saker som får mig att tänka "Men herregud, de är ju nästan vuxna!! De behöver snart inte mig längre!"

Ett sån´t ögonblick hamnade jag i igår kväll när yngsta sonens band hade en spelning i sta´n,
på ett mycket populärt ställe. Lokalen var inte fullsatt, men det var gott om folk - nästan uteslutande ungdomar eftersom det var en spelning mitt i veckan och dessutom gratis.

Sonens kompisar hade tagit sig dit själva, "inga vuxna behöver lämna och hämta längre"
(nåja, det är en sanning med modifikation!) tänkte jag, men känslan blev ännu påtagligare
när jag, Mannen och vännen stod i ett hörn och lyssnade på bandet och vännen sa´
"Va´ fan, kolla va´ stora våra ungar blivit! Det var ju inte länge se´n de var små, när vi alla bodde i Libanon!"

Och tanken slog mig som ett knytnävslag;
Det var ju alldeles nyss som de var totalt beroende av mig! Nu vill de vara själva så mycket som möjligt och när vi ses är det ofta dialoger om hur lite de hjälper till hemma, frågor om jag kan ge dem pengar till alla möjliga nypåfunna saker, eller så är de hungriga och behöver mat fort! Allting cirkulerar kring deras eget ego och väldigt sällan söker de upp mig för att höra hur jag mår, hur min dag har varit, eller bara för en kram...

Så jag blandar;
Sorg (över att tiden då man betydde allt för sina barn för alltid är borta),
stolthet (titta bara hur stora de är, klarar sig själva, har egna intressen och ett fungerande socialt liv) och
glädje (ja, för trots allt finns det en skön känsla i att de växer för varje dag och gör sig mer och mer oberoende. Snart kan vårat - sambons och mitt, gemensamma liv utan evigt hänsynstagande - börja!) i en tjockbottnad gryta.

Sedan kryddar jag med
2 msk tillförsikt
1 dl irritation
½ liter optimism
en nypa trötthet
och en aldrig sinande kärlek för mina ibland hopplöst lata och diviga tonåringar...

Visst kommer det att gå bra! Visst kommer de att nå målen i sina liv - alla tre! Och visst kommer jag att stå bredvid som deras största fan och heja på i ett lyckorus, dock blandat
med den bitterljuva känslan av saknad.

För oavsett hur gamla Ni är, vad Ni gör med Era liv och vart ödet än Er för, så är
Ni det största i mitt liv och kommer alltid att vara det! Och Ni kommer aldrig att bli för stora eller för gamla för att kunna komma till mig för den där kramen eller tröstande klappen, eller för goda råd eller bara ett par öron som lyssnar...

Jag finns för Er, nu och så länge jag vandrar på den här jorden, glöm aldrig det!