En helg som andra...

Fler än en vän har sagt att det alltid är så kul att bli uppdaterad av mig när vi inte pratats vid på ett tag, för det händer alltid så mycket i vår familj...

Jag har själv tyckt att det kanske är en lätt överdrift, men efter helgen som gick, som jag först betraktade som en helg som alla andra, men vid närmare eftertanke kanske inte var det för gemene man, är jag nog nödd att inse att det kanske är så!



Min mor lämnade in en "spelbång" hos oss, dvs en talang som visar att du spelat - i det här fallet på hästar - en av hennes egna hästuppfödningar skulle näligen springa ett lopp i Sundsvall på lördageftermiddagen och mamma spelade för 100 kronor vinnare + 100 kronor plats åt både brorsan och mig. Lite mer åt sig själv...

Det roliga i kråksången var att hästen var bottentippad och alltså en högoddsare, första priset i loppet var EN MILJON kronor och uppfödaren får alltid 10 % av vinstsumman.

Och nu får du gissa vad som hände!?? Den VANN!!!! :O))) Det betydde nästen 7.000 kronor var för mig och brorsan att kvittera ut! Och 100.000 kronor till mammas travfirma!



Tidigare samma dag hade dottern försynt deklarerat att hon blivit "stor tjej" nu...
Oooops! Min elvaåring!! Huvva´, vad tiden går! Hur gick det till? Hon var ju nyss en pytteliten tjej! Nu har tuttar och rumpa och MENS...!!!

Yngsta sonen repade med bandet på söndagen för att börja spela in i studio på måndagskvällen. Jag och sambon flyttade ur hans övernattningslägenhet under lördagen. På söndagen läpade vi med två motvilliga döttrar till skogen (och en mer frivillig hund!) för en solig och skön promenad runt en vacker tjärn.

Alltså; en helt vanlig helg!

Jag, bildläraren!

Då har man gått "ett varv runt" med så gott som alla elever!
Ömsom vin, ömsom vatten är ett känt uttryck som passar ypperligt som en kort sammanfattning av mina första 10 dagar med eleverna årskurs 6 till 9 i ämnet bild.
Hur det är och känns? Ja, jag visste att det är FOSTRA man gör i FÖRSTA hand i skolan nuförtiden, men jag hade nog förträngt hur sjukt barnsliga en del elever kan vara, till och med på högstadiet!
Jag tyckte nog att alla mina lektioner gick hyfsat bra fram till fredag eftermiddag förra veckan då jag skulle ha en liten grupp 9:or i bild, i 160 minuter. Observera att det var "stökputtarna" från flera andra klasser som var utlyfta ur dem och hopsatta till en egen liten grupp, typ forna tidens "obs-klass".
Under min presentation for flera omkring, hoppade och skrek och kastade pennor. En tjej sa´ "blaa, blaa, blaa..." högt och ljudligt och jag tände till på alla cylindrar.

Arrrrrrrrrrrrrrrrrgh!!!

Nåja, det hela slutade med att de flesta kom igång och faktiskt fick lite gjort och någon önskade mig trevlig helg tillbaka och gav mig "high five" vid lektionens slut. Ett accepterande/ erkännande kanske? Jag hoppas det...

Nästa vecka ska vi på skolresa med alla 7:or till Rättvik i två dagar, även min klass (där jag är mentor) ska med. De håller jag på att jobba stenhårt med så snart tillfälle ges, eftersom grabbarna tar kolossal plats och inte ger tjejerna något utrymme alls. De sitter uppgivna och säger ingenting, något som gör mig rasande!!
Nu tränar vi för fullt på att räcka upp handen och vänta till man har fått frågan... (och tjejerna ska ha frågan ofta). Elementära saker som alla barn borde kunna sedan årskurs ett, men som tydligen inte alls fastnat hos "mina" pojkar och det bästa är att det faktiskt redan efter 10 dagar börjar märkas resultat, på mina lektioner och på andras... It´s like magic! ;O)

Ny gymnasielinje

Hmmm... ja, så har det då gått en arbetsvecka på nya jobbet,
men fortfarande utan elever...

Jag fick "spunk" när hemmaboende sonen häromdagen fick för sig att han inte alls ville gå på gymnasielinjen han brunnit för (och kommit in på) i ett halvårs tid därför att han - enligt egen utsago - "sprungit på" två som gått på samma utbildning och som var missnöjda med den...

Nu har han hur som haver valt om och kommit in på estetprogrammet med musikinriktning
- 8 mil från var vi bor, men med goda tågkommunikationer bör det kunna fungera ändå.
Jag hoppas och tror att han väljer rätt men - hursom helst - det är inte så mycket jag kan
göra åt saken. Huvudsaken är väl att han själv blir nöjd och motiverad i sitt val.

Igår kväll tog vi en "blecka" med några vänner på kvarnen, en gammal - precis som det låter kvarn - här på trakten, ombyggd till pub och restaurant. Fast det var opretentiöst och vi bestämde oss för att gå dit i sista stund efter att ha målat fönsterluckor och vindskivor till halv nio på kvällen, blev det buskul! Så där som det ofta blir när man inte planerar saker. En av mina allra äldsta och bästa vänner trubadurade där och det blev ett jäkla röj.

Idag är det mindre roligt för somliga, däremot... Mannen ligger till sängs med mycket tungt huvud och tycker nog att det är mest synd om honom i hela världen!

Självklart ska vi aldrig mer dricka alkohol heller... har man hört den förut, eller?! ;O)

Nytt jobb

Efter fyra dagar på nya jobbet börjar jag känna mig varm i kläderna, trots att eleverna inte hittat dit ännu! Lärare är i mångt och mycket ett speciellt släkte tycker jag, men på den här arbetsplatsen verkar det finnas stora variationer i åldrar, bakgrund, personligheter osv och
de flesta jag fått kontakt med har verkligen hälsat mig varmt välkommen och verkar glada över att ha mig där vilket förstås känns skönt!

De första fyra dagarna har bestått av att:

1. Städa bildsalens förråd från gammal bråte (allt från lådor med gamla knäckebrödmackor och kaffekoppar sedan år tillbaka, till uppslagsverk så gamla att de fullkomligt faller isär).
2. Gå på arbetslagsmöte.
3. Egen planering.
4. Ämnesplanering (tillsammans med två andra lärare som också ska ha bild)
- sedan börjar man om med nummer ett igen...

Idag blev jag klar med all planering för alla klasser (från årskurs sex till nio), så i morgon är det nya möten och mera städjobb, men jag har släppt förhoppningen om att bli helt klar innan eleverna kommer nästa vecka. Det kommer helt enkelt inte att gå utan jag får ta´ det lite pö om pö.
Jag ska tillsammans med en äldre mer rutinerad kollega vara mentor för en ganska stökig sjua och tanken är att vi ska följa den klassen genom högstadiet (om jag får fast tjänst, vill säga).
Det ska bli en spännande utmaning och jag ser verkligen fram emot det här jobbet!
Det kanske låter helt annorlunda framåt november, vi får väl se. De säger att lärare är ett utbränt släkte så jag kanske låter löjligt glad och optimistisk för en som varit i branschen ett tag, men det hjälps inte...

Jag har bestämt mig - det ska bli kul!!! ;O)

Självmord

Tänk va´ fort allting kan ändra sig - hur resten av livet kommer att se ut!
En olycka, ett infall, ett mord eller självmord - när något händer som får förödande konsekvenser för en rad människor i personens närhet.

Jag fick ett så´nt besked igår, ett telefonsamtal från yngsta sonen där han meddelade att en kompis hört att en gammal väninna till mig hade begått självmord kvällen innan och plötsligt stannar tillvaron upp och man känner hur man mår med varje cell i sin kropp!

Känslorna och frågorna hopades "Det kan inte vara sant!", "Varför?" Efter en stunds sorg gick tankarna över till den argare sorten "Hur FAN kan man göra så mot barnen?", "Så fruktansvärt egoistiskt, varför inte söka hjälp istället!"

Sedan sugandet på alla upplevelser och minnen man har med personen man just insett att man aldrig mer kommer att träffa eller prata med och jag vill med hela kroppen göra något för de kvarvarande, den efterlämnade familjen, barnen... men vad?
Vi har inte umgåtts på många år. Barnen träffade jag under ett par år varje vecka, men det var när de var små, nu är de ungdomar som jag även om jag känner igen dem inte längre kan påstå mig känna -14 och 18 år.
Jag bad sonen försöka få fram numret till exmaken, som nu är ensam pappa med de bägge barnen, vi känner varandra också sedan gammalt.

Numret kom och jag skickade ett trevande sms; "Jag finns här, tänker på er - massor, om ni behöver mig...!" Ett par timmar senare kom svaret, han var tacksam och ville gärna ha folk omkring sig, kunde jag komma snart?
Och kanske är det precis så svårt och så enkelt det är att vara en som står maktlös bredvid - att bara tala om att man finns! Att man bryr sig och att man delar sorgen, om än på sitt eget sätt.

Jag berättade vad som hänt för den stora sonen i Afrika som då ringde hem och storgrät!
"Om jag bara varit hemma, så hade jag följt med dig!" sa´han. "Jag vill krama om dem allihop, snälla ge dem min mailadress, säg att jag finns!"
Och mellan snörvlingarna många hundra mil bort fortsatte han
"Kommer du ihåg mamma när vi var ute på ön med dem och vi barn rodde ut och tappade årorna och började grina för vi trodde aldrig vi skulle komma iland igen? Kommer du ihåg att vi gick nakna där, för vi var alldeles själva och det fanns ingen ström och det var jättemysigt!?"

Just då saknade jag min stora pojke något alldeles fruktansvärt för ett större hjärta av guld finns inte på denna planet än det som klappar i honom! Empati är inte något alla lär sig och en del har det i små doser, andra i större.
Jag tycker det är ett väldigt klädsamt drag hos en 16-årig till synes både kaxig och tuff grabb och jag ville trösta även honom i hans förtvivlan!

Semesterväder

Regn, regn, regn... förbannade regn! :O(
Dessutom har jag värk i hela kroppen av allt stålborstande och husmålande, men måste det dessutom regna på min enda semestervecka när jag vill bli solbränd och fräsch (-are) och färgen behöver torka???

Och allt arbete som aldrig verkar ta slut... suck! Nu har vi plockat ut färg för 15.883 kronor och det verkar ändå inte räcka, men 15.000 av dem är ju vinstpengar från Hus & Hems slogan-tävling, så billigt blir det ju i allafall.
Men det gör ONT överallt efter x antal dagar hängande i krokig arm på en stege! Hemmet förfaller dessutom när ingen har tid att hålla efter och plocka undan i kök och tvättstuga.
Även hunden blir svårt åsodosatt, han får ett grisöra då och då att snaska på, se´n får han vara nöjd. Tur att vi hängnade in en del av tomten i allafall, så att han kan gå ut och in från köket som han vill.

Det är inte så likt mig att spy galla på det här sättet, men det känns lite lättare om man får lite medlidande eller att åtminstone någon tycker att det låter lite jobbigt! ;O)
Med semester är det väl ändå tänkt att man ska ha tid för vila och rekreation, eftertanke och hängmatta? Kanske läsa en bok eller två, umgås med vänner, bada och fika...
Ha tid för varandra! Inte börja nytt jobb tröttare än vad man var innan semestern började och med värk i varenda lem.

MEN jag ser fram emot när huset är helt klart, alldeles färdigmålat med alla knutbrädor och fönsterluckor på plats. Stämmer reklamen ska ingen behöva måla om det de närmaste femton åren.

Då ska jag sätta mig på gräsmattan och beundra härligheten, berömma oss och kanske skåla i ett glas champagne!

Pirates Bay och Svartkrogen

Hemma igen från Öland!
Vi hade en skön helg där och bodde hos våra goda vänner utanför Färjestaden och det var kul att ses igen då det gått ett halvår se´n sist.

Sista dagen tillbringade vi i underbart väder i nya vattenlandet i Ölands djurpark - "Pirates Bay" - och det var mycket uppskattat hos barnen, även det något äldre barnet, dvs mannen i kompisparet vi hälsade på...
Han åkte dit för första gången trots att han hittat till Sverige från andra sidan jorden och nu bott på Öland ett antal år, bara tio minuter från parken! Han deklarerade att han ville ha säsongskort hädanefter, för det var verkligen roligt!! ;O)

När vi var på Öland undrade mina vänner hur vi hade det på Svartkrogen, jag och sambon, eftersom de var med när jag fick ett presentkort på middag och övernattning för två där
i 40-årspresent, av min bror och svägerska.
Svaret är att det är en av de absolut bästa presenter jag fått i hela mitt liv (- nu är jag ju av den sorten som favoriserar upplevelsepresenter före saker, förstås!)

Konceptet Svartkrogen går ut på att du ska få en aning om hur det är att vara blind för ett par timmar.
Man samlas före middagen i hotellreceptionen på Almosa Konferensanläggning utanför Västerhaninge söder om Stockholm (http://www.almosa.se/) och kvällen presenteras av en blind värd som går med gruppen till restaurangen belägen i en separat byggnad.
Sedan slussas man in en och en i "upplevelsegången" där TOTALT mörker råder och du kan bara känna dig fram med ena handen efter väggen. Du är helt utlämnad till dina andra sinnen - förutom synen - vilket var både skrämmande och häftigt!

Väl framme i restaurangen - ALLT är fortfarande HELT svart - möts man av en blind värd/ servitör som ledsagar en till bordet där man sedan väntar på sin plats till alla middagsgäster lotsats rätt, en och en, i vårat fall 26 stycken...

Sedan uppstår magi när intrycken av underbart god mat (som förstärks av taggade smaklökar då synintrycket fallit bort) med fantastisk sång och musik av den blinda gruppen "Synliga", som hela tiden förflyttade sin musik och sina röster runt i restaurangen....
Efter ett par glas vin och artigt pratande med bordsgrannar kom kommentarer som
"Får jag känna hur du ser ut?" och "Jag vet att tallriken är gjord av bly, jag jobbar nämligen
som arkeolog och bet just i den..." osv.

När våran mat var uppäten och Synligas sånger färdigsjungna ville ingen gå därifrån, så det blev spontan och improviserad allsång borden emellan och vi blev snudd på ombedda att gå till slut!
Men då var kvällen alltför trevlig för att bara ta slut så fortsättning följde en trappa ner i hotellfoajén och när vi skrattat och sjungit där några timmar var vi tre par som möblerade om hotellets frukostmatsal och fick hjälp av hotellpersonalen med både musik och högtalarkoppling för då ville vi ha DISCO!!!

Det blev en LJUVLIG kväll som innehöll hela känslospektrat från känslosam gråt till glädje
och skratt!

Till alla er som tror ni gjort allt, eller alla ni som behöver en riktig livsbejakande vitamininjektion - Åk dit!!!

En dag kvar på jobbet

En dag kvar på jobbet,
se´n ska vardagen se helt annorlunda ut...

Det känns spännande att ta´ steget, att säga upp sig för ett nytt jobb, ge sig in i något okänt (men ändå välkänt, för hur många år av sitt liv har man inte spenderat inom skolans väggar?).

Nu är det dags att förverkliga en dröm jag haft sedan högstadiet - att jobba som bildlärare - och som jag utbildat mig till och provat på men tidigare avfärdat med att "jag har nog med att uppfostra mina egna barn, orkar inte med andras också". För det är ju faktiskt en av lärarens primära roller idag - att uppfostra, sedan entusiasmera och lära ut.

Det ska bli spännande, kul, ja faktiskt hur kul som helst!! Jag känner mig tokpeppad och då
är det väl rätt!? Fast jag har jobbat hela sommaren på min nuvarande arbetsplats och inte haft någon semester än och fast jag bara hinner ha 10 dagar ledigt innan jag hoppar på det nya jobbet, så känns det så.
Men jag ska ladda batterierna på Öland i helgen. Jag, dottern, sonen och hans flickvän åker ner till goda vänner där några dagar. Vi startar i morgon och första etappen blir till en camping
i Västervik och en fyrbäddsstuga där, som jag bokade idag på lunchen.

Men först blir det kramkalas i morgon, för då ska jag säga hej till flera favoritkamrater på jobbet! Gunilla och Malin har jag redan kramat idag, de jobbar inte i morgon.
Då blir det istället dags för mig att bli lite sentimental med Kajsa, Linda och Bettan.
Det kan bli känslosvallande för Kajsa har lätt för att visa hela sitt känsloregister och blir hon ledsen kommer jag också att bli det!

Märklig känsla det här - ungefär som att sluta skolan efter många år och säga hej till klasskamrater man sett dagligen och stötts och blötts med och veta att det man har aldrig kommer tillbaka, men ändå ser man framåt och tycker det ska bli spännande och kul!
Jag kommer att sakna mina kompisar på jobbet, det är flera som jag är riktigt tajt med efter snart fem år på samma arbetsplats.

Så till er tjejer (ni vet vilka ni är) vill jag säga;
TACK för den här tiden! Jag kommer att sakna er och våra sjuka och ibland allvarliga reflektioner! Era klappar på axeln eller uppmuntrande ord när livet känns för jävligt!
Jag kommer att sakna er MYCKET!!

Kom ihåg mig och kom ihåg att vi inte är längre ifrån varandra än ett telefonnummer eller
en mailadress! ;O)