En hel sommar...

Senast jag skrev var i maj. En HEL sommar se´n...

Det sa´ bara svisch så var den borta - sommaren 2010 - och den har lämnat efter sig en känsla av förvåning och en viss besvikelse över att den redan är förbi. Men den bar oxå med sig några riktiga guldkorn, goda karamellminnen att suga på när höstens kalla vindar viner eller när vintermörkret ligger tungt.

Den här sommaren hade definitivt sina nyckelord:

Vänskap!

Min vänskap med M & M tätnade och vi lärde känna varandra på ett djupare plan. Även barnen blev väldigt förtjusta i dessa två fantastiska individer som brinner för barn och ungdomar och de pedagogiska frågorna runt dem. Vi umgicks mycket första halvan av sommaren. M och jag var exempelvis på Stockholmspriden tillsammans. Även om vi inte setts så mycket under den senare delen av sommaren vill jag bara säga TACK! Tack för fina minnen och för att ni finns i våra liv!

Äventyr!

Bilresan tur och retur till Kroatien tillsammans med ungdomarna i familjen, samt familjen Hedström, den var verkligen ett äventyr... Zebban tog sig ut ur EU och in igen med ett ogiltigt pass och första nattens tältning på en äng i centrala Tyskland med ett av Karin uppdukat smörgåsbord! Spänningen att hitta fram till Villa Velebit i den lilla byn Razanac - utan vare sig namn, adress eller telefonnummer till våra hyresvärdar (då jag med bilen dragit ifrån familjen Hedström på highwayen i ren glädjeyra över att snart vara framme och då missat en avfart. Självklart hade Hedströmmarna GPS-en OCH namn, adress och telefonnumret i deras bil. Men de svängde av på rätt ställe). Min bil som brakade ihop i den kroatiska byn (drivaxeln gick av) och min förmåga att hitta den perfekta bilmekanikern, som inte ens våra hyresvärdar visste existerade. Restaurangägaren som blev en fantastisk informatör, vägvisare och "hjälpen i nöden"...

Och se´n; stoppade av tyska skitcoola civilpoliser på autobahn för rutinkoll. De såg ut att vara i 20-års åldern, hade jeans och tighta tops och pistoler i hölster. Efter det lyckades vi med konststycket att inte få med en endaste flaska alkoholhaltig dryck från Tyskland då vi inte hittade någon öppen butik på en söndag och färjan strax skulle gå.

Ekonomisk kriiiis!

Aldrig har jag väl varit såååå nära personlig konkurs... I början av augusti hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna betala räkningar och mat i slutet av månaden! Jag har ju släppt mitt lärarjobb och julimånad var katastrofal på Lusthuset. Men jag tappade aldrig tron på att en lösning var i antågande och när det väl vände blev det värsta dominoeffekten!!!

Lusthusets omsättning under augusti landade på över 40', mc:n såldes till slut till den enda spekulanten som visat sitt intresse - trots att hojen låg på Blocket under mer än en månad, jag fick ett deltidsjobb jag bestämmer över helt själv, jag fick en ny fast myyysig familjehemsplacering, jag uppvaktades under en kort tid av en brittisk Robbie Williams-kopia... Ja, ALLT bara fungerade och jag har aldrig känt mig så hel, stark, stolt och GLAD! :O)

Å´ så guldkornen;

Vattenfallen i nationalparken i Kroatien... Så mäktiga och vackra och oemotståndliga. Jag längtade tillbaka redan innan vi åkt därifrån! Och kvällarna på vår mysiga takterass i Villa Velebit där vi kunde skåda solnedgångens olika skepnader.

En tur på motordriven flotte nerför Kolbäcksån en fantastiskt vacker sommareftermiddag i goda vänners sällskap, men även i sällskap av bubbel, kräftor, räkor, bröd och "röror". När vi lagt till flotten vid en brygga vid slottet kunde vi sedan njuta av musiken från konserten i slottsträdgården, med artister som Sophie Zelmani och Lars Winnerbäck.

Jag gjorde något annat för första gången den kvällen som kändes vansinnigt spännande, galet och lite befriande; jag bajsade i skogen (med väninnan Nina hojtandes på behörigt avstånd sittande i en annan buske - aktiverad med samma syssla)!

En egenpåhittad dygnsretreat till Mikaels underbara Toften var som balsam för själen. Ensam med hunden. Underbart väder. Stora och svåra problem att tänka sig igenom (arbete, ekonomi). Ensamheten, en sallad och en flaska rött. Och värmeljus. Elda i kaminen. Ideér... Lösningar! Eufori och glädje och positivism. Utedass. Övernattning. En förmiddag ensam på bryggan. Ett snabbdopp. Varmt trä. Vågkluck. Tystnad. Anteckna, anteckna - för att inte glömma något! Toften ÄR balsam för själen!

Uppvaktning!

I de mest oväntade situationer möter man de mest oväntade människor... Som när Robbie Williams kom farande på en stor gul mc och plötsligt stod i min hall. Alldeles för ung, alldeles för snygg och med alldeles för många tatueringar... Det blev en liten fling, men sedan åkte han tillbaka till sitt hemland. Och jag ler åt minnet av att varit uppvaktad av en så´n "hottie"!

Som sagt, sommaren 2010 - den var alldeles för kort, men helt fantastiskt underbar...

Och jag längtar redan till nästa!

Farväl till klassen

I skrivande stund har jag sovit 6 timmar på två nätter, igår natt endast två timmar då jag övernattade med min klass (en årskurs 9:a) på skolan. Hämtmat, massage, film och mys stod på agendan. Inklättring genom fönstret på våning två, målade mustascher på sovande individer och "råddning" av ravedisco i korridoren blev en "extra bonus"...

När jag ser tillbaka på de tre åren jag varit mentor för klassen fylls jag av många olika känslor;

Första dagen i årskurs sju... Tänk var små ni var! MEN så stökiga! Så omogna och fullkomligt respektlösa mot både varandra och mot oss lärare. Jag inledde vårat första möte med att flytta fram alla tjejer och bak alla killar i klassrummet och ganska irriterad dra första lektionen i "Vikten av att räcka upp handen". Minns ni det? Det skulle komma att bli en hel del fler så´na lektioner.

Så många intriger det var mellan er tjejer! Samtal med föräldrar och tårar på skolan då "hon inte hälsar på mig längre!" eller "de frågade inte mig när de skulle handla kläder på sta´n!" Killarna gick in för att sabba varenda lektion och ni var verkligen skolans skräck, trots att ni bara var små sjundeklassare!

I slutet av årskurs sju var jag ibland uppgiven och förtvivlad, alla samarbetsövningar och gruppdiskussioner om att hjälpa varandra, vara en bra kompis och våga ha sin egna åsikt såg inte ut att ha lett någonstans. Andra lärare tyckte fortsatt att det var fruktansvärt jobbigt att undervisa er. Jag tjatade till mig en klassresa till Kloten där huvudsyftet var att träna på att samarbeta. Den resan betydde mycket för klassen, det är min övertygelse idag. Många av er växte på olika sätt under de dagar vi var där.

Jag ler stort åt flera minnen nu när jag tänker tillbaka;

Elias i selen på höghöjdsbanan! Du förstod inte alls vad som skulle hända när du drog i repet på magen - trots att du var upphissad 10 meter upp i luften och fått förklarat för dig att "när du drar faller du ner". Rainers solodans på discot på kvällen med en tom colaburk som låtsasmikrofon ("Du ljuger så bra" var det väl?). Jessica - som utan bästa kompisen i gruppen - tog tre steg framåt och förvånade alla med att klättra upp till toppen av telefonstolpen och kasta sig ut - med endast selen som säkerhet. Korta Sara i sumobrottardräkt stor som ett mumintroll i en match där du flög som en vante - eller sprang ut ur ringen utan chans att stanna! Anton som blev osams med Erik, tjurade och inte ville äta sista måltiden med oss andra och Alex som till två mycket förvånade mentorer ett dygn in i vistelsen sa´ "Det här var faktiskt kul!" Jag tror det var första gången jag såg dig le!

Nu har ni växt upp till ungdomar, flera av er har förhållanden och ni är inga värstingar längre (jo okey, kvart över fyra i morse med maxvolym på ravemusiken i skräniga högtalare utan diskant - ute i korridoren när alla ville sova - var ni lite av ert gamla jag igen, Anton och Robin!).

Idag kan man få spontana lärarkommentarer som "Gud va´ GULLIGA de är, din klass!" efter en lektion. Ni har utvecklats till individer som går er egen väg. Idag har jag en djupare relation med många av er och jag vill så gärna tro att ni håller kontakten ibland i framtiden.

Ni slutar grundskolan nu och ska upp på gymnasiet. Jag släpper samtidigt mitt arbete på skolan för att satsa på mitt företagande, men jag är grymt glad och tacksam över att få ha varit med på er "högstadieresa".

Jag vet att ni kommer att lyckas - allihop! Glöm inte skicka iväg ett mail eller ett mess ibland och håll mig uppdaterad om vad som händer i era liv! Hör av er om ni behöver någon att prata med, någon som lyssnar eller om ni behöver ett bollplank. Eller kom bara förbi på en fika närhelst ni har lust. Om ni tillåter mig finns jag gärna kvar hos er i periferin!

Ett stort lycka till i livet mina vänner!

Helgen som gick...

Helgen som gick hände något märkligt...

På friskvårdsafterworken på fredagkvällen var det lugnt med folk den här gången, förmodligen på grund av en olycklig krock med ett annat stort event i kommunen, den årliga Kanalmässan.

Gott om tid och ont om folk gav mig möjlighet att mingla lite med de andra utställarna. En kvinna verkade intressant och när hon berättade att hon arbetar med hypnos nappade jag direkt...

En stund senare satt jag nedsjunken i en stor fåtölj och lät mig lotsas till den tryggaste plats jag kunde föreställa mig... Platsen blev till ett lågt berg i ett svenskt sjölandskap, men jag kände att jag måste ta´mig högre upp. På toppen av ett mycket högt berg med milsvid utsikt åt alla håll och utan den minsta höjdrädsla satt jag och såg ut över ett extremt vackert och väldigt osvenskt landskap.

Frågan "Hör du några ljud?" fick mig att dra igång en tyst diskussion med mig själv;

"Jag ääälskar ljudet av fiskmåsar, detvill ha fiskmåsar där!"

"Är du DUM, eller...!?? De kan ju inte flyga på flera tusen meters höjd!" (hur visste jag det?) "Men jag VILL ha fiskmåsar, så jag tänker ha det ÄNDÅ!"

"Men lägg av!"

"TYST nu! Vill jag ha fiskmåsar så har jag det!"

Dividerandet och den otroligt udda platsen fick mig att berätta om min syn för "Leena hypnotisör", när jag tung i kroppen som en sten plockats tillbaka till "här och nu" igen. Hon arbetar också som samtalsterapeut och hon tittade förundrat på mig.

"Att toppen på ett väldigt högt berg är den absolut tryggaste plats du kan tänka dig är märkligt... Det betyder att ingen kommer dit som inte tillåts det och du är otroligt trygg i dig själv och känner dig inte hotad av något. Den milsvida utsikten är din framtid med alla dina möjligheter!" Jag hade inte haft en tanke på den typen av tolkning men log förnöjt!

Två dagar senare tog jag med bästa väninnan och for iväg på något som lät intressant...

"Ancient sound healing" av och med en man vid namn Kailash Kokopelli.

I den vackraste danslokal i världen - en stor gammal renoverad lada med ett fantastiskt diamantformat fönster på gaveln ut mot naturen - låg vi så på liggunderlag på golvet ungefär 25 personer.

På urtida instrument som didjiridoo, flöjter och kristallskålar spelade sedan denne indianlike mystiske man musik jag aldrig hört tidigare. Jag försökte medvetet framkalla min tidigare vision, min bild av mig själv sittandes på toppen av det höga berget, men det var stört omöjligt! Det gick inte att tänka fram...

Men så plötsligt satt jag där på berget, när Kailash bytte instrument och började spela på en speciell flöjt gick musiken och tonen rakt in i mitt hjärta och tårarna började rinna. "Det är en kondor!!" var min första tanke. "Men varför är jag ledsen?" frågade jag mig själv. Svaret var givet och kom blixtsnabbt och det var lika självklart som oförståeligt: "Jag förstod aldrig vad det var för sorts fågel förra gången!"

Efter konserten som höll på ett par timmar - men som kändes som en kort stund - frågade jag Kailash vad en kondor betyder i inre syner. Han log och svaret kom direkt;

"De kan överblicka allt och hitta fokus på rätt sak. Tänk på kondoren och hämta energi från den när du behöver göra detsamma!"

Den här helgen har jag definitivt tagit ett steg till - eller fler - på min inre resa!

Våren är på väg!

Våren är på väg! Det droppar från det metertjocka snötäcket på mitt hustak och i snösörjan nere på vägen går det knappt att ta sig fram ens med bil. Det här är nog den bästa tiden på hela året - den då allt fortfarande ligger där framför en...

För hela våren väntar ju här vid våra fötter, följd av en lång ljuv sommar! Och jag ska njuta - no matter what!

Kan det vara så att efter en låååång kall vinter där allt varit begravt i drivor av snö så spelar ingenting så stor roll som vetskapen om att ljuset och värmen är på väg? Jag har inga pengar och vi kan inte bo kvar om det inte händer något radikalt snart. Men jag är inte orolig. Jag är till och med löjligt lugn! För det ordnar sig, det måste det bara.

Kanske gör jag som storken och stoppar huvudet i sanden så länge det går, eller så talar min magkänsla sanning och jag gör helt rätt i att följa den...

Förändringarnas tid är våren!

De senaste åren, ja, hela mitt liv har varit förändringarnas tid...

Men jag vet att jag är på väg. Jag vet vad jag vill ha, nämligen ro i själen och harmoni i vardagen. Och jag är på väg! Så här långt har jag aldrig gått på den vägen förut, men det är fortfarande en lång väg kvar och jag njuter av varje sekund på den här resan.

Skapar man verkligen sitt eget liv? Jag tror det. I den mån man får vara frisk och "hel" så tror jag att man styr mycket över resten själv. Det är ett val hur du ska tänka. Det är ett val att se saker ur ett positivt perspektiv eller ej. Det är ett val att antingen utse sig själv till ett offer eller att lära av sina erfarenheter och bli en skapare.

Jag tror jag väljer det senare...

Det är också ett val att välja bort det som kan te sig praktiskt, eller enkelt. Eller att välja bort att vara älskad - för att det inte är på samma villkor. Jag har gjort det: tagit ett steg till på min resa - och nu känns det självklart.

Jag vill inte välja "den lätta vägen" för att den kräver minst engagemang och minst motstånd. Jag vill lära mig under resans gång, jag vill få en "större själ"! Min självkänsla läker och min livslust blomstrar.

Jag står på egna ben och "kan själv!"

Gud nåde den som försöker stoppa mig! ;O)

Att hitta mig själv

Vad handlar allt egentligen om?

Det är en central fråga efter fler kraschade förhållanden på ganska kort tid. Jag tror jag börjar ana svaret...

När jag var yngre var den största skräcken - det värsta jag kunde tänka mig - att bli ensamstående mamma. Jag såg på ensamstående mammor med beundran och "stackars dig"-känslor och tänkte "måtte det aldrig hända mig!"

Men så hände det. Relationen med barnens pappa gick i stöpet - till sist - efter år av förnedring och envist "det SKA gå!!" Han stack. Kvar stod jag med tre barn i åldrarna 9, 12 och 13 och ALLT ansvar. Många var nätterna och dagarna jag förbannade mitt öde och jag levde mig in i barnens smärta efter sveket. MEN som en klok person sa´ (tack Paolo!); Jag kunde inte känna åt barnen. Jag kunde inte bli mamma och pappa. Och jag ville ju inte ha tillbaka mannen, så varför gå runt och vara bitter??

Efter en tid blev det lättare och jag kunde till och med inse fördelarna med att vara ensam mamma; Jag bestämde ALLT själv, behövde inte kompromissa och behövde inte ha barn som hävdade att "hos pappa får vi minsann..." och "pappa säger..." För så var det ju inte. Pappan sa´ inte därför att de i princip hade noll kontakt med honom, liksom jag.

Senare, under en tid tänkte jag "att åldras ensam måste vara det vara det värsta straffet. Tänk att inte ha en älskad andra hälft att dela alla upplevelser med!"

NU är jag ensam - igen - för andra gången på kort tid. Tanken på män får mina nackhår att resa sig... (Nåja - det kanske var en lätt överdrift, men du förstår nog vad jag menar!) Visst, jag förstår att det tänket går över så småningom men jag hoppas det tar tid. Jag vill verkligen inte ha en nära relation till en "partner" just nu. Jag har börjat tänka att jag kanske inte hittar någon igen som jag ens vill leva i en nära relation med. Det märkliga är att tanken som då följer är; "Men, vad gör det??"

Den viktigaste i mitt liv är jag själv, se´n följer mina barn och mina vänner. Om jag hade en nära relation med EN person men inga vänner skulle jag stå mig slätt! Däremot; utan en nära relation med en livspartner men med många vänner, är livet faktiskt riktigt okey och kanske t o m bättre än riktigt okey!!

Så, min slutsats blir;

Livet går ut på att hitta mig själv och inte fasa över umgänget med mig själv! Jag vill njuta av att kunna planera och spendera min tid precis som jag vill. Och jag vill nära relationen till nära och kära, umgås med mina vänner och våga tycka att det är okey att njuta av ensamheten då och då. Om jag träffar någon som är rätt utmed vägen så hade jag tur, men jag kommer inte att söka...

Jag vill vara en god energi och betyda skillnaden - medan jag njuter av att göra det. Jag börjar nu...

Summering 2009

Ännu ett år till ända! Ett år fyllt med möten och händelser, skratt och tårar.

Återigen har jag av mina närmaste väninnor blivit kallad "Händelsemagnet" och det känns ju onekligen så om man ser tillbaka!

Jag skulle kunna summera året på två helt olika sätt...

1. 2009 blev det negativa år då;

Jag gick på knäna p g a min fosterdotters problematik med självdestruktivitet, matvägran och annat. Allt annat blev satt på "hold" - mina andra barn, mitt arbete på skolan, mitt företagande... Åtskilliga blev timmarna på BUP/ på väg dit eller därifrån/ i möten på olika ställen.

Jag och Mannen som jag trodde jag skulle spendera resten av mitt liv med gick skilda vägar efter en tuff höst, vinter och vår. Vi gick från total kris till bröllopsplaner (sprungna ur desperation) till ett uppbrott.

Jag fick en GIGANTISK vattenläcka i huset som tog 8 månader att åtgärda och kostade mig ca 140.000 oförutsedda kronor som inte försäkringsbolaget täckte. Under den tiden hade vi inget badrum alls på övervåningen.

Jag blev uppsagd från mitt vikariat på skolan - för andra året.

Yngste sonen blev i en ordväxling helt rabiat - vilket fick mig att sitta vid forsen och gråta en hel sommareftermiddag.

Äldste sonen lånade - utan att fråga - min bil, som han sedan totalkvaddade. Den var halvförsäkrad och jag fick totalt 400 kronor för den på skroten.

Min svärdotter drog upp en drunknad pojke i en sjö i Växjö, med sin pojkvän (min yngste son) närvarande.

Det krisade ordentligt i den nya relationen - p g a tusen och inga anledningar alls...

Jag ramlade - spik nykter - utför en trottoarkant och slog loss en benbit i handen, vilket gjorde att den fick packeteras i gips i tre veckor,

Dottern och fosterdottern visade sig tillsammans ha "robbat" mig (och även G) på stora summor pengar under hela hösten och blev bägge polisanmälda.

Fosterdottern flyttade med kort varsel - efter 1,5 år och utan "tack och hej" - då alla samtal om stulna pengar blev för jobbiga. Helt utan att ha övertygat mig om att hon kommer att lyckas i livet, vilket känns sorgligt.

Den store sonen och G hade en rejäl dust som kunde ha slutat i våldsamma handgripligheter, om inte turen stått på vår sida.

2. 2009 var det positiva år då;

Jag blev medbjuden till fjällen över en helg, tillsammans med ett gäng fantastiska kvinnliga företagare. Det blev en kick-start för mig i mitt företagande utan motstycke! Vilka människor! Vilken energi! Vilka "bollplank"!

Det utkristalliserade sig ett positivt gäng som fortsatte att träffas regelbundet under året - för pep-talk och mys-träffar - och vi håller nu som bäst på att planera kick-off resan för 2010.

Jag startade Lusthuset, ett fantastiskt koncept där tanken är att få människor att må bättre på olika sätt, allt enat under ett och samma tak.

Mannen och jag började dansa argentinsk tango (och jag fortsatte själv trots att han hoppade av).

Jag blev gudmor till en fantastisk Lova - världens godaste sötaste lilla tjej!

Jag gick ner 14 kg på 7 veckor med hjälp av Cambridgemetoden.

Jag var på vackert lunchbröllop i ett slott i Stockholm på Alla Hjärtans Dag.

Äldste sonen tog körkort på första försöket!

Jag och tjejerna i huset hade en skön vårvecka i Turkiet.

Lusthuset fick en fantastisk publicering under hela våren med hjälp av ren tur.

Mannen och jag gick äntligen skilda vägar, något som med facit i handen var oundvikligt och - faktiskt - fick mig att inse att singellivet inte alls är skrämmande utan - faktiskt - riktigt skönt!

Yngsta sonen tävlade dans-SM i Karlstad, där det gick över förväntan bra.

Vi firade midsommar på vackra Öland där vi återsåg (och bodde hos) Ann-So och Agge igen, medan sonen trubadurade på Böda Sand. Vi stannade också en natt hos Grim - sonens trubadurvän - med familj, i deras stuga.

Jag blev - åter igen! - erbjuden fortsatt tjänst på skolan följande höst.

Jag träffade Geir igen, en kärlek från 22 år tillbaks i tiden, som faktiskt kände mig redan när jag var tonåring!

Ny kärlek började spira - egentligen helt mot min vilja - men den var alldeles omöjlig att motstå!

Jag åkte med i "fincruisen" på Power Meet med en av företagarväninnorna i en vit Mustang -69:a.

Jag hade ett fanatstiskt dygn på Priden med världens bästa Fredrik! SNACKA om PARTY! ;O)

Äldste sonen - och de andra två som var med i bilen - klarade sig helt oskadda trots att bilen bara var att skrota efter att de kört av vägen.

Jag utbildade mig till Cambridgekonsulent.

Jag och Bitte höll två uppskattade "föreläsningar" på Kanalhuset, om vårat egna friskvårdsprojekt "I-feel-good!" som vi kört på skolan.

Jag och dottern hade en mysig vecka i England hos G, som bor där.

Jag var värdinna på en bästa väninnas stora bröllop, när de äntligen - efter 20 år tillsammans - beslutat sig för att sluta leva i synd... :O)

Jag bjöd med G och mina föräldrar på "Modell för en dag" med limosin, bubbel, proffsfotografering och restaurangbesök.

Jag blev erbjuden att öppna en filial till Lusthuset i ett 55+-boende i Hallstahammar.

Fick besked om att Lusthuskollegan och vännen Mikael väntar barn - sitt första!

- med sin Teresina.

Jag har gått suverän "Våga-hålla-ord"-kurs för min företagsmentor Lena N-A och lärt mig massor.

Vi fick en ny familjemedlem; världens sötaste gosigaste "Gin-Gin", en 6-månaders kattunge.

Vi firade en lugn och trevlig jul hos mina föräldrar som fick fina förstoringar på sig själva från "Modell för en dag"-eventet.

Vi upptäckte pengastölderna och löste det på bästa sätt. G:s insats - att ta med dottern och åka med henne på straffkommendering till Norge - var en ovärdelig insats i sammanhanget!

Fosterdottern flyttade ut och vi fick känna på hur det är att vara "en vanlig familj" igen!

Och det var det år då jag träffade och blev god vän med Malin C, Lena N-A, Gittan, Cecilia, Lena Gardin, Bea, Inga, Marre, Angelica, Kerstin, Magnus och Johannes.

Var 2009 ett bra eller ett dåligt år?

Som sagt; Allt beror på hur man väljer att se på saker och ting!

Gott Nytt 2010!!

My long lost VERY best friend!

Geir, Geir, Geir...


Tårarna rinner här flera gånger om dagen - och när de inte gör det värker kroppen av ett konstant tryck över bröstet...


Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är blockad från din mail och kan inte messa. "Lika bra det", var min första reaktion - kanske kommer ett lugn då? Men känslorna är de samma och hopplösa att försöka förklara, men jag tänker prova ändå...


Ikväll var det öppet hus på sonens skola. T:s dotter går i samma klass och vi sågs för första gången sen den är kvällen i somras, då jag var tvungen att åka dit och trösta honom och du och jag messade varandra när jag var på väg hem.


Han har aldrig sett så glad ut någon gång som idag. Han var nyförälskad och hade frid i själen. Han bad om ursäkt för att hans kroniskt dåliga samvete för sina barn hindrat honom att älska mig fullt ut i vår relation.

Han hann bara fråga hur jag mådde så kom tårarna. Och jag insåg att kanske är det just i detta nyckeln ligger...


Jag var den som älskade mest under 16 år med barnens pappa. Jag älskade och förlät, hoppades och bad, om en förändring, en mognare man - trodde att han kanske skulle bli det med åren.
Till slut insåg jag, efter år av smärta och efter att blivit behandlad som "dump", att det aldrig skulle bli så. Jag var tvungen att bryta med honom och då var kärleken slut sedan länge, bara smärtan fanns kvar.


Jag träffade T alltför snabbt kan tyckas, men jag behövde honom i det läget, för jag var en spillra av mitt forna jag. Min självkänsla var non-existing och bara att ha en klok man som lyssnade var en lyx av obeskrivliga mått.

Många och långa nätter grät jag mig igenom, i min strävan efter att bli hel igen och T fanns där, men tyckte det var jobbigt och tungt.


Vi flyttade ihop och nästan omedelbart kände jag att något inte stämde. Han var inte lycklig.
Han kunde inte säga vad det var - för han visste inte själv - men hans sinnesstämning rann över
och försatte oss sjukt ofta i någonslags melankolisk sorgsen stämning... Jag älskade och älskade - igen! Tänkte att kärleken övervinner allt, bygger broar, läker.


Vi gick till slut i partearpi en hel dag - 6 timmar av spegling. På vägen hem sa´ han att han måste flytta. Lämna mig. Jag var sviken! IGEN!!

Jag skrek, grät och krävde hans omedelbara urträde ur mitt liv. Min sorg visste inga gränser.
Han övertalade mig att se nyktert på problemet. Han ville bara flytta, men fortsätta vår relation. Om jag älskade honom var jag väl ändå skyldig att ge det en chans?


Han flyttade och jag kände att jag gick in i den sorgeprocess som kom ur att bli lämnad, rent fysiskt. Nio månader senare var det jag som bad om ett slut, men bägge var eniga - det var för allas bästa. När jag gick ur den relationen kände jag mig HEL för första gången på många år. Jag var stark och fri och självständig!!! Hade sörjt klart. Jag ville stanna i den känslan, länge!


Sen kom du på besök...
My long lost friend! (Bara jag skriver de orden trillar tårarna här!!) Jag kämpade emot! VILLE ju inte!Vem trodde du att du var som kom och ändrade mina spelregler...? Men - som du vet - något väcktes till liv... Detta något var en känsla som slumrat sen Törnrosa somnade för 100 år se´n. Känslan av att vara älskad, till 1000 % och helt ovillkorligt!!

Herre Gud, Geir! FATTAR du vad du erbjöd mig???
Jag som ALDRIG någonsin fått känna det i mina vuxenrelationer med män. Hur skulle jag kunna säga "Nej tack, jag är nybliven singel!" i det läget?



Jag sög i mig, drack och drack din kärlek. Visste inte att livet kunde vara så gott mot mig! Hade jag, vi, förtjänat detta? Ja, det hade vi väl!? Men var kärleken på lika villkor? Jag vet inte. Jag kände att jag äntligen fick tillbaka allt jag givit själv!

Att vi var soulmates se´n tidigare gjorde inte saken sämre. Vår gemensamma historia från då vi "var små" gjorde också relationen oemotståndlig. Som att "hitta hem" igen. Efter att ha varit vilsen länge...

Ikväll har jag förstått att din kärlek som svämmat över på alla brädder har påmint mig om allt jag som ung var rädd för... Att bli lämnad. Oälskad. Att inte få tillbaka det jag själv ger. Att det är bättre att lämna innan man blir lämnad (och här kommer tårarna igen!). Att man inte - när allt kommer omkring - kan lita på någon!


Dina ovanor retade dessutom gallfeber på mig! Det är skönt att ha fysiska saker att skylla på...


Men saken är den Geir att jag förmodligen inte klarar av att bli så älskad. Det gör för ont! Jag törs inte! Jag är faktiskt helt jävla livrädd!! Och jag mådde ju så BRA innan du kom in i mitt liv igen! När jag var ensam. Ensam är stark finns det ett uttryck som heter. I mitt fall stämmer det nog mer än i någon annans.


Skadeskjuten, skrev du... Jag är den första att skriva under på det. Också på att jag kommer att älska dig så länge jag lever. Och vara tacksam för att du givit mig något ingen annan har.

Men always remember att i min värld så har även du övergivit mig tidigare...


XXXX



Från Anki
(med ansikte och tröja fullt av snor och tårar)