När jag ser tillbaka på de tre åren jag varit mentor för klassen fylls jag av många olika känslor;
Första dagen i årskurs sju... Tänk var små ni var! MEN så stökiga! Så omogna och fullkomligt respektlösa mot både varandra och mot oss lärare. Jag inledde vårat första möte med att flytta fram alla tjejer och bak alla killar i klassrummet och ganska irriterad dra första lektionen i "Vikten av att räcka upp handen". Minns ni det? Det skulle komma att bli en hel del fler så´na lektioner.
Så många intriger det var mellan er tjejer! Samtal med föräldrar och tårar på skolan då "hon inte hälsar på mig längre!" eller "de frågade inte mig när de skulle handla kläder på sta´n!" Killarna gick in för att sabba varenda lektion och ni var verkligen skolans skräck, trots att ni bara var små sjundeklassare!
I slutet av årskurs sju var jag ibland uppgiven och förtvivlad, alla samarbetsövningar och gruppdiskussioner om att hjälpa varandra, vara en bra kompis och våga ha sin egna åsikt såg inte ut att ha lett någonstans. Andra lärare tyckte fortsatt att det var fruktansvärt jobbigt att undervisa er. Jag tjatade till mig en klassresa till Kloten där huvudsyftet var att träna på att samarbeta. Den resan betydde mycket för klassen, det är min övertygelse idag. Många av er växte på olika sätt under de dagar vi var där.
Jag ler stort åt flera minnen nu när jag tänker tillbaka;
Elias i selen på höghöjdsbanan! Du förstod inte alls vad som skulle hända när du drog i repet på magen - trots att du var upphissad 10 meter upp i luften och fått förklarat för dig att "när du drar faller du ner". Rainers solodans på discot på kvällen med en tom colaburk som låtsasmikrofon ("Du ljuger så bra" var det väl?). Jessica - som utan bästa kompisen i gruppen - tog tre steg framåt och förvånade alla med att klättra upp till toppen av telefonstolpen och kasta sig ut - med endast selen som säkerhet. Korta Sara i sumobrottardräkt stor som ett mumintroll i en match där du flög som en vante - eller sprang ut ur ringen utan chans att stanna! Anton som blev osams med Erik, tjurade och inte ville äta sista måltiden med oss andra och Alex som till två mycket förvånade mentorer ett dygn in i vistelsen sa´ "Det här var faktiskt kul!" Jag tror det var första gången jag såg dig le!
Nu har ni växt upp till ungdomar, flera av er har förhållanden och ni är inga värstingar längre (jo okey, kvart över fyra i morse med maxvolym på ravemusiken i skräniga högtalare utan diskant - ute i korridoren när alla ville sova - var ni lite av ert gamla jag igen, Anton och Robin!).
Idag kan man få spontana lärarkommentarer som "Gud va´ GULLIGA de är, din klass!" efter en lektion. Ni har utvecklats till individer som går er egen väg. Idag har jag en djupare relation med många av er och jag vill så gärna tro att ni håller kontakten ibland i framtiden.
Ni slutar grundskolan nu och ska upp på gymnasiet. Jag släpper samtidigt mitt arbete på skolan för att satsa på mitt företagande, men jag är grymt glad och tacksam över att få ha varit med på er "högstadieresa".
Jag vet att ni kommer att lyckas - allihop! Glöm inte skicka iväg ett mail eller ett mess ibland och håll mig uppdaterad om vad som händer i era liv! Hör av er om ni behöver någon att prata med, någon som lyssnar eller om ni behöver ett bollplank. Eller kom bara förbi på en fika närhelst ni har lust. Om ni tillåter mig finns jag gärna kvar hos er i periferin!
Ett stort lycka till i livet mina vänner!
