fredag 6 november 2009

My long lost VERY best friend!

Geir, Geir, Geir...


Tårarna rinner här flera gånger om dagen - och när de inte gör det värker kroppen av ett konstant tryck över bröstet...


Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är blockad från din mail och kan inte messa. "Lika bra det", var min första reaktion - kanske kommer ett lugn då? Men känslorna är de samma och hopplösa att försöka förklara, men jag tänker prova ändå...


Ikväll var det öppet hus på sonens skola. T:s dotter går i samma klass och vi sågs för första gången sen den är kvällen i somras, då jag var tvungen att åka dit och trösta honom och du och jag messade varandra när jag var på väg hem.


Han har aldrig sett så glad ut någon gång som idag. Han var nyförälskad och hade frid i själen. Han bad om ursäkt för att hans kroniskt dåliga samvete för sina barn hindrat honom att älska mig fullt ut i vår relation.

Han hann bara fråga hur jag mådde så kom tårarna. Och jag insåg att kanske är det just i detta nyckeln ligger...


Jag var den som älskade mest under 16 år med barnens pappa. Jag älskade och förlät, hoppades och bad, om en förändring, en mognare man - trodde att han kanske skulle bli det med åren.
Till slut insåg jag, efter år av smärta och efter att blivit behandlad som "dump", att det aldrig skulle bli så. Jag var tvungen att bryta med honom och då var kärleken slut sedan länge, bara smärtan fanns kvar.


Jag träffade T alltför snabbt kan tyckas, men jag behövde honom i det läget, för jag var en spillra av mitt forna jag. Min självkänsla var non-existing och bara att ha en klok man som lyssnade var en lyx av obeskrivliga mått.

Många och långa nätter grät jag mig igenom, i min strävan efter att bli hel igen och T fanns där, men tyckte det var jobbigt och tungt.


Vi flyttade ihop och nästan omedelbart kände jag att något inte stämde. Han var inte lycklig.
Han kunde inte säga vad det var - för han visste inte själv - men hans sinnesstämning rann över
och försatte oss sjukt ofta i någonslags melankolisk sorgsen stämning... Jag älskade och älskade - igen! Tänkte att kärleken övervinner allt, bygger broar, läker.


Vi gick till slut i partearpi en hel dag - 6 timmar av spegling. På vägen hem sa´ han att han måste flytta. Lämna mig. Jag var sviken! IGEN!!

Jag skrek, grät och krävde hans omedelbara urträde ur mitt liv. Min sorg visste inga gränser.
Han övertalade mig att se nyktert på problemet. Han ville bara flytta, men fortsätta vår relation. Om jag älskade honom var jag väl ändå skyldig att ge det en chans?


Han flyttade och jag kände att jag gick in i den sorgeprocess som kom ur att bli lämnad, rent fysiskt. Nio månader senare var det jag som bad om ett slut, men bägge var eniga - det var för allas bästa. När jag gick ur den relationen kände jag mig HEL för första gången på många år. Jag var stark och fri och självständig!!! Hade sörjt klart. Jag ville stanna i den känslan, länge!


Sen kom du på besök...
My long lost friend! (Bara jag skriver de orden trillar tårarna här!!) Jag kämpade emot! VILLE ju inte!Vem trodde du att du var som kom och ändrade mina spelregler...? Men - som du vet - något väcktes till liv... Detta något var en känsla som slumrat sen Törnrosa somnade för 100 år se´n. Känslan av att vara älskad, till 1000 % och helt ovillkorligt!!

Herre Gud, Geir! FATTAR du vad du erbjöd mig???
Jag som ALDRIG någonsin fått känna det i mina vuxenrelationer med män. Hur skulle jag kunna säga "Nej tack, jag är nybliven singel!" i det läget?



Jag sög i mig, drack och drack din kärlek. Visste inte att livet kunde vara så gott mot mig! Hade jag, vi, förtjänat detta? Ja, det hade vi väl!? Men var kärleken på lika villkor? Jag vet inte. Jag kände att jag äntligen fick tillbaka allt jag givit själv!

Att vi var soulmates se´n tidigare gjorde inte saken sämre. Vår gemensamma historia från då vi "var små" gjorde också relationen oemotståndlig. Som att "hitta hem" igen. Efter att ha varit vilsen länge...

Ikväll har jag förstått att din kärlek som svämmat över på alla brädder har påmint mig om allt jag som ung var rädd för... Att bli lämnad. Oälskad. Att inte få tillbaka det jag själv ger. Att det är bättre att lämna innan man blir lämnad (och här kommer tårarna igen!). Att man inte - när allt kommer omkring - kan lita på någon!


Dina ovanor retade dessutom gallfeber på mig! Det är skönt att ha fysiska saker att skylla på...


Men saken är den Geir att jag förmodligen inte klarar av att bli så älskad. Det gör för ont! Jag törs inte! Jag är faktiskt helt jävla livrädd!! Och jag mådde ju så BRA innan du kom in i mitt liv igen! När jag var ensam. Ensam är stark finns det ett uttryck som heter. I mitt fall stämmer det nog mer än i någon annans.


Skadeskjuten, skrev du... Jag är den första att skriva under på det. Också på att jag kommer att älska dig så länge jag lever. Och vara tacksam för att du givit mig något ingen annan har.

Men always remember att i min värld så har även du övergivit mig tidigare...


XXXX



Från Anki
(med ansikte och tröja fullt av snor och tårar)